Tio dagars ledighet från transfettade popcorn, kemiskt smaksatta sockerlösningar och besökare som tävlar i konsten att hitta på nya varianter av frågan: Kan man använda SF-biljetter här? Gärna med tillägget: Nähe? Inte än alltså?
När semsetern är över är det fortfarande en öppen fråga om det finns några före detta Astoria-biografer att komma tillbaka till. Det mesta lutar åt att åtminstone det stora flertalet drivs vidare i någon typ av ny regi. Men vem som tar över vad är ännu inte avgjort. Ändå oroar jag mig inte nämnvärt för egen del. På något vis löser det sig alltid. Även om det väldigt sällan blir på det sätt man hade tänkt sig.
Och innan jag vet något säkert planerar jag hur som helst att njuta i fulla drag.
Av
mitt sommarloooov
va jätteskönt
mitt sooooommarlov ska bli
då e man leeeedig
heela låånga daan
onsdag 1 augusti 2007
tisdag 31 juli 2007
Fascist-kitsch
Först på vägen hem i lördags kväll kom en person i sällskapet på att han hade en plunta med whisky i fickan. Han hade köpt den i en antikbod i Tallin några år tidigare. Det påstods att den skulle ha tillhört en soldat i Röda Armén. Militärens tecken på framsidan. Lenin på skuvkorken.
När jag ifrågasatte symboliken sa han att det ju mest var en kul grej. Jag undrade om han på samma sätt skulle kunna gå omkring med en plunta dekorerad med SS-truppernas blixtar på framsidan, kanske ett hakkors på locket. Som en kul grej. Då skrattade han och sa - eftersom han väl kände sig träffad av piken - att hördu det där var inte snällt.
Någon annan i sällskapet menade att det faktiskt inte var samma sak. Kommunisterna gasade till exempel aldrig ihjäl flera miljoner judar. För att beväpna mig med ett närliggande exempel när jag gav mig in i den diskussionen stack jag ner handen i väskan och drog fram Pol Pots leende.
Jag har kommit två tredjedelar in i den boken nu och är ordentligt fängslad. Det intressanta är inte så mycket den stora grymheten (det är svårt att längre bli särskilt förvånad över människans förmåga till ondska) som psykologin bakom den. Jag satt och lade ut texten om det där inför en kollega på väg hem med Saltsjöbanan igår också. Då hade jag ännu inte kommit till det här stycket, det dök upp först tio sidor senare, men det sammanfattar i princip det jag försökte formulera, och med betydligt större elegans än vad jag spontant var kapabel till:
"Nazisterna såg sina fiender i grupp. Judar, romer, homosexuella och så vidare.
I Demokratiska Kampuchea, och flertalet andra kommunistiska diktaturer, kunde vem som helst vara en fiende. Brottet fanns inte i blodet eller genen, utan i tanken. Alla var därmed potentiella kontrarevolutionärer.
Därmed var ingen trygg."
Fascismen tycks med tiden, förr eller senare, automatiskt bli paranoid. Förmodligen för att ledarena inser att de har skäl att vara det. Eftersom de vet att vad den än hade för uttalade mål med sitt maktövertag ("jämlikhet" exempelvis, "broderskap...") så har de gjort sig oräkneliga fiender på vägen. Det folk som skulle befrias har istället förtryckts, "i den goda sakens namn". Och när det spirande missnöjet sedan ska slås ner skapas ideligen nya fiender. Till slut går det inte att lita på någon. Missnöjesyttringar förbjuds. Men det som inte längre hörs öppet, kan ju tänkas tyst var som helst, i vilket huvud som helst, när som helst. Fienden har blivit osynlig och därför ännu mer skrämmande. Paranoian växer sig således ännu större. Och förtrycket sig ännu blodigare till följd därav.
Kommunistiskt förtryck är dessutom så mycket mer intrikat än nazismens mer - vad ska man säga - målmedvetna? ondska. Precis som i fallet med den stränga kristendomens föreställningar om synd, är det i det kommunistiska samhället inom dig själv som fienden bor. När du längtar efter något mer än det som staten ger dig, är det jävulens röst du hör, och för att inte bli anklagad för att vara en dålig kamrat tvingas du därför strida mot dig själv, att hjärntvätta dig själv, att förtrycka dig själv för allas kollektiva bästa.
Den ideala kommunistiska medborgaren finns förkroppsligad i hästen i George Orwells Djurens gård. Hästen är någon som blint tror på ledarnas löften, som tar på sig en allt större börda för att göra dem till viljes, som anklagar sig själv för sin svaghet i trötta stunder, som inte klagar när maten tryter, när kölden piskar, som rättfärdigar alla orättvisor inför sig själv med att de är nödvändiga uppoffringar på vägen mot en bättre värld. Men när han slutligen bryts ner av alla umbäranden och inte längre orkar resa sig upp, skickar ledarna honom till slakthuset där han kokas till klister.
Jag håller med om att Lenins profil på en pluntas skruvkork inte är fullt så problematisk som Stalins eller Hitlers hade varit (och för säkerhets skull vill jag förtydliga att jag på intet vis försöker förringa nazismens grymhet genom att jämföra den med andra former av förtryck). Men vad man än tycker om det Sovjetunionen stod för, kan jag riktigt acceptera tanken på att utan vidare reducera den till kitsch.
***
Så läser jag i DN.s nätupplaga, precis efter det att jag avslutat Peter Fröberg Idlings bok om Kambodja, att en av Röda khmerernas ledare just idag överlämnats till domstol, som den första att ställas inför rätta för brotten som begicks i under Pol Pots regim, 1975-79.
En konstig slump. Och ett mycket passande efterord till både boken och det här inlägget.
När jag ifrågasatte symboliken sa han att det ju mest var en kul grej. Jag undrade om han på samma sätt skulle kunna gå omkring med en plunta dekorerad med SS-truppernas blixtar på framsidan, kanske ett hakkors på locket. Som en kul grej. Då skrattade han och sa - eftersom han väl kände sig träffad av piken - att hördu det där var inte snällt.
