Thommy och jag

Det spelar ingen roll vad som är sanning och vad som är lögn och förbannad dikt, så länge lögnena bara är lika underhållande som Thommy Berggrens. Kanske har han som ambition att berätta sanningen, men någonstans på vägen tycks berättelsen själv ta över. Kanske ser han hungern tändas i åhörarens ögon, och så kan han liksom inte låta bli. Att bre på lite. Att skarva här och där. Att dramatisera. Att skådespela.

Inte mig i mot. Jag såg om Muraren igår, Stefan Jarls dokumentär om nämnde man, och njöt på nytt i fulla drag av alla Bergman-imitationer, av alla utbroderade anekdoter om misslyckade förförelsekonster, av hans minnen av faderslängtan och hans tankar kring skådespeleriet som konst.

Mina egna tankar letar sig samtidigt tillbaka till Östermalmstorg och dess anrika saluhall. Genom sitt rykte (oavsett hur välförtjänt) har ju Hallen blivit något av ett vattenhål för Stockholms högdjur. De kommer dit och köper sina biffar, sin kaviar och sina körsbärstomater. Martin Ljung har en fäbless för oskalade valnötter. ("Nöjd man!" säger han med basrösten när han fått sin påse. "Nöjd man!") Prinsessan Madeleine kom dit dagligen en tag för att köpa ett vackert rött äpple (vad annars?). Jan Guillou låter frun sköta inköpen medan han själv står ett steg bakom och kliar sig osäkert på armbågen. Colin Nutley konverserar på engelska men svaras med fördel på svenska. Kungen har sina livvakter men låter i regel köket ringa in beställningarna varefter det skickas över ett uniformklätt bud från stallmästeriet. Bonnierfamiljen har kreditnota. Andra slänger fram kreditkortet utan att bry sig om att lyssna på vad slutsumman blev.

Jag jobbade en period i grönsakshandeln. En dag steg jag ut ur köket och möttes av en smått overklig syn: Thommy Berggren i svartvitt. "Har du Klas där!" undrade han barskt. Jag kände mig mycket förvirrad. Dagen innan hade jag sett en tevematiné med honom i huvudrollen. Jag kan för mitt liv inte minnas vad filmen hette, och jag kan heller inte spåra upp den på nätet. Men den handlade om en författare som tar åt sig äran av en annan mans verk. Han åtnjuter stor berömmelse, men samvetskvalen plågar honom samtidigt allt mer. Han blir alltmer labil, förlorar greppet om tillvaron och försöker slutligen ta sitt liv genom att, mycket symboliskt, kasta sig ner från översta våningen i Stadsbibliotekets rotunda.

Nu stod mannen livs levande framför mig men för ett par sekunder såg jag honom fortfarande som den unge mannen från matinén, slät i hyn och helt i gråskala, som om det faktiskt var jag som blivit galen. "Klas?" sa jag fåraktigt. "Näe. Här finns ingen Klas." Det tog ytterligare ett flertal sekunder innan jag förstod att det var ett GLAS han ville ha. Att hälla upp och dricka den färskpressade morotsjuicen ur. Sedan han väl fått sitt glas sprätte han runt mellan stånden och smuttade förnöjt av saften. Men jag hade en gång för alla gjort mig till åsna inför honom och trots att jag inte är den som blir "star-struck" i första taget, lyckades aldrig riktigt återfå fattningen i hans närvaro efter det. Ärligt talat blir jag nervös bara jag ser honom på bild.

Men att i största allmänhet göra människor osäkra, på såväl honom som på sig själva, få en att tveka över vad som egentligen är spel och vad som är äkta, sanning eller fiktion. Att utsudda gränserna mellan matinéfilmen på teve och vardagens saluhallspotatisar. Det är väl kanske det som är hela hans grej.