Nationalafton?

Några av författarna till Wahlström & Widstrands altologi Debut 2007 entrade scenen på Carpe Noctem igår och läste upp smakprov ur sina bidrag. En vän till mig deltar i samma skrivgrupp som en av författarna. Så jag följde med. Eftersom jag är helt oförmögen att ljuga beträffande mina åsikter om text (det ligger mig för känslomässigt nära, mitt ansikte avslöjar mig alltid), var jag glad att just Jon Jordås novellbit hörde till de bästa styckena för kvällen - rakt, okonstlat och mysroligt om en nybliven änkas gravstensdilemman.

Efteråt frågade jag min vän i fall skrivgruppen (förutsatt att den fortfarande var aktiv) hade plats för ytterligare en medlem. Jag tänkte att kontinuerliga deadlines och regelbunden feedback skulle kunna vara precis vad jag behöver för att komma loss ur mitt introverta kvalsterliv. Positiv kritik skulle ge mig självförtroende nog att ta större kliv framåt, negativ skulle hjälpa mig att styra upp texten i tid eller att helt ge upp projekt som inte har någon framtid. I vilket fall som helst skulle det förmodligen vara väldigt nyttigt. Men vännen var tveksam till låta mig vara med. Han är visst rädd att jag skulle vara för kritisk. Den fegisen.

Men idén med en skrivgrupp tilltalar mig ändå. Jag får väl leta upp en ny eller starta en egen...

***

En annan fråga som diskuterades under gårdagkvällen var Nationaldagens förutsättningar som festdag. Dagen efter Nationaldagen kommer ju i det flesta fall att infalla på en arbetsdag, och frågan är svensken verkligen förmögen att fira någonting alls på allvar utan en rejäl spritfylla? Vad som behövs är en Nationalafton i samma stil som Påskafton, Midsommarafton och Julafton, en till ledig dag, med mat och nubbe, då medborgarna kan supa av sig, trygga i vetskapen att de slipper gå upp och jobba nästa morgon.

Så kom vi på att 5 juni redan har börjat förvandlas till en halvdag. Vaccinationscentralen (jag var där och blev immun mot gulsot) klappade exempelvis igen vid tre på eftermiddagen. Kontorister flexade hemåt efter lunch. Som genom en tyst överenskommelse har medborgarna alltså redan börjat lägga beslag på dan före dan, och kanske lägga grunden för en framtida Nationalafton. Vi fyller uteserveringar, samlas i klungor med klingande påsar, blandar oss med studentmössorna som redan kräks på tunnelbaneperrongerna, ringer varandra och kollar läget - alla uppfyllda av en spänd förväntan om att någonting måste hända men ännu vet ingen vad, eftersom den här dagen, till skillnad från Midsommarafton, inte är cementerad med traditioner ännu.

Vilka seder som kommer formas, kanske mindre i namn av, än i skydd av, 6 juni, återstår att se. Om tio år vet vi kanske. Ännu är allting möjligt.