Fascist-kitsch

Först på vägen hem i lördags kväll kom en person i sällskapet på att han hade en plunta med whisky i fickan. Han hade köpt den i en antikbod i Tallin några år tidigare. Det påstods att den skulle ha tillhört en soldat i Röda Armén. Militärens tecken på framsidan. Lenin på skuvkorken.

När jag ifrågasatte symboliken sa han att det ju mest var en kul grej. Jag undrade om han på samma sätt skulle kunna gå omkring med en plunta dekorerad med SS-truppernas blixtar på framsidan, kanske ett hakkors på locket. Som en kul grej. Då skrattade han och sa - eftersom han väl kände sig träffad av piken - att hördu det där var inte snällt.

Någon annan i sällskapet menade att det faktiskt inte var samma sak. Kommunisterna gasade till exempel aldrig ihjäl flera miljoner judar. För att beväpna mig med ett närliggande exempel när jag gav mig in i den diskussionen stack jag ner handen i väskan och drog fram Pol Pots leende.

Jag har kommit två tredjedelar in i den boken nu och är ordentligt fängslad. Det intressanta är inte så mycket den stora grymheten (det är svårt att längre bli särskilt förvånad över människans förmåga till ondska) som psykologin bakom den. Jag satt och lade ut texten om det där inför en kollega på väg hem med Saltsjöbanan igår också. Då hade jag ännu inte kommit till det här stycket, det dök upp först tio sidor senare, men det sammanfattar i princip det jag försökte formulera, och med betydligt större elegans än vad jag spontant var kapabel till:

"Nazisterna såg sina fiender i grupp. Judar, romer, homosexuella och så vidare.

I Demokratiska Kampuchea, och flertalet andra kommunistiska diktaturer, kunde vem som helst vara en fiende. Brottet fanns inte i blodet eller genen, utan i tanken. Alla var därmed potentiella kontrarevolutionärer.

Därmed var ingen trygg."

Fascismen tycks med tiden, förr eller senare, automatiskt bli paranoid. Förmodligen för att ledarena inser att de har skäl att vara det. Eftersom de vet att vad den än hade för uttalade mål med sitt maktövertag ("jämlikhet" exempelvis, "broderskap...") så har de gjort sig oräkneliga fiender på vägen. Det folk som skulle befrias har istället förtryckts, "i den goda sakens namn". Och när det spirande missnöjet sedan ska slås ner skapas ideligen nya fiender. Till slut går det inte att lita på någon. Missnöjesyttringar förbjuds. Men det som inte längre hörs öppet, kan ju tänkas tyst var som helst, i vilket huvud som helst, när som helst. Fienden har blivit osynlig och därför ännu mer skrämmande. Paranoian växer sig således ännu större. Och förtrycket sig ännu blodigare till följd därav.

Kommunistiskt förtryck är dessutom så mycket mer intrikat än nazismens mer - vad ska man säga - målmedvetna? ondska. Precis som i fallet med den stränga kristendomens föreställningar om synd, är det i det kommunistiska samhället inom dig själv som fienden bor. När du längtar efter något mer än det som staten ger dig, är det jävulens röst du hör, och för att inte bli anklagad för att vara en dålig kamrat tvingas du därför strida mot dig själv, att hjärntvätta dig själv, att förtrycka dig själv för allas kollektiva bästa.

Den ideala kommunistiska medborgaren finns förkroppsligad i hästen i George Orwells Djurens gård. Hästen är någon som blint tror på ledarnas löften, som tar på sig en allt större börda för att göra dem till viljes, som anklagar sig själv för sin svaghet i trötta stunder, som inte klagar när maten tryter, när kölden piskar, som rättfärdigar alla orättvisor inför sig själv med att de är nödvändiga uppoffringar på vägen mot en bättre värld. Men när han slutligen bryts ner av alla umbäranden och inte längre orkar resa sig upp, skickar ledarna honom till slakthuset där han kokas till klister.

Jag håller med om att Lenins profil på en pluntas skruvkork inte är fullt så problematisk som Stalins eller Hitlers hade varit (och för säkerhets skull vill jag förtydliga att jag på intet vis försöker förringa nazismens grymhet genom att jämföra den med andra former av förtryck). Men vad man än tycker om det Sovjetunionen stod för, kan jag riktigt acceptera tanken på att utan vidare reducera den till kitsch.

***

Så läser jag i DN.s nätupplaga, precis efter det att jag avslutat Peter Fröberg Idlings bok om Kambodja, att en av Röda khmerernas ledare just idag överlämnats till domstol, som den första att ställas inför rätta för brotten som begicks i under Pol Pots regim, 1975-79.

En konstig slump. Och ett mycket passande efterord till både boken och det här inlägget.