Standardmått

På onsdag är deadline för oss i "la délégation suédoise". Då måste vår samordnare ha alla anmälningsblanketter, bilder och andra detaljer klara. Och idag blev jag också färdig med (den större, obligatoriska) målningen.

Jag tar fortfarande i trä. Men förmodligen flyger jag alltså med den här skapelsen till Paris i mitten av november, hoprullad och nedstoppad i en extraförstärkt filmplanschtub. Väl på plats måste jag därefter förse den med ram och glas.

Igår rekade jag lite inför detta. Det var som att köpa enkel biljett till den globala standardiseringens limbo.

De flesta färdiga ramar masstillverkas tydligen (och föga förvånande) i Kina, och görs så också utifrån vissa specifika mått. Dessa förhållandevis billiga ramar översvämmar sedan ramverkstäderna i hela världen.

Måtten på min målning är i nuläget 74 x 97 cm. Ett standardformat på 75 x 100 cm existerar ej på denna globala marknad. Av rädsla för att inte hinna beställa och få till stånd en unik ram under de få dagar jag kanske har på mig i Paris innan öppningen på Grand Palais, väljer jag därför hellre att klippa bort 4 respektive 7 centimeter av pappret och anpassa mig efter de färdiga ramar som alltså redan finns (prète-á l'emploi).

Lyckligtvis är detta ingen katastrof. Varesig för mig eller målningen. Men det får mig ändå att filosofera över den ömsesidiga tvångsanpassning som den globala ekonomin leder till. Det är inte bara vi, de rika konsumenterna, som sätter ramarna för de asiatiska fabrikernas låglönearbete. Det är också det asiatiska låglönearbetet som på olika vis sätter ramarna för oss.

I alla fall i detta specifika fall. Och rent konkret dessutom.