Ännu ett uppmuntrande nästan

Mail från förlagschef just inkommet:

"Tack för att du skickade oss Zebra Crossing. Vi har läst den med stort intresse, men tackar ändå nej till utgivning. --- Skriver du något nytt så hoppas jag att du skickar det till oss. Jag vill gärna läsa mer av dig!
Allt gott [osv]"

Nära skjuter inga harar.

Men att ideligen snudda vid öronen på dem, är väl åtminstone ett gott tecken.

Bokhorornas Augustenkät

Sedan jag skickat iväg novellen för kostnadsfri utskrift på ett lurigt ställe, har jag just inget mer att ta mig för med mina sista lediga timmar innan kvällens jobbpass. Så jag kan väl lika gärna, på Bokhorornas uppmaning, ta mig den enkät om Augustpriset, som de själva besvarat i DN.:

Bryr du dig om Augustpriset, ja, nej och varför?
Mediebevakningen gör det i princip omöjligt att undgå, men tillkännagivandet är inget som får min puls att slå snabbare. Jag slår bara upp tidningen en morgon och konstaterar att: Jahaja, nu var det alltså dags igen. Jag ser det sällan som mål i sig att alltid ha läst det senaste (är en roman bra blir den knappast sämre av att ligga till sig något år; tids nog tar jag mig väl an den). Men en nominering ökar ändå chansen att jag till slut läser en bok, eller köper just den när pocketarna kommer.

Varför ska vi ha litterära priser - det går ju inte att tävla i kultur?
Varje år publiceras en sådan mängd litteratur att all form av vägledning är välkommen . Även om det inte finns någon objektiv rättvisa när pristagaren utses, är den vinnande boken åtminstone (förhoppningsvis) bättre än många andra i floden av böcker, och förtjänar därmed att uppmärksammas. I spekulationerna inför och svallvågorna efter utnämningen skapas dessutom alltid en debatt om andra värdiga kandidater, som därmed kan åka snålskjuts på jippot utan att själva ha chans på själva titeln. Drömmen om att en dag vinna ett fint pris tjänar säkert också till motivation för de arma stackare som dagligdags sitter hemma och sliter med sina texter, utan att få något för det. Sen är det ju i största allmänhet alltid roligt när det blir lite glam.

Vilken bok är din favorit i den skönlitterära klassen i år, och varför?
Dels av ovanstående anledning (att jag inte känner något behov av att ständigt vara först med det senaste), dels eftersom jag är för fattig och snål för att köpa inbundet, har jag ännu inte läst en enda av de nominerade böckerna. Jag brukar gilla P.O. men hejar nog på Öijer (om inte annat så härför).

Läser du alltid Augustvinnaren?
Inte av princip. Men när jag nu ögnar igenom listan med vinnare konstaterar att jag att ändå läst 12 av 19 vinnare hittills (12 av 15 räknat fr.o.m '93). Så det blir väl oftast så av bara farten.

Vilken titel är din favorit genom åren?
Hummelhonung kanske, alternativt Den amerikanska flickan.

Maskrosbollen och gymnasienörden

När min lärare i svensk litteratur vid Östra Reals gymnasium visade oss en inspelad uppläsning av Bruno K. Öijers "Skisser till ett av dödens tal" (...spådd, spådd att bli spådd...) från Medan giftet verkar, blev somliga fascinerade, andra roade av den skelettmagre maskrosbollens tvära tankekast och ansträngda frasering (...jag var bensin i mörkrets motor... det skrämda kaninögat i trollkarlens hatt...).

Som den enstöriga, själv skelettmagra nörd jag var, hörde jag så klart till dem som blev fascinerade. Jag gick till skolbiblioteteket och lånade hela volymen, kunde inte sluta läsa. Jag stod ombytt mitt i gymnastiksalen medan de roströda skumgummibollarna ven omkring huvudet på mig och kunde inte slita blicken ur diktsamlingen. Jag slukade sen Det förlorade ordet, försökte med en samling av hans tidigare verk men saknade tätheten hos de senare dikterna. Jag fick vänta flera år tills Dimman av allt kom ut 2001 och slutligen kompletterade trilogin.

Medan lejonparten av all annan poesi alltid runnit av mig som vatten på en gås (jag läser löjligt lite lyrik, jag är för otålig, för lättirriterad), lyckades Öijer borra sig rakt in i min tankevärld och spränga den inifrån. Hans dikter är som splitterbomber. (Oj, nu låter jag som Ranelid.)

Ikväll får Öijer kanske Augustpriset för sin senaste samling Svart som silver.

