Ett omkullfallet träd, undanröjt

Äntligen klar med Mrs Dalloway. Den har stått i bokhyllan i flera år. Ibland har jag tagit fram den, slagit upp första sidan och läst det där med blommorna. Sen har jag ställt tillbaka den. Så, för ett antal veckor sedan, när stapeln med nyköpta pocketböcker återigen sjunkit ner till bottenlagret (första delen av Bob Dylans memoarer, helt oläslig) tog jag fram Woolf. Nu skulle det till slut bli av. Jag höll just då en föredömlig lästakt, med flera goda romaner i veckan, samtidigt som jag jobbade och pysslade med annat. Så kom Mrs Dalloway och lade sig över vägen som ett omkullfallet träd, trafiken stockade sig baktill. Irriterade tryck på signalhornen från dem som från sin position längre bak inte kunde se vad som orsakade stoppet. Och längst fram tampades jag med att få undan det spretiga bladverket från körbanan, stammen och rötterna - mest var det väl rötterna.

Boken var bäst vid de korta stunder när jag - för att tvinga mig själv att verkligen koncentrera mig på texten och inte, uttråkat, glida bort i andra funderingar - läste högt för mig själv. Resten vet jag inte ens om jag på allvar kan påstå att jag tagit till mig. Ögonen strök över raderna utan att alls haka tag i orden. Kanske måste jag helt enkelt acceptera att jag gillar Virginia Woolf mer som historisk person än som författare. Jag var ju faktiskt inte särskilt förtjust i Mot fyren heller. Tydligen tar jag hellre del av skildringar om henne än av henne. Vilken hemsk dom över ett konstnärsskap.