När det är festival, har jag förstått, kan vad som helst hända. Digitalfilm anländer med tjeckisk textning och ingen vet på vilken av de obegripliga rubrikerna man ska klicka för att ändra till lämpligt språk. Filmrullar dyker upp i sista minuten, uppspolade på hjul som inte är anpassade efter den aktuella salongens projektor. Filmer anländer en halv timme för sent. Filmer anländer inte alls. De influgna regissörerna rusar i cirklar, rödblossiga av vrede, viftar med armarna och begär maskinistens huvud på ett fat. Volontärerna står i skrämda klungor, lätt illamående av all gratis kinamat (sötsura lådor med ris, lök, majs och bambuskott). Publiken pressar på.
Det som kan gå fel, går fel, åtminstone någon gång. Det hör liksom till. Men hur kaosartade de här tolv dagarna ändå känns för oss inblandade, så har Stockholm faktiskt högt anseende som filmfestivalstad. Kvinnan i det tvåhövdade transportteamet - de som dygnet runt kör filmer fram och tillbaka mellan biograferna och festivalgäster fram och tillbaka mellan evenemang, flygplatser och hotell - berättar att eftersom hon talar fyra språk har hon ofta kommit i slang med regissörerna. Alla är i regel imponerade över den professionella nivån på SFF. Förra året ställdes inte en enda film in, vilket måste ses som något av en sensation. Jag hoppas att vi lyckas lika bra den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar