Ur min sambos samling (2)

Efter att ha blivit väckt av mig i vit skrud, sjungande Ljusklara hägring med ett flammande ljus i ena handen och en fat med hembakade lussekatter i den andra, var min sambo blid nog att välja ut en ny handfull skivor åt mig att lyssna på under veckan.


Los Super 7: Heard It on the X
M.Ward: Transistor Radio
Nick Lowe: The Convincer
A celebration of Kris Kristofferson: The Pilgrim
Houndog: Houndog

Nämnde sambo har även lovat att kommentera sina val både här nedan och i anslutning till förra inlägget.

Det kan bli mycket underhållande!

En måne bitter som ett par stinkande kalsonger

En biokollega säger att han för sin del slutat se Polanskifilmer överhuvudtaget, eftersom mannen är ett svin.

Hittills har jag varit av den desillusionerade ståndpunkten att börjar man bojkotta konstnärer på grundval av saker de begått i sitt privatliv, så blir det snart inte mycket konst kvar. Att Polanski bevisligen har drogat och våldtagit minderåriga skådespelare har jag sålunda försökt bortse från när jag sett hans filmer.

Med Bitter Moon är det emellertid omöjligt. Den stinker av hans vidriga kvinnosyn. Jag ska inte säga att jag aldrig i mitt liv tänker se en Polanskifilm igen. Men det lär dröja. Länge.

D-vitaminbrist?

Bitter Moon, den andra första dvd:n från lovefilm.

En kropp utan bakgrund, utan tankar, utan någon som helst personlighet kastar med huvudet och ormar sig i otakt omkring sin egen halvnakna sinneslöshet. Den manliga fantasin i sin mest beklämmande skepnad.

Är det meningen att jag, precis som Hugh Grants figur, ska bli på en gång lockad och äcklad av den här historien? Ska jag sitta som klistrad av en perverterad tjusning? I så fall lyckas det till hälften. Jag är kräkfärdig. Inte av sadomasokismen, som väl är poängen, utan av den här vidriga kvinnan som Polanski serverar mig, med ett förväntansfullt leende, likt rått kött på en bricka. Lagom dallrande.

När filmen äntligen är slut, hatar jag Polanski, klockan är halv tolv mitt på dagen och rummet ligger i mörker.

Den där kvinnans ihåliga ögonspringor.

Jag försöker fläta håret och misslyckas. Det tar för lång tid. Allting tar för lång tid. Mörkret blir bara mörkare och dagen har inte ens börjat än. Som en svartklädd folkflod är tiden och mörkret, som mot min vilja driver mig med sig, pressar på från alla håll, tar andan ur mig, för mig allt längre bort från dit jag egentligen var på väg och allt närmare stupet. Jag försöker fäkta mig loss men det går inte. Jag är fast. Kunde jag skrika rakt ut tills tiden stannade och mörkret upplöstes skulle jag göra det. Min enda flykt är att skriva. Men när jag slutar är mörkret fortfarande där, ännu mörkare än förut, och tiden har gått likförbannat.

Äckel och panik. Förbannade Polanski.

Jag tror jag behöver en burk vitaminer.

Havet vinner alltid

Kom hem från en vända på sjön igår. Det blev en blöt kväll för många. Jag fick pikar för att jag till kryssningslitteratur tagit med mig en bok som hette Vi, de drunknade. Men vad ska man läsa där om inte just en bok om havet.

Nu är det torsdag. Det regnar. Det gör det även över skogarna i Skinnskatteberg, Jesper Ganslandts konsertfilm med Erik Enocksson. Mossa och myggor. Träinstrumenten knakar som ekor och åror. Även här, mitt ute i skogen, finns havet. "The state the sea left her in", "Think of me as the sea". Tonerna i "The joy of DH Lawrence", lika lätta och mäktiga som fallande vattendroppar, en naturkraft.

Filmen visas på olika biografer runt om i landet i morgon (bla Zita) och Debaser Medis lördag den 13:de. Jag hade turen att få hand om ett recensionsex.

Nu sitter jag hemma under takfönstren med Vi, de drunknade i knäet, suger på en lakritsklubba från taxfreeshoppen och blandar sötvatten med salt. I mitt eget huvud. Regn och hav.

***

-Such staring out to sea is provocative, intolerable, and sinful!

Avslutade gårdagen med Den franske löjtnantens kvinna. I ett tillstånd av "obskyr melankoli".

Det var den första film vi fick från lovefilm.se. En sådan passande liten slump.

