Tolv sorters sill

Debutbar på kulturhusets takterass igår. Konferenciern Daniel Sjölin beskrev evenemanget med dess gästande författare som en bricka med tolv olika sorters sill, vilka publiken kommit för att avsmaka. Precis som på en midsommarafton började snart också ett stilla regn att falla över anrättningen. Större delen av publiken flockades under de utvevade takdukarna. Blott en liten tapper skara satt kvar framför scenen. En liten tant överlät sin lånade pläd till mig. Den visade sig bestå av ett mirakulöst vattenavstötande fliesematerial, och hopkurad under den som en same i sin kåta (smurfblå), uthärdade jag vädret till dess att den siste sillen, Jonas Karlsson, slutligen sorterat scenen. (Mitt sällskap fick nöja sig med en liten snål flik över knäet. Dör han i lunginflamation är allt således mitt fel.)

Tankar om texterna, medan regnet föll:

Tolv debutanter. Tolv böcker varav nio kunde antas vara mer eller mindre självbiografiska, eller åtminstone konstruerade kring sådant som författaren själv upplevt på nära håll; två var novellsamlingar, ur vilka författaren valde att läsa upp smakprov som också var vardagsnära och självupplevda; och en var en historisk roman, en kärlekshistoria, där det svunna 1920-talet emellertid bara anades i periferin, medan istället fokus låg på huvudpersonens inre liv.

Jag har rakt inget emot denna typ av böcker. Berättelser som ligger nära författaren själv känns ofta äkta och blir därför intressanta. I det mest privata finns också något allmängiltigt eftersom det säger något om vad det är att vara människa, även om det bara handlar om en unik människa i en värld av många miljarder.

Men när alla sillar läggs i löklag, blir det lätt lite enformigt på brickan, hur goda inläggningarna än är var och en för sig. Formmässigt var nu gårdagens sillar mycket olika sinsemellan. Serveringsstilen varierade också. Men jag satt ändå och saknade något annat, en text där fantasin sprängt gränserna för det vardagliga och där författaren sökt sig bortom det realistiska för att få berättat det som skulle berättas. Och då inte bara som metafor. Utan som en egen verklighet inuti texten. Helt orimlig. Men ändå fullt logisk (som i Gabriella Håkanssons Operation B.) Eller en berättelse som i alla fall förde läsaren med sig ut i en vidare värld än författarens eget mikrokosmos och verkligen vågade ta ut svängarna (i stil med tidigare nämnda Kavalier & Clays fantastiska äventyr.) Det hade varit uppfriskande som smakbrytning.

Den som tydligast stod ut ur mängden igår var Sofia Rapp Johansson med sin brutala långdikt Silverfisken. En äcklig, hemsk och samtidigt absurt humoristisk redogörelse för hennes egen svåra barndom. Medan hon läste glömde jag regnet för en stund och funderade istället över vad det är som gör att jag känner mig så underligt stärkt av att höra osentimentala berättelser i jag-form om unga kvinnor som far illa. Det är ju helt makabert egentligen. Men varje gång jag kommer över en sådan skildring, och den är riktigt bra, en inälvssmäll, då blir jag inte alls förskräckt eller tycker synd. Snarare känner jag mig uppfylld av någon slags inneboende styrka. Vad i all sin dar handlar den om?

Delvis beror det väl kanske på att jag, när jag tvingas se en annan kvinnas kropp förstöras, på allvar inser värdet hos min egen. Men det är inte hela sanningen. Det finns också en kraft hos själva destruktiviteten. Kanske ligger det i linje med den där Morvern-känslan - att när allt är som värst så infinner sig plötsligt ett lugn. Det lilla som är man själv blir tydligt när allt annat tas ifrån en. Jag vet inte om det är något jag borde glädjas åt eller skrämmas av.

Kylan och regnet tilltog hur som helst efter hand. Det stackars pausbandet Sternfall fick spela sina avslutande låtar och samtidigt åse publiken hastigt välla förbi scenen på väg mot hissarna. Men det var en intressant kväll. Jag hoppas bara det är bättre väder om ett par år, när det är min tur att stå på där uppe med min lilla bok i famnen.

Och skaka av kräkfärdig nervositet. Som jag längtar!