Röstfiske

Från och med kl 14.00 idag och fram till och med kl 14.00 på måndag, kan man gå in på Tracks i P3 och lägga sin röst på den fina låten "My High" av och med Jonna Lee (och med mig skuttandes runt i videon).

Så gör det. Basta!

Några maskor i det stora nätet

För att fira att jag var klar med sista tavlan till utställningen, promenerade vi till Brommarondellen och åt middag på Restaurang Sorbon, beläget i den utbyggda bottenvåningen av Flyghotellet.

Flyghotellet som även finns avbildat i ett av konstverken på Liljevalchs vårsalong.

Vårsalongen som vi även besökte i onsdags, när vi firade sambons 30-årsdag.

Firar nu gör vi istället alla hjärtans dag, och jag har fått smältgoda presenter i chokladens skepnad.

Choklad som jag senare idag ska stoppa i mig samtidigt som jag hetsäter första säsongen av (bland annat Peter Englunds favoritserie) Mad Men.

Mad Men som utspelar sig i samma slags miljö som, och även har jämförts med, Revolutionary Road.

Revolutionary Road som till min egen överraskning påverkade mig i valet av färger i den sista tavlan till utställningen.

Och så vidare.

Tills jag slutligen dragit upp även dig i båten.

Gissa stationen! Ny ledtråd i deltävling 4

För att öka era chanser har ledningen för tunnelbanetävlingen (läs: jag) beslutat att bifoga en till bild i deltävling 4.

Så passa på! Klicka dit och slunga fram en gissning!

Först med rätt svar får två glansputsade poäng.

Och idag gratulerar jag mig själv!

Klar! Kan det verkligen vara möjligt? Ja det kan det.

Nu kan jag städa undan kladderiet och helt enkelt bara börja se fram emot vernissagen, kanske till och med hinna bli lite härligt nervös, istället för att jagas upp ur sängen av egenställda krav och en överhängande (mer eller mindre relevant) upplevelse av tidsbrist varje morgon.

Hur tavlan blev vill jag ju inte avslöja än. Men för att ändå illustrera det avslutade arbetet med något färgglatt lägger jag upp en bild av mina avskrapade paletter.

Ibland kan jag faktiskt tycka att det är mer konst över dem än över tavlorna själva.

I hopp om förtrollning

Några gånger har det hänt. Inte varje gång. Långt ifrån alltid. Men ändå tillräckligt ofta för att jag gång på gång ska återvända i hopp om att få uppleva det igen.

Jag vet att dans har makten att trollbinda mig.

Jag minns särskilt några av Cullbergs och Kungliga balettens uppsättningar i Vitabergsparken under Parkteaterns gratisparaply. En sällsynt lycklig gång snubblade över teveinspelningen av Svansjön där båda de centrala figurerna dansades av män. Den klassiska koreagrafin laddades med en ny och våldsam kraft och den uttjatade fågeldansen förvandlade plötsligt till Brokeback Mountain. Dumt nog (och typiskt mig) lade jag aldrig ensamblens namn på minnet. Men upplevelser som dessa stiger mig i blodet, får mina tår att peka utåt och ryggen rätas uppåt. Det är samma känsla som kan drabba mig när jag ser stoisk, asiatisk film med lite dialog men i gengäld enorma underliggande känslostormar.

Dans talar helt enkelt till något mycket fundamentalt inom mig som jag inte funnit annat utlopp för. Det är dessutom en mycket tragisk och obesvarad kärlek jag när till denna konst. Efter en lyckad föreställning längtar jag att själv få röra mig som kropparna på scenen. I tanken kan jag också förnimma varje rörelser i muskler och leder. Jag vet precis hur de skulle kännas. Men i praktiken är jag stel och oförmögen. En vingklippt gås som ser fågelsträcken dra förbi på himlen ovanför.

Jag får nöja mig med att bara se på. Och i bästa fall är dans hisnande, omstörtande, förtrollande. Ibland är det det inte.

Positions of Elsewhere är imponerande, ofta vacker, stundtals varmt humoristisk. Den stora, föränderliga stålspiral som hägrar över scenen likt ett tefat och förvandlar ljus och skuggor till cirklar och ellipser är mycket maffig. Kläderna danklassiskt gråsnygga, som vanligt. Men trollbunden blev jag likafullt inte av Johan Ingers sista föreställning på Cullbergbaletten. (Såhär tyckte DN.)