Någon annan i sällskapet menade att det faktiskt inte var samma sak. Kommunisterna gasade till exempel aldrig ihjäl flera miljoner judar. För att beväpna mig med ett närliggande exempel när jag gav mig in i den diskussionen stack jag ner handen i väskan och drog fram Pol Pots leende.
Jag har kommit två tredjedelar in i den boken nu och är ordentligt fängslad. Det intressanta är inte så mycket den stora grymheten (det är svårt att längre bli särskilt förvånad över människans förmåga till ondska) som psykologin bakom den. Jag satt och lade ut texten om det där inför en kollega på väg hem med Saltsjöbanan igår också. Då hade jag ännu inte kommit till det här stycket, det dök upp först tio sidor senare, men det sammanfattar i princip det jag försökte formulera, och med betydligt större elegans än vad jag spontant var kapabel till:
"Nazisterna såg sina fiender i grupp. Judar, romer, homosexuella och så vidare.
I Demokratiska Kampuchea, och flertalet andra kommunistiska diktaturer, kunde vem som helst vara en fiende. Brottet fanns inte i blodet eller genen, utan i tanken. Alla var därmed potentiella kontrarevolutionärer.
Därmed var ingen trygg."
Fascismen tycks med tiden, förr eller senare, automatiskt bli paranoid. Förmodligen för att ledarena inser att de har skäl att vara det. Eftersom de vet att vad den än hade för uttalade mål med sitt maktövertag ("jämlikhet" exempelvis, "broderskap...") så har de gjort sig oräkneliga fiender på vägen. Det folk som skulle befrias har istället förtryckts, "i den goda sakens namn". Och när det spirande missnöjet sedan ska slås ner skapas ideligen nya fiender. Till slut går det inte att lita på någon. Missnöjesyttringar förbjuds. Men det som inte längre hörs öppet, kan ju tänkas tyst var som helst, i vilket huvud som helst, när som helst. Fienden har blivit osynlig och därför ännu mer skrämmande. Paranoian växer sig således ännu större. Och förtrycket sig ännu blodigare till följd därav.
Kommunistiskt förtryck är dessutom så mycket mer intrikat än nazismens mer - vad ska man säga - målmedvetna? ondska. Precis som i fallet med den stränga kristendomens föreställningar om synd, är det i det kommunistiska samhället inom dig själv som fienden bor. När du längtar efter något mer än det som staten ger dig, är det jävulens röst du hör, och för att inte bli anklagad för att vara en dålig kamrat tvingas du därför strida mot dig själv, att hjärntvätta dig själv, att förtrycka dig själv för allas kollektiva bästa.
Den ideala kommunistiska medborgaren finns förkroppsligad i hästen i George Orwells Djurens gård. Hästen är någon som blint tror på ledarnas löften, som tar på sig en allt större börda för att göra dem till viljes, som anklagar sig själv för sin svaghet i trötta stunder, som inte klagar när maten tryter, när kölden piskar, som rättfärdigar alla orättvisor inför sig själv med att de är nödvändiga uppoffringar på vägen mot en bättre värld. Men när han slutligen bryts ner av alla umbäranden och inte längre orkar resa sig upp, skickar ledarna honom till slakthuset där han kokas till klister.
Jag håller med om att Lenins profil på en pluntas skruvkork inte är fullt så problematisk som Stalins eller Hitlers hade varit (och för säkerhets skull vill jag förtydliga att jag på intet vis försöker förringa nazismens grymhet genom att jämföra den med andra former av förtryck). Men vad man än tycker om det Sovjetunionen stod för, kan jag riktigt acceptera tanken på att utan vidare reducera den till kitsch.
***
Så läser jag i DN.s nätupplaga, precis efter det att jag avslutat Peter Fröberg Idlings bok om Kambodja, att en av Röda khmerernas ledare just idag överlämnats till domstol, som den första att ställas inför rätta för brotten som begicks i under Pol Pots regim, 1975-79.
En konstig slump. Och ett mycket passande efterord till både boken och det här inlägget.
måndag 30 juli 2007
Bergman död
Förra årets Bergmanfestival. Jag hängde i krokarna där på Fårö, men lyckades aldrig pricka in en punkt i programmet där Ingmar själv dök upp. De som däremot haft turen att få se en skymt av den store mannen, avlade initierade rapporter efteråt, nickade och log, jämförde intryck och ville alla vara den som visste mest, om hur Hans hälsa verkat, om hur Han reagerat på de olika föredragen och hyllningstalen. Att Han sett rörd ut.
Jag minns att jag tänkte att det måste vara fantastiskt för en människa att få närvara vid sin egen begravning. Jag vet i alla fall ingen liknande festival som cirkulerat kring en ännu levande konstnär. Det brukar anordnas tioårsjubileum, femtioårs-, hundraårs-... av stora män och kvinnors födelse eller död. Men huvudpersonen själv får vid dessa tillfällen aldrig närvara och höra de vackra orden. Det fick Ingmar Bergman. Jag vill tro att det, om något sådant alls är möjligt, måste ha skänkt honom en sällsynt frid.
Nu är han död.
De säger att det skedde lugnt och stilla. Av döden är det väl det enda man kan begära.
Jag minns att jag tänkte att det måste vara fantastiskt för en människa att få närvara vid sin egen begravning. Jag vet i alla fall ingen liknande festival som cirkulerat kring en ännu levande konstnär. Det brukar anordnas tioårsjubileum, femtioårs-, hundraårs-... av stora män och kvinnors födelse eller död. Men huvudpersonen själv får vid dessa tillfällen aldrig närvara och höra de vackra orden. Det fick Ingmar Bergman. Jag vill tro att det, om något sådant alls är möjligt, måste ha skänkt honom en sällsynt frid.
Nu är han död.
De säger att det skedde lugnt och stilla. Av döden är det väl det enda man kan begära.
söndag 29 juli 2007
En intern angelägenhet
Gårdagens version av En ljummen i gräset var något av en intern angelägenhet. Jag hade ännu inte hört någon av mina begåvade biokollegor spela live, och av en slump hade det nu fallit sig så att tre av dem deltog i samma evenemang (Jonna Lee, Racket and Ball, Blood Music). I publiken satt ytterligare ett par stycken, och den lilla Vinterviks-tillställiningen kändes till slut som de konkursdrabbade astorianernas egen festival.
