Bergman död

Förra årets Bergmanfestival. Jag hängde i krokarna där på Fårö, men lyckades aldrig pricka in en punkt i programmet där Ingmar själv dök upp. De som däremot haft turen att få se en skymt av den store mannen, avlade initierade rapporter efteråt, nickade och log, jämförde intryck och ville alla vara den som visste mest, om hur Hans hälsa verkat, om hur Han reagerat på de olika föredragen och hyllningstalen. Att Han sett rörd ut.

Jag minns att jag tänkte att det måste vara fantastiskt för en människa att få närvara vid sin egen begravning. Jag vet i alla fall ingen liknande festival som cirkulerat kring en ännu levande konstnär. Det brukar anordnas tioårsjubileum, femtioårs-, hundraårs-... av stora män och kvinnors födelse eller död. Men huvudpersonen själv får vid dessa tillfällen aldrig närvara och höra de vackra orden. Det fick Ingmar Bergman. Jag vill tro att det, om något sådant alls är möjligt, måste ha skänkt honom en sällsynt frid.

Nu är han död.

De säger att det skedde lugnt och stilla. Av döden är det väl det enda man kan begära.