Jag sätter mitt hopp till framtida uppsättningar, för att få min nästa fix.

Jag har den äran

Idag fyller min kära sambo 30 år och blir till slut, om än motvilligt, en stor pojke. Jag har en lång dag planerad för honom, full av hemliga presenter och annat överraskningsskoj.

Ännu ligger han och sover, som en söt liten säl. Men snart ska han vakna.

Det får allt att kännas som en julaftons morgon, där jag dock inte är barnet som väntar - utan tomten.

Och det är faktiskt ännu roligare!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 4)

Ny vecka, ny deltävling i allas vår kära gissningslek. Vi är nu redan framme vi fjärde avsnittet.

Vill ni få en överblick över tidigare delar i tävlingen och även begrunda poängställningen kan ni när som helst klicka på länken i högermarginalen (eller helt enkelt här).

Denna vecka hoppas jag sätta er ordentligt på prov. Men kanske överraskar ni mig igen med er lokalkännedom? Det får vi snart reda på.

Så flexa minnesmuskulaturen nu. På vilken tunnelbanestation finns den här väggdekorationen?

***

Ytterligare ledtråd:

Så gott som, eller nästan

Idag blev de sista två ansiktena i servitris-tavlan färglagda. Äntligen börjar jag närma mig slutet. Och kanske blev det till och med bra. Jag börjar nästan tro det.

Men nu får allting sätta sig ett par dagar.

På torsdag är jag förhoppningsvis i hamn.

Bättre sent än aldrig

När jag fyllde 30, i december 2007, fick jag det här fantastiska presentkortet av min gode vän. I dag ska det äntligen utnyttjas. Då går vi och ser Cullbergbaletten i Positions of Elsewhwere, som också är koreografen Johan Ingers sista uppsättning som konstnärlig ledare. Det ser jag storligen fram emot!

Rätt svar (deltävling 3): Skarpnäck!

Den här gången hade nästan alla rätt! Inte trodde jag att ni skulle ha sådan koll på Stockholms sydligare ändstationer. Men tji fick jag. Och starkt jobbat igen Morgan, som nu med sammanlagt fyra poäng har bitit ett stadigt tag om förstaplatsen. Jag hoppas det sporrar dig att fortsätta gissa, och alla er andra att ta upp jakten. För än är det många deltävlingar kvar, och allt kan ännu hända i poängtabellen.

Skarpnäck är, som det faller sig, Stockholms nyaste tunnelbanestationen, närmare bestämt den 100:de i ordningen, invigd i augusti 1994. Själva stadsdelen har ritats i ett flertal stilar men alla med utgångspunkt i rött tegel.

För att anknyta till detta har också hela tunnelbanestationens grottrum målats med tegelröd färg och golvet är belagt med röda klinkerplattor. I mitten av plattformen står 17 H-formade granitbänkar på rad, likt "ceremoniella portar".

Konstnären bakom det hela är Richard Nonas (född 1939), en amerikansk postmodernist och minimalist bosatt i New York. Hans konst präglas av kargheten och kraften hos materialet i sig. Detta rimmar också väl med hans arbete som antropolog, då han studerade och levde i indiankulturer.

Han har sagt sig vilja placera ”varje skulptur för att bekräfta den historiska närvaron och betydelsen av en viss plats", något som hans "skulptur sedan kommer att förstöra”. På sitt sätt hoppades han kunna göra Skarpnäcks tunnelbanestation till en viktig plats för stadsdelens invånare, och med sin konst önska alla ett värdigt liv.

Jag bodde faktiskt själv här några år på 90-talet (jag sprang min första mil runt sjön Flaten), och tycker att Nanas faktiskt lyckats i sina föresatser att göra plattformen speciell, men kanske inte på det sätt han avsåg. I mina ögon påminner stationen nämligen om en stor val. Bänkarna som löper i mitten är ryggraden, de röda väggarna är djurets mjuka mage, sedd från insidan, och de 17 snedställda granitblocken, i förbindelsegången snett ovanför plattformen, barderna i valens mun.

