Lägesrapport (7)

Ser fram emot: att återse Dalarna och hennes bärskogar igen.

Försöker räkna ut: hur många år som gått sedan jag sist var där.

Fantiserar om: egenplockad och egenbakad blåbärsmarängpaj med glass.

Läser: Gangsters av Klas Östergren och trodde att den skulle vara betydligt sämre än Gentlemen men tycker inte att det var så farligt.

Rensar ut: ett halvt hem och drömmer om att snart få flytta någon annanstans med resten.

Hittar på ett omärkt VHS:band: Videofilmen av när jag och pappa hoppade bungyjump i Nacka, år 1992, och konstaterar att jag som 14-åring förvisso var kavat nog att kasta mig ut i ett tveklöst svanhopp från en 120m hög lyftkran och till och med skratta åt döden (eller kanske snarare av lättnad över att ha undkommit den) där jag efter återuppstudsen sedemera sprattlade i luften. Men undrar samtidigt vad en utomstående i övrigt kunde ha hyst för snälla tankar om av den obekväma och våldsamt illa klädda människa som då var jag, bortsett från ett välvilligt medlidande...

Köper: reakläder, kaffekoppar och målarpenslar.

Skriver: plikttroget frankerade brev till min blivande sambo på sommarvisit i fädernehemmet. Detta som ett led i ett experiment där vi inte får kommunicera elektroniskt under den tid han är borta, det vill säga 18 dagar, utan enbart förlita oss på Posten Sverige AB:s brevbärarkår. En studie i långsamhet, kanske en nyttig sådan. Det är gott att få sakna ibland.

Ger en sista chans: löpsäsongen 2008.

Doar: snart, bakom ett band nära dig.

Förtjusande!, motsatsen till

Abborrtavlan börjar så smått bli klar. Det är varje gång en lika överraskande upptäckt att det faktiskt tar längre tid att måla stiliserat/abstrakt än exakt föreställande. Med en färdig förlaga behöver du inte leta efter formen, ofta inte heller efter färgerna. Men när du frångår reglerna måste du uppfinna världen på nytt. Det är ödande. Och färger förrädiska

Jag vet inte hur många gånger jag famlat efter rätt nyans för att fylla upp en form eller ett fält någonstans och tänkt att: blått, grönt, gult och rött har jag redan använt, så varför inte lite lila? Det slår aldrig fel. Lila är en färg som helt enkelt inte fungerar som utfyllnad. Jag tar ett steg tillbaka från en lilatonad himmel, en lilatonad husfasad eller liknande och inser smått förtvivlat att jag förvandlat min förment dramatiska målning till en menlös fruntimmersdekoration. Det behövs inte heller mycket av det lila för att fullkomligt fördärva hela stämningen. Ett stänk på rätt plats går bra. Men bara ett penseldrag för mycket och du är körd. Det är nästan, men bara nästan, lika illa med rosa.

Kanske borde jag, som ändå är en genusmedveten människa och som alltid försöker vara på min vakt mot onödig generalisering, inte vara så fördömande mot "kvinnliga" färger. Eller så borde jag kanske inte automatiskt kategorisera det menlösa, det romantiskt dekorativa, som "kvinnligt". Men det kan inte hjälpas. Vissa färger, liksom vissa ord, väcker automatiskt min avsmak. Och det hänger ohjälpligt samman med en föreställning om mjukt undfallande, inskränkt och enfaldig kvinnlighet.

Jag har naturligtvis ingenting emot kvinnliga motiv, kvinnliga teman, kvinnliga perspektiv på tillvaron. Det vore i sin tur enfaldigt, särskilt som jag själv är kvinna. Men jag vill att det uttryck jag väljer för att kommunicera dessa teman i görligaste mån ska ha frigjort sig från genusets fjättrar. Sålunda går det inte att utan vidare använda färger som ljusblått, ljusrosa och lila. Inte heller ord som bedårande och förtjusande. Sådana verbala pasteller.