Jag måste erkänna att jag ännu inte har läst den. Jag är nog lite rädd att inte kunna bli lika fascinerad av dikter någonsin igen (vare sig hans egna eller någon annans), som jag blev som olycklig nörd i gymnasiet. Kanske ska min otålighet till slut ha gjort mig oemottaglig även för honom?

Det är en risk jag får ta. Den möjliga vinningen överskuggar rädslan. Jag får önska mig boken i julklapp.

Litet krafs på den franska historien

Fortsätter att slå mig fram igenom den djungel av missmod som är Resa till nattens ände. Stundtals engagerar den mig med sina cyniska iakttagelser, stundtals far tankarna undan och jag förlorar jag tråden (som inte är mycket tjockare heller än att tiden går och världen fortsätter att vara lika bedrövligt). Språket är vitalt och mycket humoristiskt. Människosynen horribel. Empatin för djuren grundmurad.

Jag gör ett svep på nätet för att kanske hitta något stöd för det där jag hörde att Céline skulle ha varit spritt språngande galen när han skrev sin debutroman, eller om detta bara är en slutsats som dragits utifrån själva berättelsen (vilket ju inte vore så svårt). Inget sådant dyker dock upp i googles övre sediment. Istället hittar jag i en jämförelse mellan författaren/läkaren Céline och hans exakt 400 år äldre dubbelkollega François Rabelais, ur Läkartidningen tidigare i år. Den kan man gott läsa igenom, om man vill veta lite mer.

Berömmande klapp på egen axel

Sisådär ja!

En vecka senare är den segdragna inskrivningen färdig, just som jag föresatt mig, och jag unnar mig en kväll av belåtenhet.

På tretton dagar har jag därmed fått ur mig nära nog 50 sidor. Jag kan inte låta bli att göra en kalkyl över hur mycket detta faktiskt kunnat bli på ett år, om jag bara fått fabulera på heltid.

Lägesrapport (10)

Läser: Resa till nattens ände av Louis-Ferdinand Céline och förstår varför den är Charles Bukowskis favoritroman - den handlar om allt på en gång.

Ser: Sommarminnen och förstår varför den är pensionärernas favoritfilm - den handlar inte om någonting alls.

Äter: Hembakt bröd med ost och smör.

Skriver i lunkande trav: Min novell.

Skriver i ryckiga knyckar: En kort biografi till ett kommande album.

Och påminns: Om knivigheten i att fungera språkrör för någon annan än sig själv.

Låser in: Mina målningar i ett rum längst in på Grand, bakom maskinrummet till salong 1.

För att sedan: Ta fram dem igen om tio dagar.

Utsätts för: Brottargrepp, nålstick och elchocksbehandling av en sjukgymnast på Östermalm.

Och hoppas: Att detta en gång för alla ska råda bot på min krampande rygg.

Heter enligt Fortum: Marit Purns.

Blir inte längre: Förvånad.

Flyt

Det blev tjugo sidor förra veckan, med toppnotering på tio bara under tisdagen.

Håller jag samma takt den här veckan betyder det att hela - den tidigare blott handskrivna - novellen finns överförd till datorn under nästa helg.

Två genomarbetningar sålunda klara. Återstår sen de mer punktvisa justeringarna, ett antal instick och inspirerade utsvävningar, som förvisso kan ta lika lång tid, samt den slutliga finkamningen.

Jag har inte för avsikt att slå av på takten.

En kväll på teatern

Ikväll: Teater Tre och En vattensamling.

En vän och kollega kastar sig, utan fruktan (?), ut i rampljuset, därtill i sin första egna produktion.

Då vill jag så klart vara där.

***

Och ett vackert svanhopp var det också. Ja, för tusan!

Apropå Gud

När man studerar ett fenomen är det alltid undantaget som är intressant, påpekar den amerikanske socionomen Peter L. Berger, i P1:s Människor och tro.

Ser man till fenomenet religositet, fortsätter han, är det Västeuropa som står för detta intressanta undantag. Medan resten av världen lever med en gud är just Västeuropa sekulariserat, kanske för att kyrkan här historiskt sätt varit så tätt knuten till staten, att revolter mot makthavarna automatiskt blev revolter mot prästväsendet. Vi har velat tro att vi legat i bräschen för en ny världsordning när vi kastade ut Gud med badvattnet.

Men hur länge kan egentligen vår lilla glänta av religionsfrihet/troslöshet här på jorden överleva de starka gudfruktiga krafterna ur skogen omkring? Radioprogrammet får mig att fundera.