Apropå Stephen King (2)

Fan.

Jag sitter och bläddrar hit och dit i Stephen Kings Att skriva, men jag hittar inte tillbaka till det rätta stycket. Jag är nästan hundra på att det var han som påpekar att publiken av någon anledning alltid älskar att läsa om människor som arbetar. Jag är nästan hundra på att han nämnde det i samband med Knackarna (där Bobbi Anderson sida för sida gräver och gräver för att få upp det sabla rymdskeppet ur skogens jord).

Jag hade tänkt ge honom rätt och dra en parallell till Vägen av Cormac McCarthy, som jag nyligen läste ut, och där vi mycket ingående får följa mannen/faderns metodiska arbete för att skaffa kläder, mat och vatten till sig själv och sin son. Det är mycket fängslande.

Jag hade tänkt föreslå att anledningen till att det är så tillfredställande att iaktta en person som vet vad han gör är att det skapar en känsla av trygghet. Av ordning och reda. Konkretion inger förtroende. Jag som aldrig läser bruksanvisningar (jag blir arg bara jag ser bruksanvisningar - fråga mig inte varför) kan inte sluta läsa McCarthys stegvisa redogörelser. Jag får för mig att det hakar tag i någon avgörande sekvens av den mänskliga DNA-spiralen, i själva den renodlade överlevnadsinstinkten. När alla pengar brunnit och alla strukturer fallit är praktisk kompetens det enda som avgör om du klarar dig eller ej.

Jag hade som sagt nämna detta apropå Stephen King. Eller nämna King apropå McCarthy. Men nu hittar jag alltså inte tillbaka till rätta stycket.

Hur förtroendeingivande är det?

Apropå Stephen King (1)

Istället för att betala för dåliga teveprogram betalar vi hellre för bra filmer. Härom dagen beslutade vi därför att ge lovefilm en chans.

(Lovefilm är alltså en hyrtjänst via snigelpost, för en viss summa får man se så många filmer man själv vill, och posten hinner leverera, på en månad, dock max två per gång.)

Där finns en mängd kategorier och underkategorier att välja ur. Särskilt skräcken delas in under 19 riktigt sköna rubriker:

B-filmsskräck

Demoner

Djurskräck
Farligt vatten

Hämnd

Klassisk skräck
Natur och vetenskap

Psykologisk

Psykopater

Satan
Seriemördare

Slasher

Splatter

Tonårsskräck

Utomjordingar

Vampyrer

Varulvar

Zombies

Övernaturligt

Personligen föredrar jag kategorierna Psykologisk och Övernaturligt, men rubriker som Djurskräck, Satan och Farligt vatten säger samtidigt så mycket om människan som kognitiv varelse att jag inte kan låta bli att le. Det är paradoxalt hur glad man kan bli av de skräckbilder andra fantiserat ihop utifrån sina värsta rädslor.

Alla kategorier kryllar så klart av Stephen King-filmatiseringar. Som tidigare nämnts hade jag min (nära nog obligatoriska) King-period någon gång i 11-13 års åldern. Jag läste uteslutande King-skräck och skrev också egna små skräckhistorier. På senare år har jag ofta tänkt att jag ska försöka skriva en seriös skräckberättelse någon gång. En där skräckbilderna fungerar som uppförstorade konkretioner av något abstrakt inom eller utomkring människan. En där inre konflikter och samhälleliga problem får fysisk form och kan bestridas med alla tillgängliga tillhyggen, glasflaskor, toalettborstar, skruvmejslar...

Och bloden den rann.

Jag har nu länge famlat efter den tändande gnistan av inspiration som jag behöver för att sätta igång med den tredje och sista novellen i min pågående samling. Alla tre har en dragning åt det ovissa eller absurda - är det huvudkaraktären eller världen som är galen? Den mellersta berättelsen har dock förefallit mig alltför utflippad, och temat för den samtidigt lite för moraliserande. Jag har inte funnit den känslomässiga ingång som krävts för att sätta igång.

Igår slog det mig att jag kanske kan ta min utgångspunkt, inte i det återhållet psyko-absurda, utan tvärt om i skräcken, och plötsligt öppnades helt nya möjligheter. Historien är redan besläktad med flera klassiska skräckteman och lyckas jag bara förankra skeendet ordentligt i karaktärerna finns egentligen inga gränser för vad som kan hända. Det är bara att ösa på.

Nu ser jag mycket fram emot att sätta igång.

Tack Kingen!

