En bukett Paris

Enligt 1800-talspoeten Charles Baudelaire kunde en myllrande stad som Paris inte längre beskrivas som en enda sammanhållen saga, med början och slut, utan genom ett samling lösryckta fragment, som tillsammans måste säga något om helheten.

Den senaste i raden av filmiska kärleksförklaringar till Frankrikes huvudstad tar uttalat fäste på detta och bjuder oss en brokig bukett av löst sammanbundna människor. Som vanligt i dylika filmer lyser vissa blommor klart och avger känslosamma dofter (Fabrice Luchinis aningslösa dialog som Roland Verneuil hos terapeuten är exempelvis storslagen humor), medan andra fungerar mer som utfyllnad. Som helhet blir det en på samma gång charmig men oförarglig film, om liv och död, kärlek och sorg.

Att jag råkade se Paris just igår berodde mest av allt på det trevliga sällskapet.

Att emellertid få se Grand Palais, med sina kupolflyglar och stålbågade glastak, ur ett gudalikt fågelperspektiv, var också en lätt berusande syn.

Nu ska jag måla mig dit!