Den vän som gjort mig följe dit var emellertid tvungen att lämna gräset just när det roliga började. Han hade en telefonintervju inbokad med Perez Hilton, som tydligen lär vara världens mest läste bloggare. Vad vet jag. Själv gläder jag mig åt en personlig toppnotering denna vecka med blygsamma 199 unika inklickningar, så här långt.
Men nu: Frukost! Och sedan: Novellen!
Den vän som gjort mig följe dit var emellertid tvungen att lämna gräset just när det roliga började. Han hade en telefonintervju inbokad med Perez Hilton, som tydligen lär vara världens mest läste bloggare. Vad vet jag. Själv gläder jag mig åt en personlig toppnotering denna vecka med blygsamma 199 unika inklickningar, så här långt.
Men nu: Frukost! Och sedan: Novellen!
lördag 28 juli 2007
Man och hustru
Resor i skriptoriet läst och insorterad under bokstav A i min överfulla bokhylla. Jag hade haft mer behållning av den om jag haft Austers tidigare romankaraktärer bättre i hågkomst. Figurerna som nu besöker "den gamle mannen", Mr Blank, där han sitter instängd (fysiskt eller mentalt) i sitt lilla rum, och som mest liknar hjärnspöken sprungna ur författarens dunkla minne, förblir främlingar för mig, och en hel del poänger går mig troligtvis förbi.
Jag hade ändå nöje av boken. Men efter New York-triologin har jag egentligen aldrig riktigt blivit eld och lågor över någonting Paul Auster skrivit. Då känner jag mig mer litterärt besläktad med hans fru, Siri Hustvedt. Hennes Vad jag älskade brukar alltid dyka upp rätt tidigt i harangen när jag tvingas rabbla upp några favoritböcker. Dels för språket, men också för hur hon länge låter saker dröja i periferin, innan de långsamt får avgörande betydelse. Det är som att hon lika sakta formar om ens hjärna, tills den stora insikten plötsligt infinner sig. Sådant sätter mig däremot i brand.
Jag hade ändå nöje av boken. Men efter New York-triologin har jag egentligen aldrig riktigt blivit eld och lågor över någonting Paul Auster skrivit. Då känner jag mig mer litterärt besläktad med hans fru, Siri Hustvedt. Hennes Vad jag älskade brukar alltid dyka upp rätt tidigt i harangen när jag tvingas rabbla upp några favoritböcker. Dels för språket, men också för hur hon länge låter saker dröja i periferin, innan de långsamt får avgörande betydelse. Det är som att hon lika sakta formar om ens hjärna, tills den stora insikten plötsligt infinner sig. Sådant sätter mig däremot i brand.
fredag 27 juli 2007
Varning!
Om det inte redan är försent: läs inte Jane Magnussons recension av The Simpsons Movie innan ni sett filmen! Den spoilierar i princip allting. Efter att alla trailers lyckats med konststycket att ge en försmak om stämningen utan att egentligen avslöja någonting av den avgörande handlingen, lyckas DN. kultur tvärt om punktera ett flertal av alla stora överraskningseffekter.
Jag fick faktiskt hjärtklappning när jag läste den. Det var som att se en stor järnkula obarmhärtigt svaja fram, rakt mot de människor jag älskar mest.
Jag fick faktiskt hjärtklappning när jag läste den. Det var som att se en stor järnkula obarmhärtigt svaja fram, rakt mot de människor jag älskar mest.
torsdag 26 juli 2007
Biografi (10) - I backspegeln
En kollega stack nyss senaste numret av Film & TV i näven på mig och undrade vad jag tyckte om den tolv sidor långa intervjun med Astoria Cinemas och Triangelfilms före detta vd Mattias Nohrborg.
Jag vet så mycket som att Nohrborg länge längtat efter att få tala ut, att han sett fram emot att få ge sin version av varför allting gick åt pipsvängen. Nu har han fått göra det. Och han har ju sin version klar, samma version som han dragit ända sedan förra sommaren. Alltså, att allt var de stora amerikanska filmbolagens fel, eftersom de inte, vilket de i muntliga (läs ej bindande) avtal hade utlovat, levererade de storfilmer som biografkedjan Astoria räknade med och var helt beroende av. Stora stygga SF har också varit en varg i dramat, genom att, i förhandlingarna med samma amerikanska bolag, använda sig av sitt redan befintliga marknadsövertag.
Det är lite iögonenfallande att en man som först säger sig strida FÖR fri konkurrens, sedan blir sur när just hans bolag inte får en massa fördelar. Ödmjukheten och de kritiska insikterna får emellertid andra stå för. Och den som med störst pricksäkerhet slår huvudet på spiken är kanske Nohrborgs kollega, ekonomen Björn Ringdahl, när han med ett skratt ser tillbaka på arbetet med Triangelfilm:
"-Mattias tänker alltid i finansieringsbanor. Han är bra på att se till att en film som köpt för 10o.000 dollar också har möjlighet att dra in den summan. Det han inte tänker på är att vissa fakturor kanske måste betalas innan de där 100.000 dollarna är intjänade. Det tycker han att ekonomiavdelningen ska sköta."
Jag chockerar ingen när jag påstår att det till stor del var investeringsivern som drev Astoria i sank. Med hänvisning till mina tidigare båtliknelser, var det som om ett gäng ivriga fantaster gick samman och köpte en stor, rostig båt. De var fulla av vackra drömmar, såg framför sig hur fin båten skulle kunna bli. Läckorna i botten blundade man emellertid för. Det där fick liksom lösa sig på nåt sätt. Då var det mycket roligare att byta ut tekniken på discodäck, att köpa superblanka, superglansiga propellrar, inviga nya coola partylounger, utöka rederiet med flera små hypersnabba systerbåtar, att glittra upp, att måla om. Snart var också båten skinande blank och full av fräna blinkande lanternor. Men i botten tog den fortfarande in vatten. Personalen öste så gott de kunde, med popcornbägare och andra tillhyggen. Men inte hjälpte det.
