Kär serie dissar sin nästa

Tredje säsongen av Deadwood har länge stått orörd hemma i dvd-hyllan nu. Timothy Olyphants stinna ögonkast gick mig för mycket på nerverna och jag fick ge upp efter andra boxen.

I gengäld njöt jag emellertid desto mer när serien fick sig en subtil pik i en scen av The Wire:

Den sympatiske före detta fången och boxaren Dennis hamnar på sjukhus efter att ha försökt avstyra ett slagsmål. Eftersom han saknar försäkring hamnar han i ett delat rum utan egen teve. Exakt hur enerverande detta är exemplifieras av att hans nolla till sänggranne däremot har en egen teve och när kameran sveper förbi honom (det tar inte mer än ett par sekunder) skrattar han också högt (det skulle kunna vara med mat i munnen) åt det program han valt. Vilket det är får vi inte veta, men det förstår vi ändå av hans korkade kommentar:

-Ha ha! He said "cocksucker"!

Det vill säga den förolämpning som utgör ungefär 30 procent av Deadwoods dialog. Vår sympatiske boxare himlar med ögonen. Det är allt. Mer behövs inte.

Det är en lika vass och snygg diss som den skaparna av The Simpsons åstadkommer i avsnittet där Homers hängmatta förvandlas till en magisk virvel där han, genom att hoppa in och snurra runt, kan klona sig själv i oändlighet. I en kort sekvens sveper bilden över ett hav av Homer-kopior. Och i mitten av detta skymtar även pappan ur Family Guy.

I går var jag emellertid en smula satt ur spel av biografpersonalens senkomna fest för att inviga de nya salongerna på Victoria dagen innan. (Man ska inte cykla sig mager en hel sommar och sen tro att man kan dricka vin hur som helst. Alternativt var där någon som förgiftade mig. Det är ju jag som ska vara den präktiga i den där församlingen.) Och i det tillståndet satt en osedd hbo-säsong ändå ändå väl på plats, så jag bäddade ner mig i soffan i väntan på lämpligt tillfälle att äta frukost, framåt tretiden på eftermiddagen så där.

Efter att ha sluppit från Olyfjant några månader har min nednötta toleranströskel också hunnit resa sig en aning. Hans självmedvetna struttande fram och tillbaka i sheriffkostymen är nästan uthärdligt igen. Och Ian McShanes Al Swearengen kompenserar för den irritation som återstår.

Den här gången ska jag kanske klara mig hela vägen genom leran.