Motsatsen är dova eller tvärt om mycket klara färger. Och ett språk utan utsvävningar. Ett språk som slår huvudet på spiken. Inte nödvändigtvis "manligare", men skarpare. Ett brutalare språk. Ett konfrontatoriskt. Ett språk som spänner blicken i dig och inte viker undan. Ett språk som konstaterar människors grymhet, med sorg förvisso men aldrig med förvåning, och som inte slår sig för mjuka barmen med ett "Ack ack" som förpassar ondskan till en plats långt borta, i någon annan människas själ, när den i själva verket finns i oss alla.

Att måla med ljuslila är att påstå att det i ett hav av elakhet i alla fall finns en ö av godhet, och det är jag. Att måla med ljuslila är något av det mest förljugna man kan ta sig för.

Gyllene abb(a)orrar

Målar melankoliska guldfjäll på mina abborrar och lyssnar på Abba Gold. Det enda jag kunde förmå mig till efter att ha gråtit mig igenom hela eftermiddagspremiären av Mamma Mia på Victoria.

Betyder tårarna att det alltså är en väldigt bra film? Nej, det kan jag knappast påstå. Det är snarare en ganska överspeedad och spastisk film, med Meryl Streep i en huvudroll som mest för tankarna till någon av dina äldre släktingar, som efter ett par glas vin för mycket får för sig att kasta huvudet bakåt och dansa på ditt kalas. De subtila minernas drottning har här svårt att hitta rätt i krumbukterna. I bästa fall är det uppfriskande, stundtals faktiskt pinsamt. Och de fyra hysteriska väninnorna tär minst lika snart på tålamodet.

Ändå satt jag nu där och grät var gång något av musikaliska numren dundrade igång - och detta trots att flera av låtarna ju inte ens är sorgliga alls. Ja tårarna började hopa sig redan under "Money, money"! Sen droppade det ordentligt under "Mamma Mia", "Chiquitita", och "SOS", föll i ännu stridare strömmar till "Dancing Queen" och forsade slutligen under varenda ton av "The winner takes it all".

Jag antar att det berodde på värmen som samtidigt genomströmmade alla pinsamheter. Ja, hela Mamma Mia (och nu har jag inte sett teatermusikalen) är faktiskt som ett det stora tillåtandets sjudande paradis. Där finns inga sådana föraktansvärda människor som jag, som skäms när de ser överförfriskade släktingar kasta huvudet bakåt och dansa på mitt kalas. Där är alla känslor blottade och allting sålunda ok. Där finns dessutom inte bara en fantastisk pappa utan tre. Och hela den där allmänmultiplicerade tillvaron gör snart att man själv släpper på hämningarna och plötsligt hör låttexterna för första gången på nytt och slås i magen av det geniala i enkelheten.

Eller så är det bara jag som är osedvanligt sentimental.

Jacques temps deux

Man ska inte förakta de enkla knepen.

I onsdags slog jag mig på knäna av skratt när Jacques Tati styr sin cykel rakt på ett äppelträd och frukterna, i en mullig trumvirvel, haglar ned på marken omkring honom. Tyvärr var Jour de fête allt jag han med av Victoria biografens Tati-festival. Viss humor tidlös. Och även då den i Tatis fall inte är det, kan man alltid skratta åt tanken på hur publiken måste ha skrattat då på 40-talet, åt den där envisa getingen som får hela paradorkestern att vifta tokigt med armarna.

Så igår var det hjärta och smärta med Jacques Brel i Rålsambshovsparken. Dramatik. Tragik. Spritromantik. Bortsett från ett par nummer som helt i onödan klätts i någon slags modern gladpopkostym, var det en härlig föreställning. Viss smäktan är tidlös. Och även då den i Brels fall inte är det, slår det mig på nytt att man som dramaturg med pretentioner inte får vara alltför rädd för att då och då slå ett ackord på de enklaste strängarna.

