Om inspirationen är framåtrörelsen, kraften, så är tvivlet tyglarna som förhindrar att projektet skenar ned i en ravin. Ibland är tvivlet större än inspirationen och då blir allting stående. I värsta fall för alltid. I bästa fall bara en tid, medan vägvalen omvärderas, varefter allting åter, efter en nödvändig justering, kan fortsätta framåt.
Min bok har stannat upp just på grund av att tvivlen blev starkare än inspirationen. Det är irriterande men samtidigt har jag med tiden lärt mig att acceptera stoppen, eftersom jag tror att de kan vara viktiga. Ibland behöver man gå till botten med saker och ting, verkligen ifrågasätta varenda liten del av något, tills man är så less på skiten att man även känslomässigt klarar av att släppa taget om det, att skjuta det ifrån sig.
Det är smärtsamt men också en lättnad. Och i bästa fall leder den nyvunna distansen till att man återigen får syn på guldkornen, allt det där bra som ju faktiskt gjorde att man föll för en idé från första början. Och med dem i sikte kan man, om man orkar, skänkla igång projektet på nytt.
Det är lite som att leka med en pistol, med tanken att man skulle kunna välja att dö precis nu, bara för att få höra livsviljan sprattla till någonstans i magen. Höra den protestera. Så att man blir påmind om alla god skäl till varför man ändå väljer att stanna kvar.
I morse kom jag så på en avgörande lösning för hela bokprojektet. Något som öppnar upp för nya möjligheter och tillåter mig att rensa bort en massa gammalt skräp. I alla fall fick det inspirationen att sprattla till lite i magen igen. Det var en mycket välkommen känsla.
onsdag 27 juni 2007
tisdag 26 juni 2007
måndag 25 juni 2007
Överlevnad
Midsommarhelgens filmranson: World Trade Center. Jag ber mina medtittare om ursäkt ännu en gång för att jag inte kunde låta bli att sucka så enerverande under hela den senare halvan. Det är verkligen ett tecken på uselt filmvett. Men så var filmen också verkligen usel.
Är man sugen på överlevnadsberättelser kan man istället hyra Touching the Void, som också är baserad på en verklig händelse. Jag satt hemma själv en julafton för ett par år sedan med tre hyrfilmer och en ask choklad och den här klätterfilmen var otippat den av de tre som gjorde djupast intryck på mig. Så enkel i sin berättarteknik - bara männen själva, placerade rakt upp och ner framför kameran medan de fått beskriva hur det var, varvat med scener från berget, enkla och nästan helt fria från dialog. Osentimentalt, opretentiöst och mycket, mycket spännande. Oliver borde ha tagit intryck av den.
Filmen får även tjäna som inspiration för dem av oss som för tillfället bara har 12 kronor och 76 öre i tillgängliga medel att leva av. Alla har vi våra bekymmer.
Är man sugen på överlevnadsberättelser kan man istället hyra Touching the Void, som också är baserad på en verklig händelse. Jag satt hemma själv en julafton för ett par år sedan med tre hyrfilmer och en ask choklad och den här klätterfilmen var otippat den av de tre som gjorde djupast intryck på mig. Så enkel i sin berättarteknik - bara männen själva, placerade rakt upp och ner framför kameran medan de fått beskriva hur det var, varvat med scener från berget, enkla och nästan helt fria från dialog. Osentimentalt, opretentiöst och mycket, mycket spännande. Oliver borde ha tagit intryck av den.
Filmen får även tjäna som inspiration för dem av oss som för tillfället bara har 12 kronor och 76 öre i tillgängliga medel att leva av. Alla har vi våra bekymmer.
söndag 24 juni 2007
Små grodorna, små grodorna
För den som är trött på majstången vill jag i fortsättningen rekommendera följande variant av midsommarens överlägset mest populära härmlek:
Fyll en badtunna ordentligt med vatten men låt sedan en tredjedel sippra ut genom torrgliporna så att bara två tredjedelar av vattnet återstår. Elda envist och kompetent i flera timmar för att få badet varmt men förlora slutligen tålamodet när termometern stigit till 32 grader, klockan snurrat till midnatt, och byt då med noga dold bävan om till badbyxor. Preparera därefter tre corona med limeklyftor och se efter en sista gång så att det verkligen regnar ordentligt. Tassa sedan ut i mörkret och all den våta växtligheten, skala av dig din vita handduk, och låt kroppen huttrande sjunka ner i tunnan tills bara övre halvan av huvudet sticker upp över ytan. Kura ihop dig som en boll med armarna kring knäna och konstatera att om du bara sitter helt stilla och tyst så blir kylan nästan uthärdlig. Stick ändå gärna upp en arm då och då och ta en klunk av ölen. Det hjälper till att trubba av hjärnan och förpassa den till en mer ursprunglig nivå.
Blunda nu och ta in den höstlika rökdoften från vedbrasan, ljudet av regnet i träden ovanför och ge efter för festandets trögmjuka efterdyningar. Kisa bara lite försiktigt ibland och se regndropparna landa i badtunnan och bilda små kristallklara stalagmiter på den stilla ytan i din egen ögonhöjd. Acceptera barren och barken och småkrypen som också guppar omkring där och låtsas (vilket vid det här laget inte alls borde vara svårt) att tunnan är en naturlig pöl i leran någonstans ute i skogen med dig och dina bekanta sittande i ring som tre harmoniska amfibier.
Så lustiga att se.
Mina helger är av guld just nu.
Fyll en badtunna ordentligt med vatten men låt sedan en tredjedel sippra ut genom torrgliporna så att bara två tredjedelar av vattnet återstår. Elda envist och kompetent i flera timmar för att få badet varmt men förlora slutligen tålamodet när termometern stigit till 32 grader, klockan snurrat till midnatt, och byt då med noga dold bävan om till badbyxor. Preparera därefter tre corona med limeklyftor och se efter en sista gång så att det verkligen regnar ordentligt. Tassa sedan ut i mörkret och all den våta växtligheten, skala av dig din vita handduk, och låt kroppen huttrande sjunka ner i tunnan tills bara övre halvan av huvudet sticker upp över ytan. Kura ihop dig som en boll med armarna kring knäna och konstatera att om du bara sitter helt stilla och tyst så blir kylan nästan uthärdlig. Stick ändå gärna upp en arm då och då och ta en klunk av ölen. Det hjälper till att trubba av hjärnan och förpassa den till en mer ursprunglig nivå.
