Nej, så dålig är den inte

Eftersom det ibland känns lyxigt med Marvel-legender och specialeffekter, hur usla recensioner en film än har fått, gick jag igår och såg Wolverine.

DN. sågade den på papper. Göran Everdahl sågade den i teve.

Jag förberedde mig på något i särklass idiotiskt.

Efteråt kunde jag förvånat konstatera att det här väl inte var sämre skräp än något annat. Utan snarare en ganska lagom blandning av humor, aktion, inre kamp och kärleksvånda. En helt ok serietidningsfilm, med andra ord.

Efter eftertexterna på Sergels filmkopia visas förresten den japanska varianten av de två epiloger Fredrik Strage annonserat om. För den som samlar på sådan information.

Nu ska jag gå till gymet och bli stark som adamantium.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 16)

Jajemen! Då är det dags igen!

Ni är nog väl förtrogna med regimen vid det här laget.

Vad figurerna på bilden än har för sig (spelar de fiol på sina egna kroppar?) är ju den viktigaste frågan istället: På vilken tunnelbanestation hittar vi konstverket?

Först med rätt gissning får två poäng och kommer ett snäpp närmare priset som hägrar i vid tävlingens mål.

Så kom igen nu alleman! Den här ska ni nog fixa.

Paris nästa!

Nu har jag precis varit i Ana María Lorenzens ateljé, i "Borgerskapets enkehus" på Norrtullsgatan 45, och lämnat in mina ansökningshandlingar till konstsalongen i Grand Palais i november.

Det firas omgående med hemslungade pannkakor med grädde och blåbär!

Rätt svar (deltävling 15): Sundbyberg!

Och grattis ännu en gång Morgan, som var först, och något överraskande ensam, med rätt svar denna vecka och som därmed gjort ett betydande ryck i ledningen. Förhoppningsvis lägger tätklungan nu på ett extra kol för att genast hinna i fatt igen. Än finns allt att vinna.

Dagens station och den konstnärliga gestaltningen på den invigdes båda 1985. Med sina insprängda, skulpturala fasader och korresponderande målningar blev då hållplatsen en hyllning till hantverkskonsten och en arkitektonisk dröm om Sundbyberg.

Hela tre konstnärer har dessutom samarbetat för att få till denna stilfulla soppa: den skulpturala byggaren Lars Kleen (som stått för konstruktionen av fasaderna), målaren Michael Söderlundh (som exempelvis gjort det gröna fantasilandskapet i cementmosaik vid botten av rulltrappan) och målaren och skulptören Peter Tillberg (som, om jag tolkar den motstridiga informationen rätt, bland annat har målat den för Sundbyberg typiskt funktionalistiska fasaden Fönster mitt emot där skuggan av ett träd kan tänkas komma från målningen på spårväggen, just mitt emot).

Resultatet liknar kulissen i en smått förvrängd men harmonisk dröm, en futuristisk Pelle Svanslös-värld att som en nöjd katt vandra runt i. I jämförelse med andra stationers platta mosaiker, blyga figurer och bläffiga målningar är detta smått magnefikt.

Stationen är samtidigt en presentation av tre fina konstnärer.

Med sina monumentala, hisnande verk utmärker sig Lars Kleen (född 1941) som en av våra främsta skulpturala byggare. Han har gjort ett flertal offentliga konstverk, bland annat ett minnesmärke över sjömän i Göteborg. och finns representerad i många museers samlingar. Fler fina bilder finns i exempelvis anslutning till artiklar på sajten Om konst (här, här och här).

Michael Söderlundh (född 1942) hör till de smarta kulturfigurer som skaffat sig en egen hemsida med info och bilder, och det tackar vi alldeles särskilt för. Där finner vi många exempel på hans mättade men dämpade landskapsmåleri.

Peter Tillberg (född 1946) har framför allt gjort sig känd för sina stora målningar om människans utsatthet. Ni känner förmodligen till klassrumsscenen Blir du lönsam, lille vän? som ju gärna parafraseras i olika sammanhang. En annan blogg har samlat fler bilder av hans målningar. Idag arbetar Tillberg mestadels med skulptur med en dragning åt märkliga och klumpiga varelser som snarast tycks uppkastade ur en smått bisarr del av hans undermedvetna. Vidare har han varit ledamot av Konstakademien sedan 1990.