Den marina asociationen fördjupast än mer i och med min mammas (obekräftade) påstående att att hela Skarpnäck medvetet utfromats som en "skuta", en välbalanserad rektangel med ett torn i vardera änden (med på bilden syns det sydöstliga). Själva tunnelbanan kan då ses som ett vänligt havsvidunder som slukar dig på nedfärd och sedan varsamt spottar ut dig igen vid önskad destination. Jag har hur som helst alltid tyckt att det vilat något moderligt och tryggt över just den här stationen.

Richard Nanas har för övrigt haft ett flertal utställningar både i Sverige och i USA och har även erhållit stipendier från Guggenheimstiftelsen, the National Endowment for the Arts och the New York State Council for the Arts. Permanenta utställningar av hans verk ska finnas i Lund och på Dagens Nyheter i Stockholm.

Vill man se lite fler bilder av Nanas konstverk kan man exempelvis kolla här: Aletheia (1986), bumlingar (1997), diverse mindre skulpturer.

Och det var allt för den här gången. Nästa deltävling presenteras på onsdag. Då ska jag försöka servera något riktigt svårt.

Mig också

Efter att ha läst ut JMG le Clézios Skattsökaren stämmer jag in i Lena Anderssons bitska utlåtande i Svd. härom dagen: Hans naiva exotism tröttar ut mig.

Boken är för tråkig för att jag ska orka leta efter någon högre mening med huvudpersonens resa. Allt påminner om en mer förfinad version av Paolo Coelhos Alkemisten (jag hatar Paolo Coehlo - synd att boken Jag sköt Paolo Coelho inte lär vara särskilt bra). Det är en köttlös, naivt romantiserad prosa med underliggande sensmoral. En pojkdröm utan hunger och smärta.

För att i någon mån ändå roa mig själv under läsningen av Skattsökaren kom jag att mer eller mindre långsökt förknippa var och en av de 7 delarna med en färg eller ett element:

Del 1 - grönt, djungel (ett Eden där huvudpersonen växer upp).

Del 2 - sepiatoner, papper (utbildning).

Del 3 - blått, vatten, havet - och som det ideligen "glittrar" (på väg ut på skattjakt - jag läser hellre Vi, de drunknade, där havet alltid känns i varje kvadratcentimeter av huden).

Del 4 - gråbrunt, jord, sten och klippor (nu gräver han i åratal runt efter guldet på ön Rodrigues, samtidigt som han naturligtvis inleder ett kravlöst sexuellt förhållande med en vacker, mörkhyad kvinna, något av ett naturbarn, och som liksom alla andra karaktärer helt saknar kött, tyngd, angelägenhet - jag läser hellre vad som helst).

Del 5 - rött, blod, eld (skyttegravar, första världskriget - jag läser hellre vilken annan krigsskildring som helst, tex Slakthus 5 eller Vägen till Flandern).

Del 6 - ljusblått, luft, vindar (fred nu och nytt sökande, åter på Rodrigues där stjärnhimlen bjuder svar).

Del 7 - eh... sockerrör? och en blandning av allt det andra, (tillbaka där vi började, cirkeln sluts).

Och det var det. Inte en känsla har kommit i rörelse inom mig under hela läsningen, utom möjligen en stegrande förvåning över hur intetsägande det hela är. Kanske finns större mästerverk att upptäcka av förra årets nobelpristagare i litteratur. Det hoppas jag verkligen.

Nu ser jag hur som helst fram emot att läsa något mer inspirerande.

Efterlyses: en trädgårdssax

Om gänget bakom The Truman Show, träffat David Lynch på krogen och i ett anfall av berusad övertygelse utsett honom till sin konstnärliga ledare, hade resultatet kanske blivit något i stil med Charlie Kaufmans Synecdoche, New York.

Min sammanfattning av det hela (och nu utlyser jag en eventuell spoilervarning beträffande resten av detta stycke för den som vill behålla tolkningen av filmen för sig själv): En hypokondrisk teaterregissör, som redan tvivlar på meningen med sitt liv, kastas in i en psykisk mardröm om ensamhet, död och jakten efter konstnärlig sanning, när hans fru hotar att lämna honom.

Kaufman kan vara en briljant manusförfattare. Det visade han om inte annat med Eternal Sunshine of the Spotless Mind, en av mina absoluta favoritfilmer. När Being John Malcovich smygvisades på Filmhuset 2000 hade åtminstone inte jag sett något liknande. Det var som att få en välkommen slägga rakt i pannan när man minst anade det. Och jag älskar Adaptation.