Tryffelvinäger i all ära.
Ibland räcker det gott med bara lite salt och socker.

Framtidsminnen

Min gode vän från Berlin (som förövrigt just gjort ett fint reportage till Brott i P1), kom härförleden förbi min skrubb i Danderyd, fick håret klippt, en tupplur på soffan och därpå en närande måltid serverad. I gengäld tipsade han mig om olika resmål som kunde tänkas uppfylla mina kräsna krav för en längre tids vistelse. Jag avfärdade Georgien, Bilbau, södra Japan och Indien i rask takt. Ska jag bosätta mig på något ställe måste där finnas ett skapligt utbud av såväl kultur som natur. Där ska vara varmare och billigare än i Sverige men samtidigt måste det också vara någorlunda rent. Det ska upplevas som nybruten mark, åtminstone för mig själv, men där bör samtidigt talas ett språk som jag känner mig motiverad att snappa upp, och då gärna ett språk i vilket jag redan behärskar några rudimentära grunder.

Min vän, och hans vidsträckta erfarenhet av resor, ställdes med andra ord på stora prov. Men snart drog han ändå ett glänsande äss ur bakfickan. Valparaíso! Där i bukten ska sluttningarna vara täckta av skeva och färglada verandor, linbanor ska kunna ta dig upp på bergstopparna och samtidigt som reguljära färjor ska kunna föra dig söderut, till en vidunderlig, barrskogsklädd övärld, ska de öppna gränserna locka dig till Argentinas vindistrikt. Santiago, med sitt expansiva utbud, ligger nästgårds och även om du möjligen kan komma att se onormalt lång och blond ut där du går nedför gatorna så blir du inte förföljd av desperata försäljare. Vill du erodera sönder kulturminnen med dina lata fotsulor kan du också ta en båt ut till Påskön. Men mest av allt kan du bara sitta på din veranda med en laptop i knäet och skriva på en bok omgiven av en annan vardag än din vanliga, och tanka huvudet fullt av nya nyanser.

Om allt går i lås och min livskamrat är med på noterna finner ni mig där vintern 2010, i en lånbytt lägenhet och under existensbejakande existensminimum.

Ja, så måste det bli!

Jag ser det ju redan framför mig.

Lägesrapport (6)

Läser: Klas Östergrens Gentlemen, och förbluffas över att den inte alls är som jag av någon anledning föreställt mig. Vad jag föreställt mig var ett slags blanding mellan en kriminalroman och en samhällsroman med pretentiösa intentioner, lite Jan Guillou möter Jens Lapidus, en betongfågel som härmar flygning. Fråga mig inte varifrån jag fått det intrycket. För på riktigt är det ju en sällsynt spänstig roman, en kusin till allt det som jag älskar med Jan Kjaerstad (minus allt det joller som jag också lärt mig hata) injecerat med en rejäl dos av Bukowski. Mästerligt! Vilket jag nu alltså utbrister 28 år senare än resten av världen. Men bättre är väl sent än aldrig.

Målar: Mordlystna aborrar och barrträd.

Lyssnar på: Sommarpratarna i P1.

Äter: Pizza och saltlakrits.

Ser på bio: Liknande skräp.

Dricker: Punsch med guldkrage av konjak, för att fira att jag förmodligen ska byta mitt gamla urvuxna skal i Danderyd mot en vindssnäcka i Bromma, med trägolv och frilagda bjälkar. Där man kan sitta under takfönstren och lyssna på regnet, med en kopp te i knäet, eller något annat lämpligt. Och bli sambo! Och det därtill med en man som inte bara är stilig, rolig, romantisk och allmänt begåvad, utan även karl nog att kunna gråta en par skvättar under Sex and the City.

Klipper: De blonda testarna ur mitt eget hår och sparar en massa pengar.

Köper istället: Hemliga presenter.