Och så har vi alltså inlett den här veckan en tredubbel lektion i svensk samtidskonst. På onsdag presenteras nya möjligheter till ökad lärdom. Då tror jag att det ska bli lite enklare. Så ta chansen att skrapa hem ett poäng eller två.

Om inte annat, tänk på priset! Innan jag avslöjat vad det är kan det ju vara precis vad som helst. Kanske just det där ni önskat er i hemlighet hela ert liv fram till nu.

Vem vet?

Framtiden trycktes igår

Det enda jag troligtvis kommer bära med mig genom livet från den i övrigt ganska ospännande State of Play är montaget under eftertexterna. Här får vi stegvis följa de olika momenten i hur en papperstidning trycks, buntas och slutligen körs iväg av gaffeltruckar.

För exempelvis femtio år sedan hade en sådan scen varit en bild för det moderna samhällets puls, ett EKG över masskommunikationens bultande hjärta. Den skulle ingett oss en berusande känsla av här och nu, eller rent av framtiden - för här i valsarna snurrar redan morgondagens nyheter.

Nu går det inte att se det som annat än en sorgesång över en epok som känner vittringen av sin egen död. Generat medveten om sin egen tröghet, sitt enorma resursslöseri, blottas här dess gamla vanor. En yngre generation av otåliga spolingar står redo att ta över. Kanske är allt redan förbi. Men mitt i sorgen finns här också en maskinernas vemodiga stolthet, en obändig kärlek till kraften och skönheten.

Morgondagens nyheter är spridda för vinden.

Historiens vingslag slår.

***

(Dagens skamlösa twingly ping: DN.:s och Svd:s recensioner.)

Pausfågel (25) - Tre eviga frågor

Standardmått

På onsdag är deadline för oss i "la délégation suédoise". Då måste vår samordnare ha alla anmälningsblanketter, bilder och andra detaljer klara. Och idag blev jag också färdig med (den större, obligatoriska) målningen.

Jag tar fortfarande i trä. Men förmodligen flyger jag alltså med den här skapelsen till Paris i mitten av november, hoprullad och nedstoppad i en extraförstärkt filmplanschtub. Väl på plats måste jag därefter förse den med ram och glas.

Igår rekade jag lite inför detta. Det var som att köpa enkel biljett till den globala standardiseringens limbo.

De flesta färdiga ramar masstillverkas tydligen (och föga förvånande) i Kina, och görs så också utifrån vissa specifika mått. Dessa förhållandevis billiga ramar översvämmar sedan ramverkstäderna i hela världen.

Måtten på min målning är i nuläget 74 x 97 cm. Ett standardformat på 75 x 100 cm existerar ej på denna globala marknad. Av rädsla för att inte hinna beställa och få till stånd en unik ram under de få dagar jag kanske har på mig i Paris innan öppningen på Grand Palais, väljer jag därför hellre att klippa bort 4 respektive 7 centimeter av pappret och anpassa mig efter de färdiga ramar som alltså redan finns (prète-á l'emploi).

Lyckligtvis är detta ingen katastrof. Varesig för mig eller målningen. Men det får mig ändå att filosofera över den ömsesidiga tvångsanpassning som den globala ekonomin leder till. Det är inte bara vi, de rika konsumenterna, som sätter ramarna för de asiatiska fabrikernas låglönearbete. Det är också det asiatiska låglönearbetet som på olika vis sätter ramarna för oss.

I alla fall i detta specifika fall. Och rent konkret dessutom.

Induktiv slutledningsförmåga (eller en brist därpå, med tröst som följd)

De senaste dagarna har jag haft 144 träffar på min blogg till följd av en imponerande serie googlesökningar av orden "Dean Martin" och "duett" i ett tjugotal olika kombinationer (och sålunda hamnat här tror jag?).

De flesta sidladdningarna torde kunna härröras till en samma person, drabbad av ett plötsligt, desperat och uppenbarligen helt förblindande begär efter fakta om duetter med Dean Martin.

Vilket ju också är mycket lätt att sympatisera med.

Det skär mig bara i hjärtat att denne Dean-törstande varelse skulle behöva klicka sig in i samma blindgång åtminstone 144 gånger innan den insåg att jag inte kunde släcka hennes (eller hans) begär.

