Pausfågel (7)

Ur kackerlackors levnad, Inger Alfvén,

Henrik:

"Svartsjuka är den eländigaste och mest förkastliga av alla egenskaper, den jag tycker allra sämst om. Man kan inte äga en annan människa, det insåg jag tidigt. Om Eva bara kunnat få in det i sin lilla skalle skulle vi fortsatt att leva i det mest fulländade av äktenskap, trofasta och kärleksfulla, stödjande varandra men öppna mot andra. Det var så jag tänkt mig förhållandet. Om hon bara förmått att mogna och växa i sin kärlek till mig kunde det blivit just så.

Men då, för elva år sedan, var allt glädje och harmoni. Det är nog den lyckligaste tiden i mitt liv. Den tid då jag verkligen älskade. Det är människans tragik att när hon erövrat det hon åtrått förlorar föremålet sin glans.

Nej, det var dumt sagt. Eva förlorade aldrig sin glans och skönhet för mig. Tvärtom, jag älskade henne mer för vart år som gick, det var en oavbrutet fördjupad kärlek. Felet var att hon saknade förmågan att ta emot den gåvan. Hon älskade aldrig mig så som jag älskade henne. Det fanns ett grunt och ytligt drag hos henne, ett slags tomhet. Jag tvingade mig på henne, det är sant. Jag erövrade henne med stormande kärlek som hon till sist inte motstod. Men hon förblev i viss mån kall. Det var det som var det märkliga.

Inte heller älskade hon våra barn på samma sätt som jag. Hon var glad när hon väntade André, men förlossningen tyckte hon var direkt motbjudande trots att allt gick som det skulle, och sedan började hon tala om att resa hem och ta upp sin dans igen. Det var som om jag och vår kärlek spelade den mindre rollen för henne, som om hon satte karriären främst."

Eva:

"Jag är inte för gammal. Trettioåtta är ingen ovillkorlig gräns. Inte om man är tillräckligt bra. Jag skulle kunna. Om jag fick möjligheten. Jag vet att det inte skulle vara för sent. Men jag tiger. Inför Henrik tiger jag. Det tjänar ingenting till att säga vad jag tänker. Han har alltid motarbetat min dans. Det förlåter jag honom inte. Att han berövat mig den. Men det säger jag heller inte. Han blir bara arg. Talar om mitt fria val. Att han aldrig lagt hinder i vägen för mitt val.

Han tjatar om hur han monterat stången i lastrummet. Han förstår inte. Att där är mörkt. Det dryper av fukt som rinner i rännilar utefter plåten. Jag måste ha öppen lastlucka för att få ljus, men den går inte att öppna. Jag avskyr lamporna som han satt upp i taket. Och ljudet av metallen som nynnar. Så snart jag rör mig i detta odjur nynnar metallen. Klanglöst. Som om den inte ville ha oss här. Jag övar därnere i grottan. Men vad blir det för övning. I lukterna och fukten och instängdheten. Med djuren. Aldrig vet jag om jag ska råka trampa på dem. Här finns så mycket otäcka små kräk. Man kan knappt sätta fötterna på durken utan att det kraschar under fotsulorna. Det är äckligt. Jag mår illa av det."