Själv är jag, i enlighet med min geografiska hemvist, en sådan inbiten ateist att jag instinktivt provocerad av möjligheten att vårt västeuropeiska undantag inte ska överleva framtiden. Hade de gudadyrkande staterna varit varma och vänliga platser, fulla av just den förlåtelselusta och människokärlek som deras heliga skrifter så gärna förespråkar, då hade jag inte funnit något legitimt skäl att invända mot en sådan utveckling. Nu leder tanken istället till misströstan.

Kanske kommer då vår tids västeuropéeiska människor, sådana som jag, beskrivas som obegripliga avarter i nästa årtusendes historieböcker. En kuriös parentes: "Under ungefär ett sekel betraktade européerna (se äv. s. 567-689) det som en dygd att tvärt om alla tidigare och senare rättesnören förneka sina religiösa läror".

Jag vet inte. Jag kommer inte vara där. En person mycket lik mig kommer emellertid vara där och hur hennes värld än ser ut kommer hon förmodligen tycka att just hennes nutid är fullt normal och kanske rent av värd att bevara. Hon kommer bli provocerad vid tanken på, enligt hennes egen åsikt, reaktionära alternativ.

Det enda jag kan påverka efter min egen död härvidlag, är möjligen min egen begravning.

Jag har hittills brukat säga att hur jag tas om hand efter min död får bli helt upp till de efterlevande. Jag kommer inte längre finnas kvar att ha en åsikt. Därför bör mina anhöriga istället få bestämma om hur de bäst vill säga adjö. Efter min farbrors begravning för ett par veckor sedan vill jag emellertid komma med ett mycket specifikt önskemål: Låt ingen stå över mina kvarlevor och mässa om Jesus och det stora ljuset!

Att tvångsmata mina kalla öron med amsagor, när jag ligger där död (efter 92 levande år eller så) och inte längre kan försvara mig, vore blott att förolämpa mig en sista gång innan man grävde ner mig i jorden (eller spred mig för vinden, eller vad man nu ville göra). Säg gärna något om mina goda sidor (om ni kan komma på en eller två) och mina dåliga (de är många). Nämn kanske något om hopp eller tröst. Men lämna för all skull religionen därhän. Det är det enda jag vill begära.

S.O.L.

Min farbror Sven gick nyligen bort.

På begravningen hasplade prästen ur sig en kort, opersonlig resumé av hans liv, mellan de olika varianterna av halleluja. Uppvuxen i såväl Skåne som Dalarna. Jazztrubadur och handelsman. Prästen knöt ihop min farbrors levnad med konstaterandet att vi helst bör lämna det åt Gud att fälla dom över en människas tid här på jorden. För det gör Han Ovan Där så mycket bättre och mer rättvist än vi. Även ett liv som vid första anblicken kan synas torftigt och betydelselöst, menade prästen, kan få en högre mening i Vår Faders ögon.

Den vitskrudade mannen med bibeln i händerna syntes mycket nöjd med sin predikan. Allt han lyckades illustrera var väl emellertid att åtminstone präster bör hålla sig ifrån att göra domslut över människors liv.

Den låt min pappa valt att spelas i kyrkan var också The Mills Brothers with The Tommy Dorsey Orchestra och "Please Don't Talk About Me When I'm Gone".

Istället för att säga något mer lägger jag därför bara ut en bild av min farbror, så som han såg ut under sin glans dagar, när han var ung, fingervig och stjärnögd och frontfigur i sin egen jazzorkester. Om det funnes en gud ville jag också få tro, att det var så här han såg till att min farbror fick fördriva evigheten.

Sven Olov Löf (1932-2008)

Ra bla bla barber

Till slut ville jag slita av mig min egen arm och använda den som tillhygge för att slå vilt omkring mig, istället för att svara på nästa fråga om pensionärsbiljetter längst bak i salongen på nästa föreställning av Sommarminnen (eller som de annars säger "Den där franska filmen" eller "Den där nya med hon Juliette Pinochet"). Då hade gudarna äntligen förbarmande med mig. Istället för att tvinga kvar mig i kassaburen till tio på kvällen, dök en kollega upp och lät mig pysa vid sju.

I jakt på vad som helst annat än ett hav av pensionärer sökte jag mig tillflykt till Poetry Gang Bang på restaurang Rabarber. Jag brukar annars inte bevista sådana. Var gång jag ändå gör det minns jag varför. Kanske hoppas jag bli inspirerad, kanske till och med berörd eller i alla fall sporrad att göra något bättre än det trams som reciteras från scenen. Men den känsla jag bär med mig från poesiaftnar som denna handlar snarare alltid om motsatsen. Efter att ha proppat öronen fulla av ännu fler av livets banaliteter - deklamerade i en ton som den aktuella amatören ofta hört användas vid något annat tillfälle, av andra poeter, poeter som kanske till och med varit bra, och vilkas anslag amatören därför lagt sig till med - börjar jag tillslut bli så avtrubbad att jag börjar undra om jag alls skulle märka någon skillnad om någon steg upp på estraden och, som ett spex (vilket min i regel närvarande bekant i dessa sammanhang också gärna hotar med), läsa upp några rader av Ekelöf, Boye eller Ferlin.