Norhborg säger det ju själv när han får frågan varför han inte tog det lite piano i början:
"-Alla frågade oss vad vi skulle göra. [---] 'Ska ni bli ett Lill-SF bara?' Nej, vi ville inte bli ett Lill-SF, vi ville vara den coola biografen. Varför ska man ha en biografkedja om den ska vara precis som innan? Det ville vi inte."
Tydligen är det häftigare att inte ha någon biografkedja alls...
Gunnar Bergdahl, tidigare ansvarig för Götegorgs Filmfestival, numera kulturchef på Helsingborgs Dagblad, bidrar också med en lite mer nyanserad och realistisk bild av det hela:
"-Jag höll tummarna så klart. Det gjorde nog alla. Det var ju en mycket god tanke detta att biografen skulle återupprättas. Tyvärr blev jag väl inte heller förvånad när det gick som det gick, även om det tog slut väldigt hastigt. Det man kan anklada Mattias och Björn för är väl att de var lite blåögda. Det går ju inte att lita på dessa amerikanska distributörer. Mina erfarenheter från Göteborgs Filmfestival är inte så roliga. De amerikanska bolagen i Stockholm måste ju ha tillstånd från London eller Amerika för att gå på toaletten. Så om du frågar min hade jag inte litat på dem en sekund."
Jag känner inte Mattias Nohrborg. Han kanske är en jättetrevlig kille privat. Vad vet jag. Han må också vara en stor filmkännare och visionär. Det hindrar inte att jag är arg på honom. Arg därför att jag trodde på honom. Arg för att jag hoppades att Astoria Cinemas skulle bli en aktör att räkna med på den svenska filmmarknaden och att jag därför ville vara med, även om det nu bara var som biljettör. Arg för att jag, precis som all annan personal i det här företaget, så tydligt har tyckt mig kunna se så många av felprioriteringar redan medan de begicks men att ledningen ändå verkat totalt blinda för dem. Arg för att jag ändå ville tro att han visste vad han sysslade mig. Arg för att han fibblade bort det hela. Arg för att han även försatt flera andra små firmor i konkurs längs vägen och nu, slutligen, gjort mig och mina biografkollegor arbetslösa.
Film & TV:s intervju finns tyvärr inte på nätet, så vill ni läsa den i sin helhet, vilket jag gärna vill rekomendera, får ni masa er iväg och köpa tidningen. Den finns på Zita, till exempel, en biograf som visar smal film, och som faktiskt fortfarande lever.
Jag vet så mycket som att Nohrborg länge längtat efter att få tala ut, att han sett fram emot att få ge sin version av varför allting gick åt pipsvängen. Nu har han fått göra det. Och han har ju sin version klar, samma version som han dragit ända sedan förra sommaren. Alltså, att allt var de stora amerikanska filmbolagens fel, eftersom de inte, vilket de i muntliga (läs ej bindande) avtal hade utlovat, levererade de storfilmer som biografkedjan Astoria räknade med och var helt beroende av. Stora stygga SF har också varit en varg i dramat, genom att, i förhandlingarna med samma amerikanska bolag, använda sig av sitt redan befintliga marknadsövertag.
Det är lite iögonenfallande att en man som först säger sig strida FÖR fri konkurrens, sedan blir sur när just hans bolag inte får en massa fördelar. Ödmjukheten och de kritiska insikterna får emellertid andra stå för. Och den som med störst pricksäkerhet slår huvudet på spiken är kanske Nohrborgs kollega, ekonomen Björn Ringdahl, när han med ett skratt ser tillbaka på arbetet med Triangelfilm:
"-Mattias tänker alltid i finansieringsbanor. Han är bra på att se till att en film som köpt för 10o.000 dollar också har möjlighet att dra in den summan. Det han inte tänker på är att vissa fakturor kanske måste betalas innan de där 100.000 dollarna är intjänade. Det tycker han att ekonomiavdelningen ska sköta."
Jag chockerar ingen när jag påstår att det till stor del var investeringsivern som drev Astoria i sank. Med hänvisning till mina tidigare båtliknelser, var det som om ett gäng ivriga fantaster gick samman och köpte en stor, rostig båt. De var fulla av vackra drömmar, såg framför sig hur fin båten skulle kunna bli. Läckorna i botten blundade man emellertid för. Det där fick liksom lösa sig på nåt sätt. Då var det mycket roligare att byta ut tekniken på discodäck, att köpa superblanka, superglansiga propellrar, inviga nya coola partylounger, utöka rederiet med flera små hypersnabba systerbåtar, att glittra upp, att måla om. Snart var också båten skinande blank och full av fräna blinkande lanternor. Men i botten tog den fortfarande in vatten. Personalen öste så gott de kunde, med popcornbägare och andra tillhyggen. Men inte hjälpte det.
Norhborg säger det ju själv när han får frågan varför han inte tog det lite piano i början:
"-Alla frågade oss vad vi skulle göra. [---] 'Ska ni bli ett Lill-SF bara?' Nej, vi ville inte bli ett Lill-SF, vi ville vara den coola biografen. Varför ska man ha en biografkedja om den ska vara precis som innan? Det ville vi inte."
Tydligen är det häftigare att inte ha någon biografkedja alls...
Gunnar Bergdahl, tidigare ansvarig för Götegorgs Filmfestival, numera kulturchef på Helsingborgs Dagblad, bidrar också med en lite mer nyanserad och realistisk bild av det hela:
"-Jag höll tummarna så klart. Det gjorde nog alla. Det var ju en mycket god tanke detta att biografen skulle återupprättas. Tyvärr blev jag väl inte heller förvånad när det gick som det gick, även om det tog slut väldigt hastigt. Det man kan anklada Mattias och Björn för är väl att de var lite blåögda. Det går ju inte att lita på dessa amerikanska distributörer. Mina erfarenheter från Göteborgs Filmfestival är inte så roliga. De amerikanska bolagen i Stockholm måste ju ha tillstånd från London eller Amerika för att gå på toaletten. Så om du frågar min hade jag inte litat på dem en sekund."
