Vågrörelser

Die Welle handlar ju om ett skolprojekt om autokrati, ett experiment som snart skenar likt en kärnreaktion, och sprids genom skolan med fullblommad fascism som resultat. Men trots att filmen baseras på en ett verkligt skolprojekt, med verkligt skrämmande resultat, lyckas den i mina ögon ändå inte bli mer än en pedagogisk illustration över fascismens ytverk och generella lockelser.

Jag kan helt enkelt inte tro att en hel gymnasieklass, sånär som på ett par elever, på bara en vecka skulle kunna överge individualismen för masshälsning och uniform. Inte på det sätt det sker här.

Det verkliga experimentet skedde i USA 1968. För att hålla budskapet aktuellt försöker Die Welle kringgå årtalet och förlägga historien till en tysk skola på 2000-talet. Jag vet inte om det gynnar trovärdigheten.

På 1960-talet brann världen av en längtan efter nya ideal som också aktivt motarbetades av ledande kostymer (se exempelvis dokumentären The USA vs John Lennon, som ännu ligger uppe på svt.play). Det fanns då redan en attraktiv grogrund för de, egentligen mycket solidariska, idéer som skulle binda gruppen samman. Där fanns en känsla av vi mot dem, kanske också en föreställning om nödvändigheten att sätta hårt mot hårt. Jag inbillar mig att detta på ett avgörande sett bidrog till att Vågen så hastigt svetsades samman och antog totalitära karaktärsdrag.

Dagens människor är naturligtvis inte annorlunda. Fascismen finns i våra gener, redo att blomma upp när helst den får tillfälle. Men orsakerna kommer knappast vara de samma från gång till annan. Slagorden måste knyta an till tiden, formulera en frustration vi ännu inte själva kunnat sätta fingret på. De måste blicka framåt mot något nytt, samtidigt som de talar till våra djupaste behov av tillhörighet och utvaldhet.

Slagorden i Die Welle blickar snarare bakåt mot andra tiders drömmar (om ett klasslöst samhälle), och hur vackra de drömmarna än är borde eleverna ha kunnat betrakta dem liksom snett från sidan och med en större smula vaksamhet, just som de ju menar sig kunna genomskåda nazismen. Längtan om att få uppgå i ett större, meningsfullt sammanhang torde emellertid vara mer aktuell än någonsin (liksom kanske också en längtan efter disciplin?).

Som film är Die Welle emellertid ytterst förutsägbar på ett rent dramaturgiskt plan att historien därmed blir ganska platt och oengagerande.

Jag ska då hellre läsa boken om det verkliga exerimentet: No substitute for madness (ett inledande stycke finns upplagd på google books).

Eller så ser jag om dokumentären A class divided, om ett skolexperiment i en lågstadieklass, även detta genomfört 1968, men med resultat som jag tror är mer tidlösa. Experimentet gick ut på att lärarinnan en morgon deklarerar att människor en viss ögonfärg har bevisats mer intelligenta än andra. Och så får vi under loppet av ett par dagar se vad som händer med de eleverna.

De brunögda. Och de blåögda.