Litet krafs på den franska historien

Fortsätter att slå mig fram igenom den djungel av missmod som är Resa till nattens ände. Stundtals engagerar den mig med sina cyniska iakttagelser, stundtals far tankarna undan och jag förlorar jag tråden (som inte är mycket tjockare heller än att tiden går och världen fortsätter att vara lika bedrövligt). Språket är vitalt och mycket humoristiskt. Människosynen horribel. Empatin för djuren grundmurad.

Jag gör ett svep på nätet för att kanske hitta något stöd för det där jag hörde att Céline skulle ha varit spritt språngande galen när han skrev sin debutroman, eller om detta bara är en slutsats som dragits utifrån själva berättelsen (vilket ju inte vore så svårt). Inget sådant dyker dock upp i googles övre sediment. Istället hittar jag i en jämförelse mellan författaren/läkaren Céline och hans exakt 400 år äldre dubbelkollega François Rabelais, ur Läkartidningen tidigare i år. Den kan man gott läsa igenom, om man vill veta lite mer.