Som ett rö

På förekommen önskan: några rader om Bukowski.

Postverket är det första (och hittills enda) jag läst av mannen i fråga. Men jag på förhand införstådd med stilen - rakt på sak utan krusiduller och konstlade omskrivningar (rent ut sagt "knulla" hellre än att "ägna sig åt kropparnas himmelska poesi"). Det förefaller (i alla fall skenbart) som en litteratur skriven utan närmare eftertanke och totalt fritt från prestationsångest. Pang bom och här har ni era dönickar! Inga konstnärslater eller bajsnödiga metaforer. Schmackedonk bara!

Bukowskis postverks-alter ego Chinanski, släpar sig mellan sina slitsamma plikter, diverse kvinnor och flaskan. Hans uttalade filosofi är att strunta i allt. Han tar ingen skit och låter sig inte förnedras av några pennalistiska förmän. Kvinnorna kommer och går. Han orkar knappt bli besviken.

Gläntar man lite anar man dock en annan person bakom orden. För hur obekväm Chinanski än gör sig och hur mycket han än hånar och trotsar sina chefer, får han aldrig sparken från sitt arbete. Av 150 nykomna är han ständigt en av de två som står ut längst och blir kvar. Trots alla varningar måste han alltså ha hållit sig precis innanför gränsen för det acceptabla, gjort sitt jobb, även om han mer än gärna snackar skit om det.

Och när kvinnorna tar vad de vill ha och sedan lämnar honom liknar hans litterära axelryckningar snarare ett slags vemodig resignation, som om han från början ändå räknat med kvinnornas nyckfullhet och att det till slut är han som ska bli sårad. När han pricksäkert raljerar över donnornas egenheter, sker det ändå alltid med ömhet.

Det är väl just i motsägelserna hans charm också ligger. Han är en plikttrogen slarver. En kärleksfull rumlare. En sliten suput men alltjämt diciplinerad. Hunsad men aldrig bruten.

Hemligheten bakom detta, hans samlade livsfilosofi, tycks vara att aldrig öda kraft på att försöka motsätta sig ödets växlingar. Det är en kamp man ändå är dömd att förlora. Det enda man kan bestämma över är den egna integriteten. Och med stoltheten intakt har man rent fundamentalt ingenting annat att frukta.