Kom an då, Gud!

Inför risken att låta onödigt rabiat, eller för all del bara tjatig, har jag dragit mig för att skriva ännu ett religionskritisk inlägg, så tätt inpå det där om P1:s söndagsgudstjänster.

För om jag gjorde det skulle jag kanske också tvingas förklara att jag för all del inte har något emot vad enskilda individer dragit för slutsatser om tillvaron bortom. Och var och en ska naturligtvis ha rätt att bli salig helt på egen fason.

Dyker det exempelvis upp en samling människor som övertygat sig själva om att det finns omnipotenta enhörningar på en ö någonstans i Söderhavet - "Jodå, vi har bara inte hittat dem än!" - så får de gärna skapa sig en facebooksida i ämnet och hålla möten där de bekräftar varandras slutsatser.

Jag skulle däremot finna goda skäl att protestera om de här enhörningsmänniskorna fick möjlighet att uttrycka sina åsikter en vackert inramad timme i veckan i statligt ägda etermedier. Jag skulle också protestera om våra ledande politiker förväntades uppsöka den här gruppens samlingslokal en gång om året, för att under högtidliga former lyssna till hur en rituellt utklädd företrädare välsignade det kommande årets arbete.

Hänvisning till gammal fin tradition är knappast ett hållbart argument. Riksdagen har ingenting i kyrkan att göra.

Jag bryr mig heller inte om ifall någon tycker att jag är grym och nedlåtande när jag likställer tron på Jesu uppståndelse med den om allvetande enhörningar. Tvärt om. Att inte kritisera religionen för att inte vara elak är som att bryta arm med någon som man antar är svagare än man själv och därför inte ta i ordentligt. Och jag har alltid avskytt att bryta arm mot en motståndare som inte tar i.

I en spänstig krönika i dagens DN. liknar Lena Andersson det hela med att ta ballonger från barn. Det funkar också. Hon frågar sig samtidigt vilka livslögner ska vi värna och vilka ej.

Handlade diskussionen om huruvida det verkligen finns enhörningar eller inte skulle det knappast ens bli en diskussion. Ingen (förutom så klart de redan frälsta) skulle dra sig för att ifrågasätta den övertygelsen. Det hade räckt med att kalla den absurd.

Hade gruppen emellertid fått tillräckligt många anhängare, en global organisation och stort politiskt och moraliskt inflytande hade man tydligen varit tvungen att börja buga för den, tygla tungan och akta sig noga för alla ömma tår.

Borde det inte vara tvärt om? Att när lögnen lämnar det privata och börjar göra anspråk på människors liv och tankar, skulle vi ha än större rätt att peka på den och kritisera den, att ifrågasätta själva grunden för hela dess existens?

Istället för att stå i farstun och skrapa med fötterna av hänsyn.

Annars är vi alla illa ute.