Ra bla bla barber

Till slut ville jag slita av mig min egen arm och använda den som tillhygge för att slå vilt omkring mig, istället för att svara på nästa fråga om pensionärsbiljetter längst bak i salongen på nästa föreställning av Sommarminnen (eller som de annars säger "Den där franska filmen" eller "Den där nya med hon Juliette Pinochet"). Då hade gudarna äntligen förbarmande med mig. Istället för att tvinga kvar mig i kassaburen till tio på kvällen, dök en kollega upp och lät mig pysa vid sju.

I jakt på vad som helst annat än ett hav av pensionärer sökte jag mig tillflykt till Poetry Gang Bang på restaurang Rabarber. Jag brukar annars inte bevista sådana. Var gång jag ändå gör det minns jag varför. Kanske hoppas jag bli inspirerad, kanske till och med berörd eller i alla fall sporrad att göra något bättre än det trams som reciteras från scenen. Men den känsla jag bär med mig från poesiaftnar som denna handlar snarare alltid om motsatsen. Efter att ha proppat öronen fulla av ännu fler av livets banaliteter - deklamerade i en ton som den aktuella amatören ofta hört användas vid något annat tillfälle, av andra poeter, poeter som kanske till och med varit bra, och vilkas anslag amatören därför lagt sig till med - börjar jag tillslut bli så avtrubbad att jag börjar undra om jag alls skulle märka någon skillnad om någon steg upp på estraden och, som ett spex (vilket min i regel närvarande bekant i dessa sammanhang också gärna hotar med), läsa upp några rader av Ekelöf, Boye eller Ferlin.

(Ferlin, som förövrigt ligger begravd på Bromma kyrkogård, blott ett stenkast från där jag sitter nu.)

Jag blir illa till mods och förmodligen också rädd. För om kvalitet är så sällsynt att det utan vidare drunknar i den gyttja av blod, skit och tårar som de flesta andra, likväl allvarligt menande, konstnärer häver ur sig, och om dessa allvarligt menande, men likväl usla, konstnärer inte själv vet att se skillnaden, hur ska då jag veta om det jag producerar är värd något alls eller om det också bara är skit?

Värre än att inte vara någon poet alls, är hur som helst att vara en dålig poet. Ack detta ödes straff! - för att nu ta i från tårna.

På sätt och vis kunde jag då åtminstone sympatisera med den siste i raden av kvällens tio uppläsare (hans namn har jag dock inte lagt på minnet), som i en lång mässande dikt uppmanade oss att göra bomben från en bro och på det viset skapa en svallvåg så stor att den sköljde bort hela staden och allting däri. Så blev vi av med alla tröstlösa klichéer.