Blunda nu och ta in den höstlika rökdoften från vedbrasan, ljudet av regnet i träden ovanför och ge efter för festandets trögmjuka efterdyningar. Kisa bara lite försiktigt ibland och se regndropparna landa i badtunnan och bilda små kristallklara stalagmiter på den stilla ytan i din egen ögonhöjd. Acceptera barren och barken och småkrypen som också guppar omkring där och låtsas (vilket vid det här laget inte alls borde vara svårt) att tunnan är en naturlig pöl i leran någonstans ute i skogen med dig och dina bekanta sittande i ring som tre harmoniska amfibier.
Så lustiga att se.
Mina helger är av guld just nu.
torsdag 21 juni 2007
Ideala dagar
Igår vaknade jag. Slog på radion. Skrev blogg. Sprang sex kilometer på en tid som tangerade personbästa. Åt lunch. Läste lite innan jag målade på revolvertavlan med P3-musik till sällskap. Åt middag. Läste lite. Slötittade på teve tills idiotin blev helt outhärdligt. Skrev en sida på boken. Läste lite. Slog sedan på teven ändå och lät den jönsa för sig själv i bakgrunden (Murder she wrote - tågmord, satelitkoder och kommunister) medan jag målade igen. Märkte att jag nog var trött. Kröp ner i sängen och läste en timme till innan jag somnade.
Förrgår var snarlik. Den slutade dessutom i trevligt samkväm med rosévin och boule i bersån.
Produktiva dagar. Sociala kvällar. En bra bok och ett par löpskor som ständigt finns till hands att fånga upp och avleda rastlösheten. Det är så jag vill leva!
Men idag vaknar jag med ångesttryck över solarplexus för jag vet att jag måste släpa mig iväg till mitt extraknäck i en klädbutik och hänga om hela rasket inför sommarrean. Kläder väger. Och jag är alltför otålig för att bära bara lite åt gången, vill få det gjort, vill vara snabbast i kassan och mest effektiv med prispistolen. Någon idiotisk tävlingsgen som slår på. I helt fel sammanhang. Kommer ha träningsvärk i armarna och ont i fingrarna. Jag skulle mycket hellre stanna hemma i mitt målarställ - grå strumpbyxor med hål, randig t-tröja i XXL med hål, extra grå överdragströja vid behov i XXL utan hål.
Men det kan jag inte, för då skulle jag bli vräkt från min lägenhet och slutligen svälta till döds på en bädd av tidningspapper i någon port i innerstan. Medan mina medmänniskor stegade förbi på väg till sina hemska arbeten...
En sak är bra med vissa jobb i alla fall. Förutom pengarna. Och det är att de påminner en om hur man INTE vill leva sitt liv.
Förrgår var snarlik. Den slutade dessutom i trevligt samkväm med rosévin och boule i bersån.
Produktiva dagar. Sociala kvällar. En bra bok och ett par löpskor som ständigt finns till hands att fånga upp och avleda rastlösheten. Det är så jag vill leva!
Men idag vaknar jag med ångesttryck över solarplexus för jag vet att jag måste släpa mig iväg till mitt extraknäck i en klädbutik och hänga om hela rasket inför sommarrean. Kläder väger. Och jag är alltför otålig för att bära bara lite åt gången, vill få det gjort, vill vara snabbast i kassan och mest effektiv med prispistolen. Någon idiotisk tävlingsgen som slår på. I helt fel sammanhang. Kommer ha träningsvärk i armarna och ont i fingrarna. Jag skulle mycket hellre stanna hemma i mitt målarställ - grå strumpbyxor med hål, randig t-tröja i XXL med hål, extra grå överdragströja vid behov i XXL utan hål.
Men det kan jag inte, för då skulle jag bli vräkt från min lägenhet och slutligen svälta till döds på en bädd av tidningspapper i någon port i innerstan. Medan mina medmänniskor stegade förbi på väg till sina hemska arbeten...
En sak är bra med vissa jobb i alla fall. Förutom pengarna. Och det är att de påminner en om hur man INTE vill leva sitt liv.
onsdag 20 juni 2007
Jag är ett mysterium
Går det att på allvar veta vem man är? Det finns så många versioner av sanningen. Alla rör de sig i banor runt det som ska berättas, en del snäva, en del vidlyftiga. Ingen klarar ensamt att täcka in hela sanningen. Det krävs ständigt nya perspektiv, nya tolkningar. Bara för att man kan berätta en del av en historia i jag-form behöver inte betyda att man kommer närmare än någon annan. Och det gäller inte minst historien om en själv.
Jag läser om Ur kackerlackors levnad. Det var nog tio år sedan sist. Jag hade inte glömt hur bra den var, däremot varför den var det. Nu kommer jag ihåg det alltmer.
Boken ger oss samma skeende utifrån fyra olika personers perspektiv. Alla närmar de sig sanningen utifrån sina egna, vitt skilda, psykologiska förutsättningar. Vissa saker är alla överens om. Annat går stick i stäv. Alla ser de på verkligheten genom det begränsade nyckelhål som livet givit dem. Och så ser de även på sig själva. På samma sätt som ingen av dem till fullo kan förstå någon av de andra, kan de till fullo inte heller förstå sig själva. Kanske sitter någon av de andra inne med en bättre tolkning av personen i fråga. Kanske är jaget den som i själva verket är sämst rustad att dra korrekta slutsater om sin egen karaktär.
Henrik, i boken, har exempelvis en mycket tydlig bild av vem han är. Läsaren får snart en helt annan bild. Förutom att detta litterära grepp alltid ger mig heta kårar av förtjusning, öppnar det upp för skrämmande funderingar. Tänk om de som betraktar dig utifrån faktiskt känner dig bättre än du själv. Tänk om du är dömd att leva hela ditt liv som en främling för dig själv, utan att du ens vet om det.
Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskapen om Sartres drama Inför lykta dörrar, påvisade hur han där gestaltat sin filosofi om jaget och de andra. Hur en människa blir till som person först i mötet med en annan, någon som ser personen utifrån och tvingar subjektet att bli objekt i någon annans ögon. Om spelet människor emellan. Om hur det vi gör visar vilka vi är, inte det vi påstår att vi vill. Hur det är de andra som i slutändan, efter din död, när handlingarna summeras, fäller domen om vem du varit. Hur du på något sätt alltid är prisgiven åt andra. ("Helvetet är andra människor")
Joyce Carol Oats Blonde kan också sättas in i den diskussionen. Över berättelsen om Marilyn Monroe svävar den outtalade frågan, vad som händer med en människa som alla betraktar på ett specifikt sätt, när den bilden samtidigt inte stämmer överens med personens egen, inre, om än mycket vaga, uppfattning om sig själv. Vad blir resultatet? Kommer personen på sikt att förvandlas till den de andra förväntar sig att hon ska vara? Eller går hon istället sönder? Håller jaget ihop utan stöd i omgivningen? Eller är det hjälplöst beroende av andra?
Jag-starka människor är ofta imponerande. Självsäkra människor som ger sken av att veta vilka de är, vad de vill och inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. Men hur ofta är det inte också just sådana människor som vi andra menar oss genomskåda? Som till exempel med Göran Persson i de där intervjuerna. Uppenbarligen tror han sig framstå som insiktsfull, personlig och rolig, en stark man med fina värderingar. Vi ser istället en lismande och självgod buffel med predikantkomplex, ett stort barn i total avsaknad av självdistans. Kan han någonsin förstå vår tolkning? Eller slår han den ifrån sig och skyller allt på redigeringen? Bara för att slippa ifrågasätta sin egen självbild - något av det mest skrämmande som finns.
En alltför hög dos av sådana här funderingar leder rimligen till en känsla av konturupplösning. För kontrastens skull tänker jag återigen på Morvern-känslan. Vid sidan av de redan nämnda finns det en till aspekt av den som också är fascinerande. Det vill säga den barnsliga sammansmältningen av kropp och tanke. Morvern lever i sig själv som om hon var tolv år, följer sina instinkter, begränsar sin värld till en silvrig tändare, lite smink och en favoritjacka. Hon har en bild av sig själv och den duger alldeles utmärkt utan att hon behöver intellektualisera den. Som ett barn i sin lek väljer hon att se sig själv som den hon vill vara. Ändå finns det inget glapp mellan hennes bild av sig själv och den hon är, vad hon tänker och vad hon gör. Hon bara är.
Självreflektion var det ursprungliga syndafallet. Ständigt strävar vi nu efter att återigen få glömma oss själva. Paradiset är de stunder när vi lyckas.
Jag läser om Ur kackerlackors levnad. Det var nog tio år sedan sist. Jag hade inte glömt hur bra den var, däremot varför den var det. Nu kommer jag ihåg det alltmer.
Boken ger oss samma skeende utifrån fyra olika personers perspektiv. Alla närmar de sig sanningen utifrån sina egna, vitt skilda, psykologiska förutsättningar. Vissa saker är alla överens om. Annat går stick i stäv. Alla ser de på verkligheten genom det begränsade nyckelhål som livet givit dem. Och så ser de även på sig själva. På samma sätt som ingen av dem till fullo kan förstå någon av de andra, kan de till fullo inte heller förstå sig själva. Kanske sitter någon av de andra inne med en bättre tolkning av personen i fråga. Kanske är jaget den som i själva verket är sämst rustad att dra korrekta slutsater om sin egen karaktär.
Henrik, i boken, har exempelvis en mycket tydlig bild av vem han är. Läsaren får snart en helt annan bild. Förutom att detta litterära grepp alltid ger mig heta kårar av förtjusning, öppnar det upp för skrämmande funderingar. Tänk om de som betraktar dig utifrån faktiskt känner dig bättre än du själv. Tänk om du är dömd att leva hela ditt liv som en främling för dig själv, utan att du ens vet om det.
Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskapen om Sartres drama Inför lykta dörrar, påvisade hur han där gestaltat sin filosofi om jaget och de andra. Hur en människa blir till som person först i mötet med en annan, någon som ser personen utifrån och tvingar subjektet att bli objekt i någon annans ögon. Om spelet människor emellan. Om hur det vi gör visar vilka vi är, inte det vi påstår att vi vill. Hur det är de andra som i slutändan, efter din död, när handlingarna summeras, fäller domen om vem du varit. Hur du på något sätt alltid är prisgiven åt andra. ("Helvetet är andra människor")
Joyce Carol Oats Blonde kan också sättas in i den diskussionen. Över berättelsen om Marilyn Monroe svävar den outtalade frågan, vad som händer med en människa som alla betraktar på ett specifikt sätt, när den bilden samtidigt inte stämmer överens med personens egen, inre, om än mycket vaga, uppfattning om sig själv. Vad blir resultatet? Kommer personen på sikt att förvandlas till den de andra förväntar sig att hon ska vara? Eller går hon istället sönder? Håller jaget ihop utan stöd i omgivningen? Eller är det hjälplöst beroende av andra?
Jag-starka människor är ofta imponerande. Självsäkra människor som ger sken av att veta vilka de är, vad de vill och inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. Men hur ofta är det inte också just sådana människor som vi andra menar oss genomskåda? Som till exempel med Göran Persson i de där intervjuerna. Uppenbarligen tror han sig framstå som insiktsfull, personlig och rolig, en stark man med fina värderingar. Vi ser istället en lismande och självgod buffel med predikantkomplex, ett stort barn i total avsaknad av självdistans. Kan han någonsin förstå vår tolkning? Eller slår han den ifrån sig och skyller allt på redigeringen? Bara för att slippa ifrågasätta sin egen självbild - något av det mest skrämmande som finns.
En alltför hög dos av sådana här funderingar leder rimligen till en känsla av konturupplösning. För kontrastens skull tänker jag återigen på Morvern-känslan. Vid sidan av de redan nämnda finns det en till aspekt av den som också är fascinerande. Det vill säga den barnsliga sammansmältningen av kropp och tanke. Morvern lever i sig själv som om hon var tolv år, följer sina instinkter, begränsar sin värld till en silvrig tändare, lite smink och en favoritjacka. Hon har en bild av sig själv och den duger alldeles utmärkt utan att hon behöver intellektualisera den. Som ett barn i sin lek väljer hon att se sig själv som den hon vill vara. Ändå finns det inget glapp mellan hennes bild av sig själv och den hon är, vad hon tänker och vad hon gör. Hon bara är.
