Alla ljus som vill gå upp

I uppföljaren till E=mc² leder David Bodanis läsaren vidare genom människans utforskande av elektriciteten, från den första mystiska aningen om osynliga elektromagnetiska fält, via telegrafi, glödlampor, radar och datorer, in i våra egna kroppars elektrokemiska natriumimpulser.

Elektricitet är inte fullt så fängslande som föregångaren om Einsteins särskilda relativitetsteori, och inte heller fullt så klargörande. Efteråt är jag för all del oändligt mycket visare när det gäller hur telefoner, transistorer och nervimpulser fungerar och jag hade trevligt när jag fick reda på det. Men jag hade gärna bytt några av de instuckna prosalyriska styckena i kursiv stil, mot exempelvis en pedagogisk förklaring av vad ett magnetfält egentligen består av, eller bara några förenklade illustrationer.

Nu lämnar jag läsningen på samma gång upplyst och en smula frustrerad, och jag längtar mer än någonsin efter den kanske inte allt för fjärran framtid då det ska finnas talande datorer som sorterar all befintlig fakta till exakta svar på ens specifika frågor, just som i alla de där rymdfilmerna man sett, så man slipper hålla på med allt trubbigt googlande.

Då skulle jag också vilja fråga var lägesenergin lagras. Och om svaret är, som jag läste någonstans, att det lagras i gravitationsfältet skulle jag vilja fråga exakt hur något kan lagras i ett fält. Och vad gravitation är, om nu någon över huvud taget kommit fram till det än. Och hur ljuset kan brytas så att olika saker ser ut att ha olika färg, och hur man kan flytta den färgen från ett ställe till ett annat. Och om upplevelsen av skönhet existerar hos alla större djur, och hur den upplevelsen i så fall har gynnats av evolutionen, och vad nyttan kan vara med att tycka att is, öknar och rost är vackert. Och så vidare.

Och så vidare.

Medan midsommardagens blixtrar slår ner.