Jag känner inte Mattias Nohrborg. Han kanske är en jättetrevlig kille privat. Vad vet jag. Han må också vara en stor filmkännare och visionär. Det hindrar inte att jag är arg på honom. Arg därför att jag trodde på honom. Arg för att jag hoppades att Astoria Cinemas skulle bli en aktör att räkna med på den svenska filmmarknaden och att jag därför ville vara med, även om det nu bara var som biljettör. Arg för att jag, precis som all annan personal i det här företaget, så tydligt har tyckt mig kunna se så många av felprioriteringar redan medan de begicks men att ledningen ändå verkat totalt blinda för dem. Arg för att jag ändå ville tro att han visste vad han sysslade mig. Arg för att han fibblade bort det hela. Arg för att han även försatt flera andra små firmor i konkurs längs vägen och nu, slutligen, gjort mig och mina biografkollegor arbetslösa.
Film & TV:s intervju finns tyvärr inte på nätet, så vill ni läsa den i sin helhet, vilket jag gärna vill rekomendera, får ni masa er iväg och köpa tidningen. Den finns på Zita, till exempel, en biograf som visar smal film, och som faktiskt fortfarande lever.
onsdag 25 juli 2007
Godispåsen
Den Potterhysteriker som mot förmodan ännu inte införskaffat ett exemplar av den sista boken kan förslagsvis göra det på Bok & Bild för bara 139 kronor. Det är långt ifrån Stockholms mest inbjudande bokhandel, men jag vill tro att det är den billigaste. De påstår även att om man hittar en bok i en annan butik till ett lägre pris än det de redan begär så drar de av mellanskillnaden. Stående erbjudande är alltjämt 3 pockets till priset av 2 (gäller numer även engelska paper backs). Så jag brukar gå dit med jämna mellanrum för att bunkra upp lite. Som idag, när lönen äntligen klirrade in från konkursbolaget.
Potter lämnar jag därhän. Istället blev det följande godbitar:
Paul Auster, Resor i skriptoriet
Haruki Murakami, Hard-boiled Wonderland and the End of the World
Peter Fröberg Idling, Pol Pots leende
Jag har redan börjat nagga lite på Auster. Det är ren njutning. Som att få skölja munnen med en uppfriskande klunk kolsyrat vatten, efter allt det där cementpulvret jag torrtuggade på igår.
Potter lämnar jag därhän. Istället blev det följande godbitar:
Paul Auster, Resor i skriptoriet
Haruki Murakami, Hard-boiled Wonderland and the End of the World
Peter Fröberg Idling, Pol Pots leende
Jag har redan börjat nagga lite på Auster. Det är ren njutning. Som att få skölja munnen med en uppfriskande klunk kolsyrat vatten, efter allt det där cementpulvret jag torrtuggade på igår.
Fusk
Jag erkänner. Efter 140 sidor övergick jag igår helt ogenerat till den mest brutala formen av skummande. Jag bläddrade otåligt och läste bara ett par meningar i början av varje nytt stycke, hela vägen till slutet. Jag tänker inte skämmas för det. Glaspärlespelet är kanske den tråkigaste bok jag nästan läst. Inte en enda kvinna av kött och blod finns där. Bara ett fåtal identitetslösa mödrar och andra barnafödande kroppar. Förutom ett vackert och nyfiket flickebarn som när tiden är mogen "ges bort" till hustru åt en lärling. Resten är olidligt sansade redogörelser för samtal mellan diverse torrfnöskiga män på en eller annan plats inom den akademiska, teologiska eller kyrkliga hierarkin.
Här är ett utdrag helt på måfå, och jag lovar! det är precis lika tråkigt hela vägen till slut. Ja, i regel är det på andra ställen om möjligt ännu tråkigare än här, där vi ju ändå får en föraning om "en liten kinesisk underhållning" innan detta hopp lika hastigt grusas:
"Knechts första vistelse i klostret varade i två år, och vid den tid som det nu är tal om befann han sig i sitt trettiosjunde levnadsår. En morgon omkring två månader efter avsändandet av det långa brevet till Dubois blev han inkallad till abbotens mottagningsrum. I tanke att den fryntlige herrn ville ha en liten kinesisk underhållning infann han sig oförtövat. Gerbasiuss mötte honom med ett brev i handen. "Man har hedrat mig med ett uppdrag till er, högt ärade!" utbrast han på sitt makligt belåtna och beskyddande sätt, men övergick genast till den raljerande ton som han hade anlagt för att markera det inte riktigt klarlagda vänskapsförhållandet mellan den andliga och den kastaliska orden och som egentligen härrörde från pater Jakobus."
Över de sista femtio sidorna sträcker sig förvisso tre, till sceneriet olika, men till poängen identiska, omskrivningar av Josef Knechts ointressanta liv. De har något mer mustigt över sig. Men vid det laget är det ändå för sent. Boken är så tråkig att den gör mig förbannad. Redan den högfärdiga porträttbilden av Herman Hesse på omslaget gör mig förbannad. Hur kan en sådan meningslös historia få lov att dölja sig bakom en sådan glänsande titel? Det borde banne mig vara straffbart. Det minsta man kunde begära borde i alla fall vara att det inte belönades med Nobellpriset i litteratur.
Så. Nu har jag sagt mitt.
Här är ett utdrag helt på måfå, och jag lovar! det är precis lika tråkigt hela vägen till slut. Ja, i regel är det på andra ställen om möjligt ännu tråkigare än här, där vi ju ändå får en föraning om "en liten kinesisk underhållning" innan detta hopp lika hastigt grusas:
"Knechts första vistelse i klostret varade i två år, och vid den tid som det nu är tal om befann han sig i sitt trettiosjunde levnadsår. En morgon omkring två månader efter avsändandet av det långa brevet till Dubois blev han inkallad till abbotens mottagningsrum. I tanke att den fryntlige herrn ville ha en liten kinesisk underhållning infann han sig oförtövat. Gerbasiuss mötte honom med ett brev i handen. "Man har hedrat mig med ett uppdrag till er, högt ärade!" utbrast han på sitt makligt belåtna och beskyddande sätt, men övergick genast till den raljerande ton som han hade anlagt för att markera det inte riktigt klarlagda vänskapsförhållandet mellan den andliga och den kastaliska orden och som egentligen härrörde från pater Jakobus."