Självreflektion var det ursprungliga syndafallet. Ständigt strävar vi nu efter att återigen få glömma oss själva. Paradiset är de stunder när vi lyckas.
tisdag 19 juni 2007
Pausfågel (7)
Ur kackerlackors levnad, Inger Alfvén,
Henrik:
"Svartsjuka är den eländigaste och mest förkastliga av alla egenskaper, den jag tycker allra sämst om. Man kan inte äga en annan människa, det insåg jag tidigt. Om Eva bara kunnat få in det i sin lilla skalle skulle vi fortsatt att leva i det mest fulländade av äktenskap, trofasta och kärleksfulla, stödjande varandra men öppna mot andra. Det var så jag tänkt mig förhållandet. Om hon bara förmått att mogna och växa i sin kärlek till mig kunde det blivit just så.
Men då, för elva år sedan, var allt glädje och harmoni. Det är nog den lyckligaste tiden i mitt liv. Den tid då jag verkligen älskade. Det är människans tragik att när hon erövrat det hon åtrått förlorar föremålet sin glans.
Nej, det var dumt sagt. Eva förlorade aldrig sin glans och skönhet för mig. Tvärtom, jag älskade henne mer för vart år som gick, det var en oavbrutet fördjupad kärlek. Felet var att hon saknade förmågan att ta emot den gåvan. Hon älskade aldrig mig så som jag älskade henne. Det fanns ett grunt och ytligt drag hos henne, ett slags tomhet. Jag tvingade mig på henne, det är sant. Jag erövrade henne med stormande kärlek som hon till sist inte motstod. Men hon förblev i viss mån kall. Det var det som var det märkliga.
Inte heller älskade hon våra barn på samma sätt som jag. Hon var glad när hon väntade André, men förlossningen tyckte hon var direkt motbjudande trots att allt gick som det skulle, och sedan började hon tala om att resa hem och ta upp sin dans igen. Det var som om jag och vår kärlek spelade den mindre rollen för henne, som om hon satte karriären främst."
Eva:
"Jag är inte för gammal. Trettioåtta är ingen ovillkorlig gräns. Inte om man är tillräckligt bra. Jag skulle kunna. Om jag fick möjligheten. Jag vet att det inte skulle vara för sent. Men jag tiger. Inför Henrik tiger jag. Det tjänar ingenting till att säga vad jag tänker. Han har alltid motarbetat min dans. Det förlåter jag honom inte. Att han berövat mig den. Men det säger jag heller inte. Han blir bara arg. Talar om mitt fria val. Att han aldrig lagt hinder i vägen för mitt val.
Han tjatar om hur han monterat stången i lastrummet. Han förstår inte. Att där är mörkt. Det dryper av fukt som rinner i rännilar utefter plåten. Jag måste ha öppen lastlucka för att få ljus, men den går inte att öppna. Jag avskyr lamporna som han satt upp i taket. Och ljudet av metallen som nynnar. Så snart jag rör mig i detta odjur nynnar metallen. Klanglöst. Som om den inte ville ha oss här. Jag övar därnere i grottan. Men vad blir det för övning. I lukterna och fukten och instängdheten. Med djuren. Aldrig vet jag om jag ska råka trampa på dem. Här finns så mycket otäcka små kräk. Man kan knappt sätta fötterna på durken utan att det kraschar under fotsulorna. Det är äckligt. Jag mår illa av det."
Henrik:
"Svartsjuka är den eländigaste och mest förkastliga av alla egenskaper, den jag tycker allra sämst om. Man kan inte äga en annan människa, det insåg jag tidigt. Om Eva bara kunnat få in det i sin lilla skalle skulle vi fortsatt att leva i det mest fulländade av äktenskap, trofasta och kärleksfulla, stödjande varandra men öppna mot andra. Det var så jag tänkt mig förhållandet. Om hon bara förmått att mogna och växa i sin kärlek till mig kunde det blivit just så.
Men då, för elva år sedan, var allt glädje och harmoni. Det är nog den lyckligaste tiden i mitt liv. Den tid då jag verkligen älskade. Det är människans tragik att när hon erövrat det hon åtrått förlorar föremålet sin glans.
Nej, det var dumt sagt. Eva förlorade aldrig sin glans och skönhet för mig. Tvärtom, jag älskade henne mer för vart år som gick, det var en oavbrutet fördjupad kärlek. Felet var att hon saknade förmågan att ta emot den gåvan. Hon älskade aldrig mig så som jag älskade henne. Det fanns ett grunt och ytligt drag hos henne, ett slags tomhet. Jag tvingade mig på henne, det är sant. Jag erövrade henne med stormande kärlek som hon till sist inte motstod. Men hon förblev i viss mån kall. Det var det som var det märkliga.
Inte heller älskade hon våra barn på samma sätt som jag. Hon var glad när hon väntade André, men förlossningen tyckte hon var direkt motbjudande trots att allt gick som det skulle, och sedan började hon tala om att resa hem och ta upp sin dans igen. Det var som om jag och vår kärlek spelade den mindre rollen för henne, som om hon satte karriären främst."
Eva:
"Jag är inte för gammal. Trettioåtta är ingen ovillkorlig gräns. Inte om man är tillräckligt bra. Jag skulle kunna. Om jag fick möjligheten. Jag vet att det inte skulle vara för sent. Men jag tiger. Inför Henrik tiger jag. Det tjänar ingenting till att säga vad jag tänker. Han har alltid motarbetat min dans. Det förlåter jag honom inte. Att han berövat mig den. Men det säger jag heller inte. Han blir bara arg. Talar om mitt fria val. Att han aldrig lagt hinder i vägen för mitt val.
