Apropå Stephen King (2)

Fan.

Jag sitter och bläddrar hit och dit i Stephen Kings Att skriva, men jag hittar inte tillbaka till det rätta stycket. Jag är nästan hundra på att det var han som påpekar att publiken av någon anledning alltid älskar att läsa om människor som arbetar. Jag är nästan hundra på att han nämnde det i samband med Knackarna (där Bobbi Anderson sida för sida gräver och gräver för att få upp det sabla rymdskeppet ur skogens jord).

Jag hade tänkt ge honom rätt och dra en parallell till Vägen av Cormac McCarthy, som jag nyligen läste ut, och där vi mycket ingående får följa mannen/faderns metodiska arbete för att skaffa kläder, mat och vatten till sig själv och sin son. Det är mycket fängslande.

Jag hade tänkt föreslå att anledningen till att det är så tillfredställande att iaktta en person som vet vad han gör är att det skapar en känsla av trygghet. Av ordning och reda. Konkretion inger förtroende. Jag som aldrig läser bruksanvisningar (jag blir arg bara jag ser bruksanvisningar - fråga mig inte varför) kan inte sluta läsa McCarthys stegvisa redogörelser. Jag får för mig att det hakar tag i någon avgörande sekvens av den mänskliga DNA-spiralen, i själva den renodlade överlevnadsinstinkten. När alla pengar brunnit och alla strukturer fallit är praktisk kompetens det enda som avgör om du klarar dig eller ej.

Jag hade som sagt nämna detta apropå Stephen King. Eller nämna King apropå McCarthy. Men nu hittar jag alltså inte tillbaka till rätta stycket.

Hur förtroendeingivande är det?