Över de sista femtio sidorna sträcker sig förvisso tre, till sceneriet olika, men till poängen identiska, omskrivningar av Josef Knechts ointressanta liv. De har något mer mustigt över sig. Men vid det laget är det ändå för sent. Boken är så tråkig att den gör mig förbannad. Redan den högfärdiga porträttbilden av Herman Hesse på omslaget gör mig förbannad. Hur kan en sådan meningslös historia få lov att dölja sig bakom en sådan glänsande titel? Det borde banne mig vara straffbart. Det minsta man kunde begära borde i alla fall vara att det inte belönades med Nobellpriset i litteratur.
Så. Nu har jag sagt mitt.
tisdag 24 juli 2007
Thommy och jag
Det spelar ingen roll vad som är sanning och vad som är lögn och förbannad dikt, så länge lögnena bara är lika underhållande som Thommy Berggrens. Kanske har han som ambition att berätta sanningen, men någonstans på vägen tycks berättelsen själv ta över. Kanske ser han hungern tändas i åhörarens ögon, och så kan han liksom inte låta bli. Att bre på lite. Att skarva här och där. Att dramatisera. Att skådespela.
Inte mig i mot. Jag såg om Muraren igår, Stefan Jarls dokumentär om nämnde man, och njöt på nytt i fulla drag av alla Bergman-imitationer, av alla utbroderade anekdoter om misslyckade förförelsekonster, av hans minnen av faderslängtan och hans tankar kring skådespeleriet som konst.
Mina egna tankar letar sig samtidigt tillbaka till Östermalmstorg och dess anrika saluhall. Genom sitt rykte (oavsett hur välförtjänt) har ju Hallen blivit något av ett vattenhål för Stockholms högdjur. De kommer dit och köper sina biffar, sin kaviar och sina körsbärstomater. Martin Ljung har en fäbless för oskalade valnötter. ("Nöjd man!" säger han med basrösten när han fått sin påse. "Nöjd man!") Prinsessan Madeleine kom dit dagligen en tag för att köpa ett vackert rött äpple (vad annars?). Jan Guillou låter frun sköta inköpen medan han själv står ett steg bakom och kliar sig osäkert på armbågen. Colin Nutley konverserar på engelska men svaras med fördel på svenska. Kungen har sina livvakter men låter i regel köket ringa in beställningarna varefter det skickas över ett uniformklätt bud från stallmästeriet. Bonnierfamiljen har kreditnota. Andra slänger fram kreditkortet utan att bry sig om att lyssna på vad slutsumman blev.
Jag jobbade en period i grönsakshandeln. En dag steg jag ut ur köket och möttes av en smått overklig syn: Thommy Berggren i svartvitt. "Har du Klas där!" undrade han barskt. Jag kände mig mycket förvirrad. Dagen innan hade jag sett en tevematiné med honom i huvudrollen. Jag kan för mitt liv inte minnas vad filmen hette, och jag kan heller inte spåra upp den på nätet. Men den handlade om en författare som tar åt sig äran av en annan mans verk. Han åtnjuter stor berömmelse, men samvetskvalen plågar honom samtidigt allt mer. Han blir alltmer labil, förlorar greppet om tillvaron och försöker slutligen ta sitt liv genom att, mycket symboliskt, kasta sig ner från översta våningen i Stadsbibliotekets rotunda.
Nu stod mannen livs levande framför mig men för ett par sekunder såg jag honom fortfarande som den unge mannen från matinén, slät i hyn och helt i gråskala, som om det faktiskt var jag som blivit galen. "Klas?" sa jag fåraktigt. "Näe. Här finns ingen Klas." Det tog ytterligare ett flertal sekunder innan jag förstod att det var ett GLAS han ville ha. Att hälla upp och dricka den färskpressade morotsjuicen ur. Sedan han väl fått sitt glas sprätte han runt mellan stånden och smuttade förnöjt av saften. Men jag hade en gång för alla gjort mig till åsna inför honom och trots att jag inte är den som blir "star-struck" i första taget, lyckades aldrig riktigt återfå fattningen i hans närvaro efter det. Ärligt talat blir jag nervös bara jag ser honom på bild.
Men att i största allmänhet göra människor osäkra, på såväl honom som på sig själva, få en att tveka över vad som egentligen är spel och vad som är äkta, sanning eller fiktion. Att utsudda gränserna mellan matinéfilmen på teve och vardagens saluhallspotatisar. Det är väl kanske det som är hela hans grej.
Inte mig i mot. Jag såg om Muraren igår, Stefan Jarls dokumentär om nämnde man, och njöt på nytt i fulla drag av alla Bergman-imitationer, av alla utbroderade anekdoter om misslyckade förförelsekonster, av hans minnen av faderslängtan och hans tankar kring skådespeleriet som konst.
Mina egna tankar letar sig samtidigt tillbaka till Östermalmstorg och dess anrika saluhall. Genom sitt rykte (oavsett hur välförtjänt) har ju Hallen blivit något av ett vattenhål för Stockholms högdjur. De kommer dit och köper sina biffar, sin kaviar och sina körsbärstomater. Martin Ljung har en fäbless för oskalade valnötter. ("Nöjd man!" säger han med basrösten när han fått sin påse. "Nöjd man!") Prinsessan Madeleine kom dit dagligen en tag för att köpa ett vackert rött äpple (vad annars?). Jan Guillou låter frun sköta inköpen medan han själv står ett steg bakom och kliar sig osäkert på armbågen. Colin Nutley konverserar på engelska men svaras med fördel på svenska. Kungen har sina livvakter men låter i regel köket ringa in beställningarna varefter det skickas över ett uniformklätt bud från stallmästeriet. Bonnierfamiljen har kreditnota. Andra slänger fram kreditkortet utan att bry sig om att lyssna på vad slutsumman blev.