Han tjatar om hur han monterat stången i lastrummet. Han förstår inte. Att där är mörkt. Det dryper av fukt som rinner i rännilar utefter plåten. Jag måste ha öppen lastlucka för att få ljus, men den går inte att öppna. Jag avskyr lamporna som han satt upp i taket. Och ljudet av metallen som nynnar. Så snart jag rör mig i detta odjur nynnar metallen. Klanglöst. Som om den inte ville ha oss här. Jag övar därnere i grottan. Men vad blir det för övning. I lukterna och fukten och instängdheten. Med djuren. Aldrig vet jag om jag ska råka trampa på dem. Här finns så mycket otäcka små kräk. Man kan knappt sätta fötterna på durken utan att det kraschar under fotsulorna. Det är äckligt. Jag mår illa av det."
måndag 18 juni 2007
Fåglarns
Pizza på en bryggad segelbåt. Kan det bli mer svenskt än så? Folköl till det. En svanfamilj på betryggande avstånd. Tre gröna änder som oportunistiskt cirkulerar sittbrunnen. Bedjande andögon med hjärnor innanför som inte kan förstå varför bara den mest luggslitna får sig smulor, lök och oliver tillkastade, medan de stöddiga får tomma pistageskal. Det strider mot det naturliga urvalet.
Någon sa, apropå flamingomönstret på min klänning, att i Latinamerika finns det flockar av flamingosar som med jämna mellanrum flyger rakt ut i öknen bara för att äta salt. De bländvita dynerna, böljande av hetta, och så de chockrosa djuren i mitten. Det måste se helt overkligt ut. Som en tavla.
Kråkorna blir visst färre förresten. Kajorna tar över marknaden. De är mindre och hackar med huvudet som hönor när de går. Det går inte att låta bli att förakta ett djur som måste hacka med huvudet när det går. Det verkar så oekonomiskt ur energisynpunkt. Borde vara det i alla fall. Och utanför mitt hus finns det gula skator. Men det kanske är fullt normalt.
Vad beträffar måsar. Tre timmars promenad i solen, inberäknat omväg för inköp av jordgubbar. Motion sätter igång kreativiteten. Man ser en betongrundel någonstans och sedan en kobbe med trutar. Idéerna jongleras som heta ägg mellan de spatserande och fem minuter senare kläcks en enaktare ur det som nyss var tomma intet. En bisarr liten pjäs, eller kanske en novell. Måsholmen. Det doftar Tjechov.
Ica-charkens klarblå plåster fäster dåligt och det blev skavsår igen. Men inga spontana nakenbad bland vitkindade gäss. Den här helgen heller.
Medan andra är rädda för duvor. De litar inte på att duvorna ska ha förstånd att veja undan i tid när de kommer störtande så där rakt emot en. I 24 Hour Party People dödar de duvor med råttgift. Såg om den igår. Kadavren faller som grodor ur himlen och Gud ser ut som du. Helt logiskt.
Annars vet jag inte.
Någon sa, apropå flamingomönstret på min klänning, att i Latinamerika finns det flockar av flamingosar som med jämna mellanrum flyger rakt ut i öknen bara för att äta salt. De bländvita dynerna, böljande av hetta, och så de chockrosa djuren i mitten. Det måste se helt overkligt ut. Som en tavla.
Kråkorna blir visst färre förresten. Kajorna tar över marknaden. De är mindre och hackar med huvudet som hönor när de går. Det går inte att låta bli att förakta ett djur som måste hacka med huvudet när det går. Det verkar så oekonomiskt ur energisynpunkt. Borde vara det i alla fall. Och utanför mitt hus finns det gula skator. Men det kanske är fullt normalt.
Vad beträffar måsar. Tre timmars promenad i solen, inberäknat omväg för inköp av jordgubbar. Motion sätter igång kreativiteten. Man ser en betongrundel någonstans och sedan en kobbe med trutar. Idéerna jongleras som heta ägg mellan de spatserande och fem minuter senare kläcks en enaktare ur det som nyss var tomma intet. En bisarr liten pjäs, eller kanske en novell. Måsholmen. Det doftar Tjechov.
Ica-charkens klarblå plåster fäster dåligt och det blev skavsår igen. Men inga spontana nakenbad bland vitkindade gäss. Den här helgen heller.
Medan andra är rädda för duvor. De litar inte på att duvorna ska ha förstånd att veja undan i tid när de kommer störtande så där rakt emot en. I 24 Hour Party People dödar de duvor med råttgift. Såg om den igår. Kadavren faller som grodor ur himlen och Gud ser ut som du. Helt logiskt.
Annars vet jag inte.
fredag 15 juni 2007
Ett omkullfallet träd, undanröjt
Äntligen klar med Mrs Dalloway. Den har stått i bokhyllan i flera år. Ibland har jag tagit fram den, slagit upp första sidan och läst det där med blommorna. Sen har jag ställt tillbaka den. Så, för ett antal veckor sedan, när stapeln med nyköpta pocketböcker återigen sjunkit ner till bottenlagret (första delen av Bob Dylans memoarer, helt oläslig) tog jag fram Woolf. Nu skulle det till slut bli av. Jag höll just då en föredömlig lästakt, med flera goda romaner i veckan, samtidigt som jag jobbade och pysslade med annat. Så kom Mrs Dalloway och lade sig över vägen som ett omkullfallet träd, trafiken stockade sig baktill. Irriterade tryck på signalhornen från dem som från sin position längre bak inte kunde se vad som orsakade stoppet. Och längst fram tampades jag med att få undan det spretiga bladverket från körbanan, stammen och rötterna - mest var det väl rötterna.
Boken var bäst vid de korta stunder när jag - för att tvinga mig själv att verkligen koncentrera mig på texten och inte, uttråkat, glida bort i andra funderingar - läste högt för mig själv. Resten vet jag inte ens om jag på allvar kan påstå att jag tagit till mig. Ögonen strök över raderna utan att alls haka tag i orden. Kanske måste jag helt enkelt acceptera att jag gillar Virginia Woolf mer som historisk person än som författare. Jag var ju faktiskt inte särskilt förtjust i Mot fyren heller. Tydligen tar jag hellre del av skildringar om henne än av henne. Vilken hemsk dom över ett konstnärsskap.
