Strama tyglar

Om inspirationen är framåtrörelsen, kraften, så är tvivlet tyglarna som förhindrar att projektet skenar ned i en ravin. Ibland är tvivlet större än inspirationen och då blir allting stående. I värsta fall för alltid. I bästa fall bara en tid, medan vägvalen omvärderas, varefter allting åter, efter en nödvändig justering, kan fortsätta framåt.

Min bok har stannat upp just på grund av att tvivlen blev starkare än inspirationen. Det är irriterande men samtidigt har jag med tiden lärt mig att acceptera stoppen, eftersom jag tror att de kan vara viktiga. Ibland behöver man gå till botten med saker och ting, verkligen ifrågasätta varenda liten del av något, tills man är så less på skiten att man även känslomässigt klarar av att släppa taget om det, att skjuta det ifrån sig.

Det är smärtsamt men också en lättnad. Och i bästa fall leder den nyvunna distansen till att man återigen får syn på guldkornen, allt det där bra som ju faktiskt gjorde att man föll för en idé från första början. Och med dem i sikte kan man, om man orkar, skänkla igång projektet på nytt.

Det är lite som att leka med en pistol, med tanken att man skulle kunna välja att dö precis nu, bara för att få höra livsviljan sprattla till någonstans i magen. Höra den protestera. Så att man blir påmind om alla god skäl till varför man ändå väljer att stanna kvar.

I morse kom jag så på en avgörande lösning för hela bokprojektet. Något som öppnar upp för nya möjligheter och tillåter mig att rensa bort en massa gammalt skräp. I alla fall fick det inspirationen att sprattla till lite i magen igen. Det var en mycket välkommen känsla.