(Ferlin, som förövrigt ligger begravd på Bromma kyrkogård, blott ett stenkast från där jag sitter nu.)

Jag blir illa till mods och förmodligen också rädd. För om kvalitet är så sällsynt att det utan vidare drunknar i den gyttja av blod, skit och tårar som de flesta andra, likväl allvarligt menande, konstnärer häver ur sig, och om dessa allvarligt menande, men likväl usla, konstnärer inte själv vet att se skillnaden, hur ska då jag veta om det jag producerar är värd något alls eller om det också bara är skit?

Värre än att inte vara någon poet alls, är hur som helst att vara en dålig poet. Ack detta ödes straff! - för att nu ta i från tårna.

På sätt och vis kunde jag då åtminstone sympatisera med den siste i raden av kvällens tio uppläsare (hans namn har jag dock inte lagt på minnet), som i en lång mässande dikt uppmanade oss att göra bomben från en bro och på det viset skapa en svallvåg så stor att den sköljde bort hela staden och allting däri. Så blev vi av med alla tröstlösa klichéer.

Somliga straffar gud med detsamma

Bara för att läxa upp mig för min bitterhet senast, har nu gudarna valt att göra mig till ett komplett dumhuvud. Jag sitter i kassan och kan inte prata rent. Ska någon betala 65 kronor ber jag om 35, vilket alltså är växeln på en hundralapp, eller 320 istället för 180, växeln på en femhundring. Dessutom har de ådömt mig att göra mitt jobb under inflytande av en skälvande ångest, eller panikartat flyktbegär, febrigt besläktat med en ganska allvarlig matförgiftning, eller i alla fall det darrande förstadiet till en sådan. En del av mig, den alldeles närmast ytan, ler och delar ut biljetter som ett välsmort löpande band. En annan, den inre, härjar som en tiger i sin bur.

Jag vill ut härifrån.
Jag vill hem.

Kan ingen komma och befria mig?

Futuristisk idé en måndagmorgon

Efter att alla tavlor är klara och upphängda för den här gången är det nu meningen att jag ska ägna mig åt skrivande ett tag igen. Nya målningar hopar sig på näthinnorna, men eftersom jag bara är en ena person med en enda fattig uppsättning av ögon och armar, kan jag bara ta hand om ett projekt åt gången och måste skjuta oljebilderna på framtiden.

Detsamma måste också ske med den briljanta idé jag fick precis innan jag gick upp i morse -en science fiction-historia besläktad med Atwoods Oryx and Crake och Ishiguros Never let me go. Vad den handlar om kan jag naturligtvis inte avslöja, då kommer ni genast stjäla den. Men eftersom inga tankar är unika (vilket ju konstaterades härförleden) sitter det förmodligen ett tusental andra självutnämnda författare, samt även ett halvdussin etablerade, på sina kamrar över hela globen och funderar på samma historia. Väntar jag för länge finns snart min bok i handeln, signerad någon annan.

Ändå måste jag försöka ta itu med mina planer i någon slags översiktlig ordning: först novellen (som så länge blivit offer för mina ständiga ursäkter, brådskande parallelleprojekt och andra förtvivlade måsten), sen några av de mest angelägna dukarna, kanske en ny utställning, sen den sista novellen i samlingen (så att allt äntligen kan lämnas till läsning av kritiska bekanta och omarbetas för inlämning på förlag), sen förmodligen några dukar igen innan jag är redo för nästa litterära projekt, och samtidigt som detta troligtvis en eller annan illustration eller liknande åtagande.

Jag borde lägga på ett kol med andra ord. Eller säga upp mig från mina betalande arbeten. Kan man leva på drömmar allena?

Jävla fruntimmer

Läste just ut Erica Jongs Alla kvinnors blues och gick för att ställa in den på rätt plats i bokhyllan. Fann att alfabetet tvingade in den mellan Eyvind Johnsons Strändernas svall och James Joyces Ulysses, som tidigare dansat kind mot kind. För en sekund måste jag sörja den förlorade symeterin - där en rosa pocket full av kuk och fitta ettrigt slog in en kil mellan de båda kanoniserade männen och störde dem i deras tankeutbyte över Homeros Odysséen. Snart kom jag dock till ro med den nya ordningen. Kanske går det att se något större även i den.