Boken var bäst vid de korta stunder när jag - för att tvinga mig själv att verkligen koncentrera mig på texten och inte, uttråkat, glida bort i andra funderingar - läste högt för mig själv. Resten vet jag inte ens om jag på allvar kan påstå att jag tagit till mig. Ögonen strök över raderna utan att alls haka tag i orden. Kanske måste jag helt enkelt acceptera att jag gillar Virginia Woolf mer som historisk person än som författare. Jag var ju faktiskt inte särskilt förtjust i Mot fyren heller. Tydligen tar jag hellre del av skildringar om henne än av henne. Vilken hemsk dom över ett konstnärsskap.
torsdag 14 juni 2007
Tolv sorters sill
Debutbar på kulturhusets takterass igår. Konferenciern Daniel Sjölin beskrev evenemanget med dess gästande författare som en bricka med tolv olika sorters sill, vilka publiken kommit för att avsmaka. Precis som på en midsommarafton började snart också ett stilla regn att falla över anrättningen. Större delen av publiken flockades under de utvevade takdukarna. Blott en liten tapper skara satt kvar framför scenen. En liten tant överlät sin lånade pläd till mig. Den visade sig bestå av ett mirakulöst vattenavstötande fliesematerial, och hopkurad under den som en same i sin kåta (smurfblå), uthärdade jag vädret till dess att den siste sillen, Jonas Karlsson, slutligen sorterat scenen. (Mitt sällskap fick nöja sig med en liten snål flik över knäet. Dör han i lunginflamation är allt således mitt fel.)
Tankar om texterna, medan regnet föll:
Tolv debutanter. Tolv böcker varav nio kunde antas vara mer eller mindre självbiografiska, eller åtminstone konstruerade kring sådant som författaren själv upplevt på nära håll; två var novellsamlingar, ur vilka författaren valde att läsa upp smakprov som också var vardagsnära och självupplevda; och en var en historisk roman, en kärlekshistoria, där det svunna 1920-talet emellertid bara anades i periferin, medan istället fokus låg på huvudpersonens inre liv.
Jag har rakt inget emot denna typ av böcker. Berättelser som ligger nära författaren själv känns ofta äkta och blir därför intressanta. I det mest privata finns också något allmängiltigt eftersom det säger något om vad det är att vara människa, även om det bara handlar om en unik människa i en värld av många miljarder.
Men när alla sillar läggs i löklag, blir det lätt lite enformigt på brickan, hur goda inläggningarna än är var och en för sig. Formmässigt var nu gårdagens sillar mycket olika sinsemellan. Serveringsstilen varierade också. Men jag satt ändå och saknade något annat, en text där fantasin sprängt gränserna för det vardagliga och där författaren sökt sig bortom det realistiska för att få berättat det som skulle berättas. Och då inte bara som metafor. Utan som en egen verklighet inuti texten. Helt orimlig. Men ändå fullt logisk (som i Gabriella Håkanssons Operation B.) Eller en berättelse som i alla fall förde läsaren med sig ut i en vidare värld än författarens eget mikrokosmos och verkligen vågade ta ut svängarna (i stil med tidigare nämnda Kavalier & Clays fantastiska äventyr.) Det hade varit uppfriskande som smakbrytning.
Den som tydligast stod ut ur mängden igår var Sofia Rapp Johansson med sin brutala långdikt Silverfisken. En äcklig, hemsk och samtidigt absurt humoristisk redogörelse för hennes egen svåra barndom. Medan hon läste glömde jag regnet för en stund och funderade istället över vad det är som gör att jag känner mig så underligt stärkt av att höra osentimentala berättelser i jag-form om unga kvinnor som far illa. Det är ju helt makabert egentligen. Men varje gång jag kommer över en sådan skildring, och den är riktigt bra, en inälvssmäll, då blir jag inte alls förskräckt eller tycker synd. Snarare känner jag mig uppfylld av någon slags inneboende styrka. Vad i all sin dar handlar den om?
Delvis beror det väl kanske på att jag, när jag tvingas se en annan kvinnas kropp förstöras, på allvar inser värdet hos min egen. Men det är inte hela sanningen. Det finns också en kraft hos själva destruktiviteten. Kanske ligger det i linje med den där Morvern-känslan - att när allt är som värst så infinner sig plötsligt ett lugn. Det lilla som är man själv blir tydligt när allt annat tas ifrån en. Jag vet inte om det är något jag borde glädjas åt eller skrämmas av.
Kylan och regnet tilltog hur som helst efter hand. Det stackars pausbandet Sternfall fick spela sina avslutande låtar och samtidigt åse publiken hastigt välla förbi scenen på väg mot hissarna. Men det var en intressant kväll. Jag hoppas bara det är bättre väder om ett par år, när det är min tur att stå på där uppe med min lilla bok i famnen.
Och skaka av kräkfärdig nervositet. Som jag längtar!
Tankar om texterna, medan regnet föll:
Tolv debutanter. Tolv böcker varav nio kunde antas vara mer eller mindre självbiografiska, eller åtminstone konstruerade kring sådant som författaren själv upplevt på nära håll; två var novellsamlingar, ur vilka författaren valde att läsa upp smakprov som också var vardagsnära och självupplevda; och en var en historisk roman, en kärlekshistoria, där det svunna 1920-talet emellertid bara anades i periferin, medan istället fokus låg på huvudpersonens inre liv.
Jag har rakt inget emot denna typ av böcker. Berättelser som ligger nära författaren själv känns ofta äkta och blir därför intressanta. I det mest privata finns också något allmängiltigt eftersom det säger något om vad det är att vara människa, även om det bara handlar om en unik människa i en värld av många miljarder.
Men när alla sillar läggs i löklag, blir det lätt lite enformigt på brickan, hur goda inläggningarna än är var och en för sig. Formmässigt var nu gårdagens sillar mycket olika sinsemellan. Serveringsstilen varierade också. Men jag satt ändå och saknade något annat, en text där fantasin sprängt gränserna för det vardagliga och där författaren sökt sig bortom det realistiska för att få berättat det som skulle berättas. Och då inte bara som metafor. Utan som en egen verklighet inuti texten. Helt orimlig. Men ändå fullt logisk (som i Gabriella Håkanssons Operation B.) Eller en berättelse som i alla fall förde läsaren med sig ut i en vidare värld än författarens eget mikrokosmos och verkligen vågade ta ut svängarna (i stil med tidigare nämnda Kavalier & Clays fantastiska äventyr.) Det hade varit uppfriskande som smakbrytning.