För att kompensera den tidigare frustrationen är jag ju nu mer eller mindre tvungen att lägga upp ett klipp med Dean Martin i en trevlig duett med Nancy Sinatra.

Jag kan bara hoppas att det ska stilla något av personens slutligen kanske helt förtvivlade hunger.

En bukett Paris

Enligt 1800-talspoeten Charles Baudelaire kunde en myllrande stad som Paris inte längre beskrivas som en enda sammanhållen saga, med början och slut, utan genom ett samling lösryckta fragment, som tillsammans måste säga något om helheten.

Den senaste i raden av filmiska kärleksförklaringar till Frankrikes huvudstad tar uttalat fäste på detta och bjuder oss en brokig bukett av löst sammanbundna människor. Som vanligt i dylika filmer lyser vissa blommor klart och avger känslosamma dofter (Fabrice Luchinis aningslösa dialog som Roland Verneuil hos terapeuten är exempelvis storslagen humor), medan andra fungerar mer som utfyllnad. Som helhet blir det en på samma gång charmig men oförarglig film, om liv och död, kärlek och sorg.

Att jag råkade se Paris just igår berodde mest av allt på det trevliga sällskapet.

Att emellertid få se Grand Palais, med sina kupolflyglar och stålbågade glastak, ur ett gudalikt fågelperspektiv, var också en lätt berusande syn.

Nu ska jag måla mig dit!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 15)

Att presentera ledtrådsbilden till en ny del av vår tävling är alltid mycket roligare än att presentera rätt svar.

Inledningen på något nytt är ju alltid så löftesrik, åtminstone för den som kan drömma. Ja, i starten av en sak kan vad som helst hända!

När man sedan väl sitter med facit är man i bästa fall känna nöjd och tillfreds men spänningen är likväl borta.

Därför föredrar jag onsdagar framför måndagar.

Vi är alltså framme vid ledtråd nummer 15. Och på vilken station står vi nu?

Vågrörelser

Die Welle handlar ju om ett skolprojekt om autokrati, ett experiment som snart skenar likt en kärnreaktion, och sprids genom skolan med fullblommad fascism som resultat. Men trots att filmen baseras på en ett verkligt skolprojekt, med verkligt skrämmande resultat, lyckas den i mina ögon ändå inte bli mer än en pedagogisk illustration över fascismens ytverk och generella lockelser.

Jag kan helt enkelt inte tro att en hel gymnasieklass, sånär som på ett par elever, på bara en vecka skulle kunna överge individualismen för masshälsning och uniform. Inte på det sätt det sker här.

Det verkliga experimentet skedde i USA 1968. För att hålla budskapet aktuellt försöker Die Welle kringgå årtalet och förlägga historien till en tysk skola på 2000-talet. Jag vet inte om det gynnar trovärdigheten.

På 1960-talet brann världen av en längtan efter nya ideal som också aktivt motarbetades av ledande kostymer (se exempelvis dokumentären The USA vs John Lennon, som ännu ligger uppe på svt.play). Det fanns då redan en attraktiv grogrund för de, egentligen mycket solidariska, idéer som skulle binda gruppen samman. Där fanns en känsla av vi mot dem, kanske också en föreställning om nödvändigheten att sätta hårt mot hårt. Jag inbillar mig att detta på ett avgörande sett bidrog till att Vågen så hastigt svetsades samman och antog totalitära karaktärsdrag.

Dagens människor är naturligtvis inte annorlunda. Fascismen finns i våra gener, redo att blomma upp när helst den får tillfälle. Men orsakerna kommer knappast vara de samma från gång till annan. Slagorden måste knyta an till tiden, formulera en frustration vi ännu inte själva kunnat sätta fingret på. De måste blicka framåt mot något nytt, samtidigt som de talar till våra djupaste behov av tillhörighet och utvaldhet.

Slagorden i Die Welle blickar snarare bakåt mot andra tiders drömmar (om ett klasslöst samhälle), och hur vackra de drömmarna än är borde eleverna ha kunnat betrakta dem liksom snett från sidan och med en större smula vaksamhet, just som de ju menar sig kunna genomskåda nazismen. Längtan om att få uppgå i ett större, meningsfullt sammanhang torde emellertid vara mer aktuell än någonsin (liksom kanske också en längtan efter disciplin?).

Som film är Die Welle emellertid ytterst förutsägbar på ett rent dramaturgiskt plan att historien därmed blir ganska platt och oengagerande.