Di Ranelid

Åh, men det är ju Björn Ranelid som sommarpratar! Vad mysigt.

Finkulturens egen Tomas Di Leva.

Förlåt att jag svär

Som så många andra skrev jag just ett långt, svärande inlägg med anledning av det idiotiska förslaget från Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning, att (bland annat) registrera bloggare. För det första är idéen i sig på samma gång pueril som senil, för det andra i princip ogenomförbar - för hur ska en myndighet någonsin kunna kontrollera att alla åsikter, som vädras på vårt världsvida nät, går att knyta till identifierbar person?

När jag sedan vill gå tillbaka till källan och se hur förslaget verkligen är formulerat, lär jag mig att texten ännu inte är offentliggjord. Allt som finns är pressmeddelandet, som mest består av generella åsikter i högtravande, agitatiorisk ton.

Även om känslan dåligt aprilskämt hänger kvar (kan folk verkligen vara så här dumma i huvudet på riktigt?) stillar jag mig därför i ansatsen. Och istället för att svära i försvar för min egen anonyma yttrandefrihet, fräser jag indignerat över EU:s offentlighetsprinciper.

För lika mycket som det borde få fortsätta vara tillåtet för vem som helst att under pseudonym tycka bu eller bä om höstens nyanser på läppstift (och för vem som helst att fortsätta tycka olika och ge uttryck för det i en kommentar), så borde det vara otillåtet för eu-parlamentariker att i skymundan formulera underlag för beslut som konkret kommer att diktera villkoren för ditt och mitt liv.

Till skillnad från svamlet om de alltmer nätförorenande bloggarna (har nätet någonsin varit rent?) har politikerna här alltså en verkligt viktig demokratisk fråga att genast sätta tänderna i.

Mitt eget anonyma utskottsförslag är att de gör det på en gång.

In the city

Sista dagen på semestern och jag driver runt genom city på cykel, funderar på vad jag ska göra med min tid. Det är sommar, det är tyst (på något alldeles säreget sommarsätt som inte har med ljudnivåer att göra) och jag har dagen helt för mig själv. Jag kastar några slöa blickar åt realisationernas håll. Men solidariskt nog har mitt begär alltid anpassat sig efter plånboken. Så jag drar vidare. Jag behöver ingenting. Jag trampar hem och googlar gallerier istället. Min chef ringer och säger att de dubbelbemannar på bion nu för filmen om sexet och the city. Jag skriver upp mig för en extra kväll, försöker sen ge mig hän åt det långsamma livet igen, slår upp tv-bilagan och skummar eftermiddagsförströelsen i reklamkanalerna. Tankarna vandrar till en annan sommar.

År 2000 satt jag hemma och skrev hela sommarlovet. Jag var pank, ensam och olycklig. Men disciplin hade jag. Jag gick upp tidigt (vilket inte var svårt eftersom jag aldrig gjorde något sent om kvällarna) skrev ett utkast till ett kort kapitel, åkte sedan in till stan och tog en lång promenad, handlade någon förnödenhet och åkte sedan hem igen för att läsa igenom det jag fått ur mig på morgonen. Allt som oftast tog jag små pauser eller satt framför teven och skrev. Högtidsstunden var en halvtimme på mitten av eftermiddagen. Då var det Caroline in the City.

Serien är en av de där halvtimmeslånga sitcomsen som stjäl ens hjärta utan att man riktigt kan motivera det ens inför sig själv. En flamsig serietecknerska och hennes triviala kärleksbeskymmer ihop med en nördig konstnärstyp i glasögon och alltför stora kavajer. Jag slukade avsnitten som hallonbakelser och även sedan de tu fått varandra och serien försvann, har jag fortsatt sakna den varje sysslolös sommardag i stan.

Kanske finns den som billig box någonstans?

Baske mig, jag ska faktiskt kika efter!