Jag jobbade en period i grönsakshandeln. En dag steg jag ut ur köket och möttes av en smått overklig syn: Thommy Berggren i svartvitt. "Har du Klas där!" undrade han barskt. Jag kände mig mycket förvirrad. Dagen innan hade jag sett en tevematiné med honom i huvudrollen. Jag kan för mitt liv inte minnas vad filmen hette, och jag kan heller inte spåra upp den på nätet. Men den handlade om en författare som tar åt sig äran av en annan mans verk. Han åtnjuter stor berömmelse, men samvetskvalen plågar honom samtidigt allt mer. Han blir alltmer labil, förlorar greppet om tillvaron och försöker slutligen ta sitt liv genom att, mycket symboliskt, kasta sig ner från översta våningen i Stadsbibliotekets rotunda.
Nu stod mannen livs levande framför mig men för ett par sekunder såg jag honom fortfarande som den unge mannen från matinén, slät i hyn och helt i gråskala, som om det faktiskt var jag som blivit galen. "Klas?" sa jag fåraktigt. "Näe. Här finns ingen Klas." Det tog ytterligare ett flertal sekunder innan jag förstod att det var ett GLAS han ville ha. Att hälla upp och dricka den färskpressade morotsjuicen ur. Sedan han väl fått sitt glas sprätte han runt mellan stånden och smuttade förnöjt av saften. Men jag hade en gång för alla gjort mig till åsna inför honom och trots att jag inte är den som blir "star-struck" i första taget, lyckades aldrig riktigt återfå fattningen i hans närvaro efter det. Ärligt talat blir jag nervös bara jag ser honom på bild.
Men att i största allmänhet göra människor osäkra, på såväl honom som på sig själva, få en att tveka över vad som egentligen är spel och vad som är äkta, sanning eller fiktion. Att utsudda gränserna mellan matinéfilmen på teve och vardagens saluhallspotatisar. Det är väl kanske det som är hela hans grej.
måndag 23 juli 2007
Dan före dan före dan
Har läst drygt hundra sidor i Glaspärlespelet nu. Ska den aldrig ta slut?
Det är två dagar kvar till lön. Då ska jag springa raka spåret till närmsta pocketbutik och köpa färgglad litteratur som ett lördagsgodisbarn köper karameller. Välja och vraka, ta god tid på mig, inte ge mig förrän jag fått ihop den perfekta blandingen av sött och surt och salt (och fett). Sen ska jag vräka i mig dem alla på en gång utan en tanke på morgondagen.
Det är två dagar kvar till lön. Då ska jag springa raka spåret till närmsta pocketbutik och köpa färgglad litteratur som ett lördagsgodisbarn köper karameller. Välja och vraka, ta god tid på mig, inte ge mig förrän jag fått ihop den perfekta blandingen av sött och surt och salt (och fett). Sen ska jag vräka i mig dem alla på en gång utan en tanke på morgondagen.
söndag 22 juli 2007
Tillbaka till skräckens barndom
Gårdagens försök att vara kreativ i sällskap ledde till två timmar någorlunda koncentrerat skrivande, följt av tio timmar trevligt samtal, underblåst av en väl avvägd och, av min kompanjon, generöst sponsrad berusning. Någonstans på mitten fanns det också plats för en glass och Amityville Horror.
Valet föll huvudsakligen på den filmen eftersom den visades vid lämplig tid. Kostar det 50 kronor (eller är gratis eftersom man har personalkort) och det mesta hänger på att man vill bli lite uppskärrad för en stund, spelar det inte så stor roll exakt vilken skräckfilm man ser. Dagen innan hade jag suttit igenom The Reaping, med samma bottenlåga förväntingar och just därför haft ganska trevligt. Ibland är man liksom sugen på snabbmat. Då hör det också till att det inte är michelin-nivå på anrättningen.
Amityville Horror var emellertid en intessant överraskning. Inte för att den var bra, det vore synd att påstå. Men för att det tidigare inte fallit mig in på vilken orginalfilm remaken var baserad. Redan i första scenen, där en klockradio slår om från 03.14 till 03.15, föll dock myntet ner. Detta var ju inget mindre än Huset som gud glömde, filmen som fått mig att ligga sömnlös långa perioder av min barndom, just i bävan inför detta klockslag - allt sedan det att jag, för att visa att jag minsann inte var någon mes, hade hyrt den som underhållning till en klassfest, med resultatet att i princip alla gäster flyttade in i sovrummet och fortsatte festen där, medan jag stoiskt satt kvar framför teveskärmen och ådrog mig ärr för livet.
Jag har inte sett om filmen sedan den gången och mindes därför inte direkt några detaljer ur handlingen. Bara det där med fadern som blir alltmer maniskt besatt av att hugga ved medan han kämpar med rösterna i huvudet. Rösterna som väsande uppmanar honom att slakta hela sin familj, ett infall som alltså alltid blir som allra starkast kvart över tre på natten.
Jag hade till exempel glömt flugorna. Men nu kom jag plötsligt ihåg dem också. Jag lär som barn stundtals ha varit fobiskt rädd för flugor. Det började i en stuga som mina föräldrar hyrt tillsammans med en annan familj. En natt drog det ett åskoväder in över dalen och lade sig som ett lock över den. Det blixtrade och mullrade i timmar. Jag kanske var tre-fyra år, jag minns själv inte händelsen. Men mamma har berättat att jag blev så panikslagen att jag inte längre var kontaktbar. Jag bara låg hopkurad i sängen och skakade tills jag slutligen kolapsade av utmattning. Nästa morgon när vi gick upp för att äta frukost, hade flugorna flytt från regnet in i huset och fyllde nu hela köket som ett svart kryll av bevingade prickar. Jag måste på något sätt ha gett flugorna skulden för min rädsla, för efter det hatade jag flugor. Kanske lyckades Huset som gud glömde även spela på den strängen i mig, även om jag inte reflekterade över det när jag såg det första gången?
En rolig detalj med gårdagens visning var dessutom att reklamprojektorn spontanaktiverades under eftertexterna så att publiken, direkt efter det sista avgörande skräcksplattret, vänligen uppmuntrades att gå till Blodcentralen och överlåta några av sina egna röda droppar till andra bättre behövande.
