måndag 11 juni 2007

Leve tvivlet!

Livet distraherar och jag ifrågasätter allt. Sol, tvivel och kall öl (jag som inte ens dricker öl!). Kroppen fungerar fint i hettan. Det blev en mil igår igen. Inget målande. Inget skrivande. Bara livet som rusar fram genom sommaren som en röd cabriolet. Med tvivlet bakom ratten. Jag faller mot botten av av bloggtoppen men bryr mig inte om det. Saker spricker. Gröttallrikar. Illusioner. Blåsorna under mina fotsulor. Det gör ont men det är ok. Det betyder att jag lever. Solen är fin vid fem på morgonen. Sovrummet stekhett när förmiddagen knackar på. Jag tänker att en massa människor borde sluta betrakta sig själva som författare och börja berätta istället. Om de nu har något att säga. Jag med! Jag med. Men först vill jag leva lite till. Först vill jag svassa nedför trottoarerna i en liten klänning och känna solen bryna axlarna. Först vill jag tvivla på allt ett tag till. Åh! Härliga tvivel! Som en kall öl (jag som inte ens gillar öl!) är tvivlet. Till intet förpliktigande. Hoppet är värre! Mycket värre. Hemska hopp. All kraft som går åt. Herregud. Till att bara orka hoppas. Nej då vill jag hellre tvivla och leva. Peka på träd och gissa vad de heter. Alm? Alm ja. Eller ask? Ask? Tja det spelar ingen roll. Man behöver inte vara smart för att leva. Det klarar de allra dummaste djur betydligt bättre än jag. Så jag låter tvivlet tömma hjärnan och fyller den istället med glass. På lyxkryssaren "Navigator of the Seas" får man gratis glass i en vecka för bara tusen kronor per dag. "Navigator of the Seas" är tre gånger så stor vissa andra båtar. På längden eller bredden? Får man välja vilken? Vilken vecka alltså? Jag tvivlar. Man får köpa egen på 7-eleven. Och svassa vidare med handväskan dinglande. Munnen full av len vanilj. Krispig knäck. Svala läppar. Sval i magen. Het utanpå. Mjuk och böjlig med en mil i benen. En blåsa som reser sig på vänster lilltå. Vackert rosa. Jag lever och tvivlar. Som om det faktiskt vore samma sak. Konsten är att i båda fall ge sig hän åt det på allvar. Fullblodigt. Att bara släppa taget och låta det skölja över en. Tvivlet och friheten. Sol och öl (jag som inte ens dricker öl!). Den rosa blåsan spricker. Vackert som en illusion. Plopp! Det svider till men det gör inget. Glassen är mjuk som en kyss i munnen. Solen bränner axlarna. Det är ok.

1 kommentar:

Anonym sa...

En sådan frenesi!; tempot påminner om titeln på Ragnar Strömbergs diktsamling: "Jag kommer från framtiden med döden i hälarna".

Och sen kommer jag att tänka på Bruce naumans videainstallation "Feed med! Hurt me! Nurse me!", en torso som snurrar ilsket, varav efter varv med en mässande röst.