Fusk

Jag erkänner. Efter 140 sidor övergick jag igår helt ogenerat till den mest brutala formen av skummande. Jag bläddrade otåligt och läste bara ett par meningar i början av varje nytt stycke, hela vägen till slutet. Jag tänker inte skämmas för det. Glaspärlespelet är kanske den tråkigaste bok jag nästan läst. Inte en enda kvinna av kött och blod finns där. Bara ett fåtal identitetslösa mödrar och andra barnafödande kroppar. Förutom ett vackert och nyfiket flickebarn som när tiden är mogen "ges bort" till hustru åt en lärling. Resten är olidligt sansade redogörelser för samtal mellan diverse torrfnöskiga män på en eller annan plats inom den akademiska, teologiska eller kyrkliga hierarkin.

Här är ett utdrag helt på måfå, och jag lovar! det är precis lika tråkigt hela vägen till slut. Ja, i regel är det på andra ställen om möjligt ännu tråkigare än här, där vi ju ändå får en föraning om "en liten kinesisk underhållning" innan detta hopp lika hastigt grusas:

"Knechts första vistelse i klostret varade i två år, och vid den tid som det nu är tal om befann han sig i sitt trettiosjunde levnadsår. En morgon omkring två månader efter avsändandet av det långa brevet till Dubois blev han inkallad till abbotens mottagningsrum. I tanke att den fryntlige herrn ville ha en liten kinesisk underhållning infann han sig oförtövat. Gerbasiuss mötte honom med ett brev i handen. "Man har hedrat mig med ett uppdrag till er, högt ärade!" utbrast han på sitt makligt belåtna och beskyddande sätt, men övergick genast till den raljerande ton som han hade anlagt för att markera det inte riktigt klarlagda vänskapsförhållandet mellan den andliga och den kastaliska orden och som egentligen härrörde från pater Jakobus."

Över de sista femtio sidorna sträcker sig förvisso tre, till sceneriet olika, men till poängen identiska, omskrivningar av Josef Knechts ointressanta liv. De har något mer mustigt över sig. Men vid det laget är det ändå för sent. Boken är så tråkig att den gör mig förbannad. Redan den högfärdiga porträttbilden av Herman Hesse på omslaget gör mig förbannad. Hur kan en sådan meningslös historia få lov att dölja sig bakom en sådan glänsande titel? Det borde banne mig vara straffbart. Det minsta man kunde begära borde i alla fall vara att det inte belönades med Nobellpriset i litteratur.

Så. Nu har jag sagt mitt.