Kanske vore detta effekt som landstinget även fortsättningsvis kunde använda sig av, i sina annars så sentimentaltråkiga kampanjer?
Valet föll huvudsakligen på den filmen eftersom den visades vid lämplig tid. Kostar det 50 kronor (eller är gratis eftersom man har personalkort) och det mesta hänger på att man vill bli lite uppskärrad för en stund, spelar det inte så stor roll exakt vilken skräckfilm man ser. Dagen innan hade jag suttit igenom The Reaping, med samma bottenlåga förväntingar och just därför haft ganska trevligt. Ibland är man liksom sugen på snabbmat. Då hör det också till att det inte är michelin-nivå på anrättningen.
Amityville Horror var emellertid en intessant överraskning. Inte för att den var bra, det vore synd att påstå. Men för att det tidigare inte fallit mig in på vilken orginalfilm remaken var baserad. Redan i första scenen, där en klockradio slår om från 03.14 till 03.15, föll dock myntet ner. Detta var ju inget mindre än Huset som gud glömde, filmen som fått mig att ligga sömnlös långa perioder av min barndom, just i bävan inför detta klockslag - allt sedan det att jag, för att visa att jag minsann inte var någon mes, hade hyrt den som underhållning till en klassfest, med resultatet att i princip alla gäster flyttade in i sovrummet och fortsatte festen där, medan jag stoiskt satt kvar framför teveskärmen och ådrog mig ärr för livet.
Jag har inte sett om filmen sedan den gången och mindes därför inte direkt några detaljer ur handlingen. Bara det där med fadern som blir alltmer maniskt besatt av att hugga ved medan han kämpar med rösterna i huvudet. Rösterna som väsande uppmanar honom att slakta hela sin familj, ett infall som alltså alltid blir som allra starkast kvart över tre på natten.
Jag hade till exempel glömt flugorna. Men nu kom jag plötsligt ihåg dem också. Jag lär som barn stundtals ha varit fobiskt rädd för flugor. Det började i en stuga som mina föräldrar hyrt tillsammans med en annan familj. En natt drog det ett åskoväder in över dalen och lade sig som ett lock över den. Det blixtrade och mullrade i timmar. Jag kanske var tre-fyra år, jag minns själv inte händelsen. Men mamma har berättat att jag blev så panikslagen att jag inte längre var kontaktbar. Jag bara låg hopkurad i sängen och skakade tills jag slutligen kolapsade av utmattning. Nästa morgon när vi gick upp för att äta frukost, hade flugorna flytt från regnet in i huset och fyllde nu hela köket som ett svart kryll av bevingade prickar. Jag måste på något sätt ha gett flugorna skulden för min rädsla, för efter det hatade jag flugor. Kanske lyckades Huset som gud glömde även spela på den strängen i mig, även om jag inte reflekterade över det när jag såg det första gången?
En rolig detalj med gårdagens visning var dessutom att reklamprojektorn spontanaktiverades under eftertexterna så att publiken, direkt efter det sista avgörande skräcksplattret, vänligen uppmuntrades att gå till Blodcentralen och överlåta några av sina egna röda droppar till andra bättre behövande.
Kanske vore detta effekt som landstinget även fortsättningsvis kunde använda sig av, i sina annars så sentimentaltråkiga kampanjer?
lördag 21 juli 2007
16 år gammal
I Amelias test för att avgöra din biologiska ålder fick jag 14 positiva minuspoäng och lär sålunda vara sisådär 16 år gammal. Skulle jag skaffa hund, pojkvän, oroa mig lite mindre och börja använda tandtråd dagligen skulle jag kunna pressa ner min ålder ytterligare några år och återvända till en tidpunkt före puberteten. Jag är rätt glad att slippa göra om allt det där en andra gång och passar mig nog för hundar och tandtråd. Men jag har inget emot att av Amelia plötsligt ha fått ett drygt decennium extra till skänks för att förverkliga mina drömmar. Det är inte alltid man erhåller så fina presenter.
I den osannolika händelse att tidningen Amelia skulle ha fått något avgörande om bakfoten, väljer jag ändå att försöka ta vara på min lediga lördag så gott som möjligt. I en ansats att kombinera (komprimera) nytta med nöje, planerar jag att flytta ut hela författarverksamheten till ett lämpligt café, där jag i sällskap med en kreativ kompanjon (som också förföljs av litterära ambitioner) kan påbörja arbetet med att föra över den handskrivna novellen till datorn.
Sitter vi på Café 60 på Sveavägen har vi också möjligheten att släntra tvärs över gatan till Grand, och ta en skräckfilmspaus någon gång under eftermiddagen, när hjärnorna börjar kännas tomma och vi behöver lite ny input. Kanske kan jag lura med honom på Amityville Horror. Tur i så fall också, med tanke på censurlagarna, att jag inte blev ett par år yngre.
Skulle någon emellertid tycka att detta inlägg var i meningslösaste laget, hänvisar jag glatt till min ålder. Man kan knappast begära mer än såhär, av någon som inte ens tagit studenten.
Tjingalong. Luftballong.
I den osannolika händelse att tidningen Amelia skulle ha fått något avgörande om bakfoten, väljer jag ändå att försöka ta vara på min lediga lördag så gott som möjligt. I en ansats att kombinera (komprimera) nytta med nöje, planerar jag att flytta ut hela författarverksamheten till ett lämpligt café, där jag i sällskap med en kreativ kompanjon (som också förföljs av litterära ambitioner) kan påbörja arbetet med att föra över den handskrivna novellen till datorn.
Sitter vi på Café 60 på Sveavägen har vi också möjligheten att släntra tvärs över gatan till Grand, och ta en skräckfilmspaus någon gång under eftermiddagen, när hjärnorna börjar kännas tomma och vi behöver lite ny input. Kanske kan jag lura med honom på Amityville Horror. Tur i så fall också, med tanke på censurlagarna, att jag inte blev ett par år yngre.
Skulle någon emellertid tycka att detta inlägg var i meningslösaste laget, hänvisar jag glatt till min ålder. Man kan knappast begära mer än såhär, av någon som inte ens tagit studenten.
Tjingalong. Luftballong.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