Som sig bör

Röda hus, gröna träd, blå himmel och en katt.

En humla.

Jordgubbstårta med rabarberfyllning.

Stämningar

Igår: The Happening. Några tjejer i salongens bakre halva började till slut fnittra på helt fel ställen. Det hade kunnat vara omåttligt irriterande. Nu tyckte jag att reaktionen var helt i sin ordning. Shame-alan. Vilken pekoral.

Idag: Måleri. Som befarat har jag svårt att komma i stämning när motivet inte innefattar en levande, mer eller mindre mänsklig varelse att relatera till. Fiskar faller liksom utanför den kategorin, även om de har ögon. Men jag kluddar på.

Ikväll: Mer film. Skulle ha varit Parkteaterns Jaques Brel i Vinterviken och idyllisk picknick därtill. Men med tanke på åskvädret som just drog förbi (Parkteaterns egen vädertjänst till trots "kl 15.00: Nederbörd: 0 mm") är det kanske klokast att skjuta på det till en annan dag.

Vem ska man tro på när?

Tittar på Riksdagens direktsända debatt. Nästa programpunkt: FRA-lagen.

Boken The Surrendered Wife - där kvinnor uppmanas att backa för sina mäns auktoritet, lära sig hålla tyst och låta honom bestämma över allt från ekonomi til vilken färg hos ska ha på håret - har blivit något av en försäljningssuccé världen över.

Och i USA tampas samtidigt evolutionisterna (förbluffat, kan jag tro) med de alltfler anhängarna av kreationismen.

I Litauen (låter mig en där bosatt bekant få veta) anordnas pro-choice konserter i ett försök att värna den tydligen allvarsamt hotade aborträtten, samtidigt som politikerna jobbar för att enbart hetrosexuella, gifta par ska räknas som familjer. Ensamstående med barn är inte en familj och ska sålunda få mindre bidrag.

Ibland undrar man.

Vart är världen på väg?

Källor

Målningen började som text.

I den av de tre noveller som ska ingå i en samling och som hittills är klar är jag-karaktären konstnär och finner en tillflykt i sitt måleri. Till skillnad från sin upphovsman målar hon emellertid landskap, närmare bestämt expressionistiska landskap som återspeglar hennes inre liv, medan jag själv upprepade gånger funnit att jag tröttnar på "obefolkade" målningar. Jag behöver en karaktär att identifiera mig med eller förhålla mig till, helst ett ansikte, i nödfall åtminstone en kroppshållning, varvid målandet blir till en slags dans, eller ett kroppsspråk överfört till linneduk. Men medan jag beskrev just den här målningen i ord blev jag samtidigt så förtjust i den att jag sedan dess fantiserat om att få se den med egna ögon, och inte bara i fantasin.

Nu har jag just skissat upp den och lagt det första lagret med färg. Det här är alltid en sådan tråkig fas. Skissen är alltid snyggare och mer livfull än detta tekniskt smarta, men platt förenklade ifyllandet av färger. Det ser ut som en teckning av ett föredömligt noggrant men ytterligt talanglöst barn. Det saknar själ och det saknar rörelse. Jag får klamra mig fast vid den inspirerande ursprungstanken för att inte förlora intresset för den trista fyrkanten framför mig.

I mitt huvud, såsom jag lät novell-figuren måla tavlan, är den en bild av ett sinistert landskap, ett övergivet kalkbrott där gruvkratern fyllts med iskallt vatten varöver industribetongen tornar upp sig, öde och farligt förfallen. Byggnaden dominerar höjden likväl som djupet och under ytan av det ogästvänliga vattnet simmar ett stim av tröga sötvattensfiskar. Jag vill att betraktaren ska fastna inför denna vy, liksom man kan fastna vid randen av ett stup, med bultande hjärta och en skrämmande blandning av känslor. Det mörka huset som lockar trots att man vet att det säkert är oförnuftigt att vistas där - man kommer skära sig på de blottade armeringsjärnen, förlora fotfästet och ramla ner genom öppningen i golvet, slå huvudet i en bjälke på vägen och dö. Ändå kan man inte låta bli att gå närmare. Och fiskarna som simmar i sin liknöjda ring, är vackra men sänder en isande kåre nedför ens rygg. Man vill inte hamna i vattnet där man skulle känna dem stryka sig emot en, kanske rent av slå till och gå till attack. Ja, varför simmar de egentligen i en sådan meningslös cirkel? Vad är det egentligen de väntar på?