Kan nån kan Candy

1986 skulle jag fylla 9 år. Vi hade en stor toppladdad videokassettspelare med fjärrkontroll på sladd. Den maskinen var både mitt sällskap och en magisk port till andra världar. Då och då fick jag en tia att hyra film för (det var i princip inte billigare då) och No 1 på Götgatan var verkligen uthyrningsbutiken nummer ett.

På 80-talet (långt innan Spirited Away tog den svenska storpubliken med storm, 2003) inföll den japanska seriekonstens guldålder. Vid den här tiden kom jag själv att bli helt insöad på animé. Jag hyrde helst ett par kassetter i veckan om jag bara fick loss pengar ur mina föräldrar, och det jag huvudsakligen slukade var en viss serie, närmare bestämt Candy Candy, om den föräldralösa pojkflickan som växer upp på ett barnhem.

Här är introt:

Den japanska stilen, med de uttrycksfulla ögonen, de expressionistiska bakgrunderna, de stora känslorna, var omöjlig att värja sig emot. Det enda jag tecknade vid den tiden var stilstudier av Candy. Candy som dansade, Candy som grät, Candy som skrattade, Candy i sidvind, Candy i profil.

Av mig 8 år
Vid blotta anblicken kan det verka som att Candy var en obehagligt söt och slätstruken flicka. Det stämmer inte. Candy är dödsföraktande fysisk. Hon klättrar i träd som en akrobat och har en till synes medfödd fallenhet för lassokastning. Hon tvekar heller aldrig att stå upp för sig själv och andra mot alla typer av orättvisor. Sammanfattningsvis är hon en ganska exakt blandning mellan Pippi Långstrump och Kulla Gulla (mina andra stora förebilder som barn) och jag ville väldigt gärna vara som hon.

Ännu idag kan jag drabbas av en Candy-romantisk känsla, en slags visuell doft, när jag ser en viss typ av rosor. Jag blev mycket förtjust när jag idag insåg att min kollega på bion varit nästan lika Candy-frälst som jag. Vi fördrev dötiden mellan filmstarterna med att gotta ned oss i minnena.

Här finns avsnitt 1: (del 1), (del 2), (del 3), (del 4). Det är tyvärr på spanska, och dessutom i usel ljudkvalitet. Men det mesta av handlingen framgår ändå.

Kym står bredvid

Rachel gifter sig och hennes syster Kym kommer hem från behandlingshemmet för att vara med. För en gångs skull ska familjens fokus inte ligga på den självupptagna knarkardottern och alla hennes problem, utan på den duktiga flickan. Det är i alla fall allt den duktiga flickan begär. Men sorgen och svartsjukan rör sig ännu nära under ytan och läcker fram i bittra pustar genom bröllopets färgglada fasad.

Det hade kunnat bli smörigt och sentimentalt, men på något sätt klarar den sig undan. Utan att ta i från tårna (utom möjligen vad gäller det extremt multikulturella temat för festen), eller snarare just därför, lyckas Rachel getting married beröra.

Kym är odräglig och outhärdlig, just som den missbrukare hon är. Men också just så känslig och ömkansvärd. Hon vet vad hon är och hon hatar det. Filmen, liksom livet, ger förklaringar men aldrig några ursäkter. Att veta detta och vara nykter kräver betydligt större styrka än att veta det och vara hög. Och hur osympatisk och barnslig Kym än kan vara, försöker hon åtminstone hålla fast vid den styrka som krävs.

Den svulstiga bröllopsfesten är en perfekt fond till problematiken. För när Kym strävar för att vara nykter, att bli som alla andra, förlorar hon också sin särart. Hon kan inte längre kräva speciella hänsyn. Hon kan inte längre, som ett stökigt barn, propsa på hela uppmärksamheten. Vem är hon nu när hon inte längre knarkar? En människa i mängden. Vare sig mer eller mindre.

Att se sin syster stå brud, är en lektion i ödmjukhet. En smärtsam men nödvändig läxa.

Lägesrapport (11)

Skickar: Novellen på remiss.

Och känner mig plötsligt: Rastlös.

Sorterar: Kvitton.

Bakar: Bröd.

Fakturerar: Nacka Värmdö Posten för en vinjett till en artikelserie om döden.

Läser: Carsten Jensens Vi, de drunknade.

Men ser inte på: Teve, eftersom det är myrkrig på alla kanaler utom 1:an, 2:an, 4:an, som är svarta.

Betar mig i stället igenom: Fredrik Strages Youtube-lista från # 100 och uppåt.

