D-vitaminbrist?

Bitter Moon, den andra första dvd:n från lovefilm.

En kropp utan bakgrund, utan tankar, utan någon som helst personlighet kastar med huvudet och ormar sig i otakt omkring sin egen halvnakna sinneslöshet. Den manliga fantasin i sin mest beklämmande skepnad.

Är det meningen att jag, precis som Hugh Grants figur, ska bli på en gång lockad och äcklad av den här historien? Ska jag sitta som klistrad av en perverterad tjusning? I så fall lyckas det till hälften. Jag är kräkfärdig. Inte av sadomasokismen, som väl är poängen, utan av den här vidriga kvinnan som Polanski serverar mig, med ett förväntansfullt leende, likt rått kött på en bricka. Lagom dallrande.

När filmen äntligen är slut, hatar jag Polanski, klockan är halv tolv mitt på dagen och rummet ligger i mörker.

Den där kvinnans ihåliga ögonspringor.

Jag försöker fläta håret och misslyckas. Det tar för lång tid. Allting tar för lång tid. Mörkret blir bara mörkare och dagen har inte ens börjat än. Som en svartklädd folkflod är tiden och mörkret, som mot min vilja driver mig med sig, pressar på från alla håll, tar andan ur mig, för mig allt längre bort från dit jag egentligen var på väg och allt närmare stupet. Jag försöker fäkta mig loss men det går inte. Jag är fast. Kunde jag skrika rakt ut tills tiden stannade och mörkret upplöstes skulle jag göra det. Min enda flykt är att skriva. Men när jag slutar är mörkret fortfarande där, ännu mörkare än förut, och tiden har gått likförbannat.

Äckel och panik. Förbannade Polanski.

Jag tror jag behöver en burk vitaminer.