Den som tydligast stod ut ur mängden igår var Sofia Rapp Johansson med sin brutala långdikt Silverfisken. En äcklig, hemsk och samtidigt absurt humoristisk redogörelse för hennes egen svåra barndom. Medan hon läste glömde jag regnet för en stund och funderade istället över vad det är som gör att jag känner mig så underligt stärkt av att höra osentimentala berättelser i jag-form om unga kvinnor som far illa. Det är ju helt makabert egentligen. Men varje gång jag kommer över en sådan skildring, och den är riktigt bra, en inälvssmäll, då blir jag inte alls förskräckt eller tycker synd. Snarare känner jag mig uppfylld av någon slags inneboende styrka. Vad i all sin dar handlar den om?
Delvis beror det väl kanske på att jag, när jag tvingas se en annan kvinnas kropp förstöras, på allvar inser värdet hos min egen. Men det är inte hela sanningen. Det finns också en kraft hos själva destruktiviteten. Kanske ligger det i linje med den där Morvern-känslan - att när allt är som värst så infinner sig plötsligt ett lugn. Det lilla som är man själv blir tydligt när allt annat tas ifrån en. Jag vet inte om det är något jag borde glädjas åt eller skrämmas av.
Kylan och regnet tilltog hur som helst efter hand. Det stackars pausbandet Sternfall fick spela sina avslutande låtar och samtidigt åse publiken hastigt välla förbi scenen på väg mot hissarna. Men det var en intressant kväll. Jag hoppas bara det är bättre väder om ett par år, när det är min tur att stå på där uppe med min lilla bok i famnen.
Och skaka av kräkfärdig nervositet. Som jag längtar!
onsdag 13 juni 2007
tisdag 12 juni 2007
En fråga om inställning
Det slog mig på Carpe Noctem att jag kanske, troligen, skulle vara betjänt av att ta mig an skrivandet ur ett lite annat perspektiv. Det slog mig att de textstycken som var roligast att lyssna på var de där det stora seriösa författandet så att säga, stigit åt sidan till förmån för det rakare berättandet. Det slog mig att jag någonstans på vägen kanske råkat lägga mig till med en ganska missgynnsam och tyngande inställning till själva skrivandet i sig.
Jag ska försöka förklara vad jag menar. Kanske så här:
Den icke-producerade texten leder snart sagt alltid till dåligt samvete. Det verkar vara ett allmänt problem. Det är som om man redan befinner sig flera steg före texten. Eller ovanför den kanske. Och så lider man ideliga kval över att texten aldrig verkar hinna ikapp. Det är som om texten bara är till för att understödja den egna självbilden. Man vill kalla sig författare, och då behöver man en text att luta sig mot, att peka på, att ha som intäkt. Själva skrivandet däremot, är snarare ett gissel och, som sagt, ett ständigt gnagande dåligt samvete. I allra högsta grad även för mig, de långa perioder när jag aldrig tycks få något gjort.
Om jag däremot skulle backa lite, om jag skulle sänka mig själv, tills texten hinner ifatt mig, och på så vis omslutas av den, som av en våg, känna kraften i framåtrörelsen och bara följa med, då skulle jag förmodligen både må bättre och få mer gjort. Om jag låter berättelsen driva mig framåt, istället för att släpa den efter mig, skulle förmodligen också berättelsen själv bli mycket bättre.
Jag brukar ha som riktlinje att om något är tråkigt att skriva så är det förmodligen också tråkigt att läsa. Texten blir bäst när den skriver sig själv, när man sitter med hjärtat i halsgropen och nästan är lite rädd för fartvinden, för att förlora kontrollen, men man ändå klarar det. Det vill säga, när berättelsen redan finns där, just som en våg, och vågen bär utan att man behöver hjälpa den på traven med konstruerade nödlösningar.
Jag måste ta bättre fasta på det där i fortsättningen.
Fortsättningen ser för den delen ut som följer: 1) Måla klart tavlan. Det går bra men tar tid eftersom solen ständigt lockar mig utomhus och jag så gärna låter den göra det. 2) Storstäda detta hemska dammhål till hem som jag dväljs inuti. Jag har riktigt samlat på sunket nu ett tag för att skillnaden mellan före och efter ska bli ordentligt uppenbar när jag väl fejat klart. Förhoppningsvis hittar jag även en hel del prylar som jag kan slänga eller ge bort. Det känns alltid lika renande för själen. En symbolisk utrensning med andra ord. 3) Ta mig an boken med en ny attityd och på så vis komma loss ur dödläget. Jag ser fram emot det. Det var länge sedan.
***
I går blev det förresten något tjall med bloggen. Jag skrev ett inlägg som publicerades, men som bara sporadiskt verkade vilja uppenbara sig på bloggens förstasida. Kanske gick det aldrig att läsa. Jag hoppas att det går bättre med det här inlägget, och att det dessutom trycker fast det förra under sig så att det inte slinker undan igen. Vi får väl se.
Nu måste jag tyvärr iväg och förtjäna mitt uppehälle.
Jag ska försöka förklara vad jag menar. Kanske så här:
Den icke-producerade texten leder snart sagt alltid till dåligt samvete. Det verkar vara ett allmänt problem. Det är som om man redan befinner sig flera steg före texten. Eller ovanför den kanske. Och så lider man ideliga kval över att texten aldrig verkar hinna ikapp. Det är som om texten bara är till för att understödja den egna självbilden. Man vill kalla sig författare, och då behöver man en text att luta sig mot, att peka på, att ha som intäkt. Själva skrivandet däremot, är snarare ett gissel och, som sagt, ett ständigt gnagande dåligt samvete. I allra högsta grad även för mig, de långa perioder när jag aldrig tycks få något gjort.
Om jag däremot skulle backa lite, om jag skulle sänka mig själv, tills texten hinner ifatt mig, och på så vis omslutas av den, som av en våg, känna kraften i framåtrörelsen och bara följa med, då skulle jag förmodligen både må bättre och få mer gjort. Om jag låter berättelsen driva mig framåt, istället för att släpa den efter mig, skulle förmodligen också berättelsen själv bli mycket bättre.
Jag brukar ha som riktlinje att om något är tråkigt att skriva så är det förmodligen också tråkigt att läsa. Texten blir bäst när den skriver sig själv, när man sitter med hjärtat i halsgropen och nästan är lite rädd för fartvinden, för att förlora kontrollen, men man ändå klarar det. Det vill säga, när berättelsen redan finns där, just som en våg, och vågen bär utan att man behöver hjälpa den på traven med konstruerade nödlösningar.