Och blir förhoppningsvis: Lite allmänbildad.

Återbäring!

Jag fick just en hel månadslön av tomten!

Eller av skatteverket då.

Eller om man säger så här:
Skatteverket har äntligen beslutat att lämna tillbaka mina pengar.

Eller: de arma handläggare som haft till uppgift reda ut härvan efter Astoria Cinemas konkurs (då ingen brydde sig om att lämna in kontrolluppgifter för de anställda) har alltså slutligen gett upp i sina försök att förstå sig på alla de olika metoder som de anställda på eget bevåg uppfunnit för att i efterhand kunna redovisa sina inkomster för 2007, och helt enkelt kommit överens om att lita på deras påståenden.

Eller vad det nu är som hänt.

Hur som helst är slanten välkommen.

Nu slipper jag sälja svavelstickor i jul.

Två glödande korn i askan

Genom ett postapokalyptiskt USA vandrar en far och hans son. Världen ligger i aska. Himlen är grå och träden döda. Inga fåglar flyger längre. De är på väg mot kusten, men det är osäkert vad som väntar dem där. Huvudsaken är väl att bara ha en anledning att fortsätta leva. Ett mål för att, steg för steg, orka ta sig igenom även nästa dags umbäranden. För att uthärda kylan och svälten.

Vägen gav Cormac McCarty Pulitzerpriset 2007. Jag köpte den häromdagen och läste sista sidan för en timme sedan. Under två dygn hade jag då levt flera månader på livets yttersta gräns, under ett skälvande paraply av ömhet.

Jag skulle kunna skriva en lång utläggning om den här boken men jag vill inte riskera att prata sönder den. Dess storhet är för skör. Läs den själv i stället.

Människorna och avgrunden

Det är inte ofta jag tar fram superlativen. Jag sparar dem till när de verkligen behövs.

Ruben Östlund är ett geni!

De ofrivilliga är en genialisk film!

Manuset är genialt. Skådespeleriet/regissörsarbetet är genialt. Att välja helt praktiskt taget helt omöjliga kameravinklar, så att allt vi ofta ser av människorna är deras mellangärden, halva ansiktet eller benen, är genialt.

I samband med sin första film Gitarrmongot förklarade Östlund de långa, passiva, tagningarna med sitt ursprung inom offpistskidåkningen. När ett svårt åk ska dokumenteras är en av grundreglerna att hela åket ska fångas i en enda tagning. Detta för att ingen ska kunna misstänka att flera olika åk klippts samman, trick fuskats in och vurpor fuskats bort. Man bara sätter på kameran och så får det gå som det går. Det kan sluta väl. Det kan gå käpprätt åt H.

Just denna hypnotiserande ovisshet har Östlunds alltså lyckats överföra till sina spelfilmer. Framför våra ögon sätts ett skeende i rullning, som kan sluta precis var som helst.

Piskade av majoritetens makt försätter sig de djuriskt dumma, smärtsamt vanliga (ofta berusade) karaktärerna i situationer som i vilket ögonblick som helst kan visa sig ödesdigra. I tron att inget farligt egentligen kan hända, så länge allt bara är på garv, leker människorna med avgrunden. Som maktlös betraktare mår man illa av nervositet. Men det är omöjligt att sluta titta.

Gitarrmongot hade geniala scener, som när de tre fulla grabbarna "leker" rysk roulette med laddad pistol. Andra scener var emellertid inte lika gripande.

De ofrivilliga är en minutiös dissektion av gruppdynamikens vitalaste, mest förskrumpnade organ och så näst intill helgjuten en film förmodligen kan bli.

DN.s Mårten Blomqvist ger högsta betyg. Den här gången är vi helt på samma linje.

Jag vill ÄTA den här filmen rå.

Sista chansen

I går tog Stockholms filmfestival slut, till de ordinarie biografchefernas stora lättnad.

Idag hänger jag sålunda upp mina målningar igen på Grand. Sedan har ni en sista möjlighet att se dem där, fram till torsdag nästa vecka.

Man tar vad man har

Den enda roman jag hittade oläst i hyllan som inte stod där sparad enbart på grund av en kul dedikation eller för att den är en sjuhundrasidor tung klassiker, var Ett karibiskt mysterium av Agatha Christie (eller som jag sa i ett synnerligt sömningt och intellektuellt sammanblandat tillstånd i går kväll: August Kristus).

Jag ska ut och köpa julklappsböcker senare idag. Det liknar hög tid att även leta reda på ett par pocketar till mig själv.