Förlagan till kalkbrottet står i verkligheten på Gotlands östkust, i en skog av vinande vindkraftverk. I målningen är det mycket stiliserat. Exakt hur det kommer se ut när det är klart, vet jag inte heller själv. Det är väl det som gör det så spännande.

Takhöjd

Vaknar nervös.

I förhoppning om att snart bli sambo har jag annonserat ut min lägenhet för byte. Igår fick vi krok på en vindlande takvåning i ett litet hyreshus i Bromma. Med huvudet fullt av ögonmått försöker jag nu möblera denna presumtiva lya i fantasin. Jag tar ytorna som jag minns dem, placerar våra saker på dem och skapar så en tredimensionell vridmodell som jag ängsligt och mycket inkännande vandrar runt inuti. Trivs jag här? Trivs vi?

Den stora frågan: Är det bohemiskt intagande med snedtak, fönsternischer och frilagda bjälkar? Eller är stället bara en förvriden kub, helt omöjlig att hantera? Var ska jag exempelvis göra av min garderob? Var kan jag hänga min sydafrikanska vägskylt? Eller spänna upp stafliet? Och mest brännande av allt: Var får jag plats för alla mina böcker?

Tidigt på morgonen är jag uppe, kokar hälsogröt och läser DN. Fastnar så i artikeln av Nina Björk, om begär kontra behov, och lugnas för en stund av tanken på att saker inte är viktiga.

Ja, vad är egentligen behov i mina trånande bostadsdrömmar? Vad är rimliga krav? Och vad kan förkastas som fåfänga begär?

Behov: Värme, vatten, elektricitet. Frisk luft. En ytterdörr att låsa så att inte rövarna kommer in. Allt för en kostnad som inte inkräktar för mycket på baslivskassan.

Rimliga krav: Två rum och en plats att laga mat. Hyfsade förbindelser med resten av världen. En spontan känsla av hemtrivsel. Arbetsro. Allt för en kostnad som inte helt utesluter existensen av en kläd-, nöjes- och resekassa.

Fåfänga begär: Centralläge, alternativt en hipp förort vars namn får andra att lyfta bekräftande på ögonbrynen och nicka imponerat. Trägolv. En vacker utsikt. Ett coolt kök som får besökare att lyfta bekräftande på ögonbrynen och nicka imponerat. En orginell inredning som ger hemmet en känsla av konstärligt frisinne utan att för den skull gå över styr och bli kulturkoftigt och flummjönsigt. En medveten brist på statusprylar som metod för att uppnå en annan, förment "högre" status. Allt för en kostnad som samtidigt inte inkräktar nämnvärt på mode-, nöjes- och resekassan; detta så att jag, på samma gång som jag bor läckert, kan svassa runt i coola kläder, gå på coola konsterter och besöka coola städer, vars omnämnande får människorna omkring mig att lyfta bekräftande på ögonbrynen och nicka imponerat.

Men under vilken katagori sorteras egentligen raka väggar?

Vi ska dit igen i morgon, mäta bättre och fundera. Då får jag kanske också ro för tanken som fladdrar nu som en fågel under taknock, från bjälke till bjälke utan att hitta varken fram eller ut. Och till dess ska jag, där jag fortfarande sitter i mitt gamla vanliga hem på 23 kvadrat, med raka väggar, skissa på en ny målning.