Men sedan Eternal Sunshine har jag väntat.

Och jag fortsätter vänta.

För just som Kerstin Gezelius påpekar i DN. blir det långt ifrån ofta särskilt bra när manusförfattare själva ska regissera. I Kaufmans fall kunde man nog ana det redan på förhand. Det hade behövts en utomstående, någon som likt en obeveklig trädgårdsmästare hade plockat fram häcksaxen och rensat upp i den vildvuxna rabatt av ömsom sällsynta orchidéer, ömsom sammantrasslat ogräs.

Synecdoche, New York hade kunnat bli en förtrollande film om konst, om kärlek och förgänglighet. Nu nöjer jag mig med att betrakta det hela som ett intressant försök. Och med "intressant" menar jag då inte, som Jan Söderqvist i Svd, ett strålande beröm, utan snarare en välvillig klapp på huvudet. Jag hoppas verkligen att Kaufman fortsätter skriva. Men jag önskar också att han låter andra tukta manusen i fortsättningen.

(Förklaring, för den som undrar, av ordet synekdoke.)

Snäpp

Det är i princip omöjligt att tala om den konstnärliga processen utan att det faller över i flum. Redan ordkombinationen "den konstnärliga processen" får något att knyta sig i avsmak i magen på mig. När exempelvis Horace Engdahl, med barnslig förtjusning, i premiäravsnittet av litteraturprogrammet Babel (21 januari), förklarade hur det var "någon annan" som liksom skrev hans texter, var det förvisso en smula gulligt men i mina öron också mest larvigt. Det finns inget övernaturligt i skapande.

För att undvika att själv ramla ner i samma grop borde jag väl därför helst låta bli att alls försöka tala om "den konstnärliga processen". Men nu tänker jag göra det ändå.

Det är nämligen en märkvärdig känsla, när det konstnärliga projekt man tillfälligtvis råkar arbeta med plötsligt övergår i ett nytt stadium. Nyss var det bara ett spräckligt färgklet, fläckvis utsmetat på en plan linneduk. I timmar har man suttit och flyttat färgen än hit än dit. Och det har fortjämt aldrig varit något annat än just färgklet på duk.

Men så, vid ett godtyckligt tillfälle, händer något. En del av motivet upphör plötsligt att bara vara färg och lossar med ens från duken. Som med ett ljudlöst "snäpp". Och samtidigt lossar den där delen av motivet också ur en själv - ungefär som när en navelsträng klipps av, just med ett liknande "snäpp" - och hela verket drar i samma stund sitt första, egna, kippande andetag.

I slutskedet av arbetet med en målning, sker (förhoppningsvis) dessa "snäpp" allt oftare. Bit för bit upphör målningen då att bara vara färg, och förvandlas alltså till något mer, något självständigt, något som inte längre har med en själv att göra utan som är redo att leva sitt eget liv. När allt är klart tittar man på det och vet att det inte finns något mer att göra. Hur det än blev finns inte längre någon väg tillbaka.

Vägen fram till detta ögonblick må ofta vara lustfullt, eller åtminstone angenämt på ett meditativt vis. Man kan lyssna på musik, hemfalla åt introverta sentimentaliteter, gråta eller skratta lite för sig själv, låta tankarna vandra. Men jag hade aldrig målat om jag inte hoppats nå fram till ett visst mål.

Efter allt tråkigt hantverkstraggel med servitris-tavlan, har nu äntligen de där snäppen börjat inträffa lite tätare. Fortfarande finns avgörande ytor, som ännu inte "släppt" från duken, och fortfarande vet jag inte alls vad det är för en tavla jag egentligen målar. Men jag börjar ändå närma mig det slutgiltiga snäppet nu. Och jag hoppas verkligen, att det som då finns där framför mig, även är en skapelse jag kan tycka om.

Lördagen blandar och ger

Jaha, dagens schema:

10.00-11.00: Foxtrott (lektion nummer två, bara drygt ett år efter lektion nummer ett)

11.30-12.30: Yoga

13.30-kväll: Måleri (händer, eventuellt ett ansikte)

20.45-23.00: Synecdoche, New York (håller tummarna, tårna också)