Jag ska då hellre läsa boken om det verkliga exerimentet: No substitute for madness (ett inledande stycke finns upplagd på google books).

Eller så ser jag om dokumentären A class divided, om ett skolexperiment i en lågstadieklass, även detta genomfört 1968, men med resultat som jag tror är mer tidlösa. Experimentet gick ut på att lärarinnan en morgon deklarerar att människor en viss ögonfärg har bevisats mer intelligenta än andra. Och så får vi under loppet av ett par dagar se vad som händer med de eleverna.

De brunögda. Och de blåögda.

Rätt svar (deltävling 14): Skogskyrkogården!

Och grattis Morgan, som återigen var snabbast på hanen. Tallkrogen (lite längre söderut på samma linjen) var annars en hedervärd gissning av Lisa. De något överdimensionerade länsstolarna i kärnvirke borde ju mycket riktigt anknyta till ett träigt stationsnamn.

Mannen som täljt till dem heter Hans Bartos (född i Wien 1944). Han fick sin utbildning vid Nyckelviksskolan, Konstskolan Idun Lovén och Konsthögskolan och idag är han själv en av två ansvariga för en konstutbildning i Målning och Skulptur på Vårdinge by folkhögskola. Bland hans övriga verk märks exempelvis "Vindflöjlar", en offentlig skulptur utanför Visby lasarett. Just vindmobiler lär också vara något av hans Bartros specialitet.

Men så mycket mer information om veckans konstnär har jag i ärlighetens namn inte lyckats skramla fram. Även plakatet på själva Skogkyrkogårdens station nämner inte mer än hans namn och att där ska finnas två "jättelika" (!) stolar i trä. Hans Bartros får sålunda göra sitt uttåg ur den här bloggen i nästan lika hemlighetsfulla former som han dök upp.

Skogskyrkogården i sig har dock (såsom utnämnd till ett av jordens ca 880 världsarv) en egen hemsida full av fakta. Här får vi bland annat veta att kyrkogården byggdes mellan åren 1917-40 (utifrån arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz tävlingsvinnande förslag "Tallum") och att detta är Sveriges största begravningsplats, åtminstone i antalet gravar räknat, det vill säga ungefär 100.000 stycken. (Räknar man enbart till ytan är emellertid Kvibergs kyrkogård, med sina 30.000 gravar, mer än 30 hektar större.)

Över huvud taget är detta en mycket vacker plats. Min farbror Sven begravdes här i höstas. Annars har jag tursamt nog enbart haft rent estetiska motiv för att besöka Skogskyrkogården. Jag vill hoppas att detsamma gällt för er.

Nu slår vi emellertid knut på denna deltävling och ser framåt mot onsdag. Då går startskottet för tävling nummer 15.

Vårsol - verkställ!

Min gårdag kan inte betraktas som annat än en föraktfull loska i ansiktet på våren. Idag ska det bli bättre ordning.

Efter en härlig löprunda runt Kyrksjölöten följt av 3 gånger 30 armhävningar med vardagsrumspelaren som fotstöd, beger jag mig nu av till första bästa innerstadsglasställe iförd min mesta favoritsommarklänning, den med rosa flamingosar - för övrigt den samma som på rubrikbilden ovan, köpt på H&M i Amsterdam 2006 för 24,50 euro, för den som antecknar sådant.

Sedan blir det kanske bio, helst lite pangpang, och säkert något alkoholhaltigt också innan dagen är slut.

Finkultur göra sig icke besvär. Den tar jag mig inte an igen förrän tidigast i morgon.

Nu (och försök inte stå i vägen): SOL!

Istället för vårsol

Varför slösa bort årets vackraste vårdag hittills på att sitta och dingla med benen på en kajkant och äta glass i solen, när man istället kan stå på huk, knä och alla fyra inne i sitt badrum med diverse skurdon och lösningsmedel och (återigen, men denna gång mer målmedvetet och med än större frenesi) spraya, skrubba och torka kaklet på väggar och golv, för att sedan vitstryka (med en fantastiskt praktisk svampförsedd flaska!) och (med fuktad trasa) rentorka fogarna som den förre hyresgästen förvandlat till ett rostbrunt rutnät av hopplöst ingrodd smuts?

Nej du gubbe lille! Jag har allt mina prioriteringar!