Jag måste ta bättre fasta på det där i fortsättningen.
Fortsättningen ser för den delen ut som följer: 1) Måla klart tavlan. Det går bra men tar tid eftersom solen ständigt lockar mig utomhus och jag så gärna låter den göra det. 2) Storstäda detta hemska dammhål till hem som jag dväljs inuti. Jag har riktigt samlat på sunket nu ett tag för att skillnaden mellan före och efter ska bli ordentligt uppenbar när jag väl fejat klart. Förhoppningsvis hittar jag även en hel del prylar som jag kan slänga eller ge bort. Det känns alltid lika renande för själen. En symbolisk utrensning med andra ord. 3) Ta mig an boken med en ny attityd och på så vis komma loss ur dödläget. Jag ser fram emot det. Det var länge sedan.
***
I går blev det förresten något tjall med bloggen. Jag skrev ett inlägg som publicerades, men som bara sporadiskt verkade vilja uppenbara sig på bloggens förstasida. Kanske gick det aldrig att läsa. Jag hoppas att det går bättre med det här inlägget, och att det dessutom trycker fast det förra under sig så att det inte slinker undan igen. Vi får väl se.
Nu måste jag tyvärr iväg och förtjäna mitt uppehälle.
måndag 11 juni 2007
Leve tvivlet!
Livet distraherar och jag ifrågasätter allt. Sol, tvivel och kall öl (jag som inte ens dricker öl!). Kroppen fungerar fint i hettan. Det blev en mil igår igen. Inget målande. Inget skrivande. Bara livet som rusar fram genom sommaren som en röd cabriolet. Med tvivlet bakom ratten. Jag faller mot botten av av bloggtoppen men bryr mig inte om det. Saker spricker. Gröttallrikar. Illusioner. Blåsorna under mina fotsulor. Det gör ont men det är ok. Det betyder att jag lever. Solen är fin vid fem på morgonen. Sovrummet stekhett när förmiddagen knackar på. Jag tänker att en massa människor borde sluta betrakta sig själva som författare och börja berätta istället. Om de nu har något att säga. Jag med! Jag med. Men först vill jag leva lite till. Först vill jag svassa nedför trottoarerna i en liten klänning och känna solen bryna axlarna. Först vill jag tvivla på allt ett tag till. Åh! Härliga tvivel! Som en kall öl (jag som inte ens gillar öl!) är tvivlet. Till intet förpliktigande. Hoppet är värre! Mycket värre. Hemska hopp. All kraft som går åt. Herregud. Till att bara orka hoppas. Nej då vill jag hellre tvivla och leva. Peka på träd och gissa vad de heter. Alm? Alm ja. Eller ask? Ask? Tja det spelar ingen roll. Man behöver inte vara smart för att leva. Det klarar de allra dummaste djur betydligt bättre än jag. Så jag låter tvivlet tömma hjärnan och fyller den istället med glass. På lyxkryssaren "Navigator of the Seas" får man gratis glass i en vecka för bara tusen kronor per dag. "Navigator of the Seas" är tre gånger så stor vissa andra båtar. På längden eller bredden? Får man välja vilken? Vilken vecka alltså? Jag tvivlar. Man får köpa egen på 7-eleven. Och svassa vidare med handväskan dinglande. Munnen full av len vanilj. Krispig knäck. Svala läppar. Sval i magen. Het utanpå. Mjuk och böjlig med en mil i benen. En blåsa som reser sig på vänster lilltå. Vackert rosa. Jag lever och tvivlar. Som om det faktiskt vore samma sak. Konsten är att i båda fall ge sig hän åt det på allvar. Fullblodigt. Att bara släppa taget och låta det skölja över en. Tvivlet och friheten. Sol och öl (jag som inte ens dricker öl!). Den rosa blåsan spricker. Vackert som en illusion. Plopp! Det svider till men det gör inget. Glassen är mjuk som en kyss i munnen. Solen bränner axlarna. Det är ok.
lördag 9 juni 2007
Biografi (7)
Arbete på biograf tenderar att koncentrar sig huvudsakligen kring kvällar och helger. Det var därför ohälsosamt länge sedan jag inte suttit på jobbet samtidigt som mina vänner varit lediga. De senaste dygnen har jag emellertid gjort mitt bästa för att kompensera denna sociala svält med en härlig blandning av solskenspromenader, dvd-kvällar, utemiddagar och pseudofilosofiskt bakgårdsmys under blekblå sommarhimlar till åtminstone halv fem på morgonen. Bloggen har, som ni märkt, blivit eftersatt. Klagomål har inkommit. Så jag antar att jag måste ge ifrån mig ett litet livstecken innan jag sticker ut i solen igen och vinkar åt marathonlöparna.
Bläddrar genom kulturdelen på jakt efter inspiration och inser att det får bli en kort kommentar till det faktum att kaptenen lämnat skutan. Ett s har dock fallit bort i DN:s notis. Vad den avgående VD:n Mattias Nohrborg alltid brukar påpeka är att Astoria Cinemas lovades filmer, inte lovade. Det har varit en tuff tid för biografkedjan och som personal har det inte alltid varit lätt att hålla modet uppe. Under tisdagens personalmöte hördes emellertid en hel del positiva tongångar. Astoria Cinemas må inte vara någon stor kedja längre. Men med underdogens rätt till självhävdelse vågar jag tro att den i gengäld fortfarande har chans att bli naggande god.
Bläddrar genom kulturdelen på jakt efter inspiration och inser att det får bli en kort kommentar till det faktum att kaptenen lämnat skutan. Ett s har dock fallit bort i DN:s notis. Vad den avgående VD:n Mattias Nohrborg alltid brukar påpeka är att Astoria Cinemas lovades filmer, inte lovade. Det har varit en tuff tid för biografkedjan och som personal har det inte alltid varit lätt att hålla modet uppe. Under tisdagens personalmöte hördes emellertid en hel del positiva tongångar. Astoria Cinemas må inte vara någon stor kedja längre. Men med underdogens rätt till självhävdelse vågar jag tro att den i gengäld fortfarande har chans att bli naggande god.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
