Dröm

I natt:

Gränsen mellan datorspel och verklighet suddas ut alltmer. Det senaste i utvecklingen är ett experiment med fjärrstyrda människor. En man (Christian Bale) ställer upp som försöksperson. Med en högteknologisk transfusion (Wolverine), förvandlas hans skelett till metall, och materialet fungerar samtidigt mottagare för signaler från spelarnas fjärrkontroller.

Man tänker sig en krigslek. Spänningen ska föras upp till en ny nivå, när man vet att det som sker på datorskärmen, det man själv styr, samtidigt utspelar sig i verkligheten. Det är heller inte omöjligt att spelet tjänar till experiment för en pågående militär plan, en dröm om en armé av radiostyrda soldater.

Faran med att ha en odödlig man med krigarinstinkter fritt springande runt i världen blir emellertid snart uppenbar. Faran är lika mycket att Christian Bale kan knäckas under sitt eget instabila (ganska melankoliska) psyke och löpa amok, som att spelarna ska tvinga honom till våldshandlingar han själv inte vill utföra. För att stoppa Bale bearbetas en till man (Jason Schwartzman) med den flytande metallen och skickas ut för att stoppa krigaren.

I ett sidospår får vi veta vad metallösningen har för effekter på kroppen, vilket pedagogiskt demonstreras av en forskare. Tydligen kan man efter behandlingen slå hur hårt som helst på hud och vävnader utan att åsamka skada. Smärtan står emellertid fortfarande i proportion till våldet, då nervtrådarna ännu är intakta. Det gör ont. Men det blöder inte.

Den dramatiska duellen mellan Bale och Schwartzman kommer också av sig just av den här anledningen. Båda inser det meningslösa i att slåss under rådande förutsättningar. Allt slagen kan leda till är ju smärta, men aldrig oskadliggörande eller död. Ingendera av männen känner heller någon egentlig lust att gå loss på varandra, det är ju inte deras fel att allt är som det är, och uppgörelsen rinner ut i sanden.

Upptäckten att vem som helst kan låta sig injiceras med metall och bli osårbar, blir istället till en ny slags modefluga. Under loppet av bara några år har mer eller mindre hela samhället genomgått behandlingen och alla har följaktligen blivit odödliga, åtminstone för yttre våld och olyckor.

Vad detta får för följder i stort demonstreras genom en fotbollsmatch på en stor arena. När vi kommer dit är spelet i full gång, men det hela har nu mycket lite gemensamt med traditionell fotboll. Eftersom skaderisken är obefintlig har reglerna för utvisning och straffar helt avskaffats. Vad som helst är nu i princip tillåtet och istället för att baseras på dribblingar och passningspel har sporten övergått i gladiatoriskt slagsmål, en kaotisk drabbning i rött och blått mot det gröna gräset. På planen kastar sig spelarna över varandra som akrobatiska brottare, och runt om på läktarna hejar publiken på, men det enda som uppnås med det tröttsamma spektaklet är ett eller annat blodsprängt öga, som hastigt skymtar förbi i kalabaliken.

Så är det ytterligare flera hundra år senare. Över en vidsträckt torrmark rider en man och en kvinna, två äventyrare och arkeologer, på jakt efter den ensliga dal dit de osårbara metallmänniskorna till slut drog sig tillbaka för att forma ett nytt samhälle, lika mycket för sin egen skull, som av hänsyn till andra folkslag. Allt är historia nu. Berättelsen har förvandlats till myt. Men de båda arkeologerna är övertygade om att till slut kunna finna verkliga, sensationella, spår efter den svunna och märkliga civilisationen.

Kvinnan (Cate Blanchett), utstyrd i en beduininspirerad äventyrsdräkt med flygarglasögon över det blonda håret och en fladdrande poncho i flera lager, hoppar av sin häst (dromedar?) mitt på slätten och petar i sanden. Där ligger benrester från en av metallmänniskorna. En glänsande ryggkota, med fossilerad märg inuti. Metallen har mjuknat med åren och när hon trycker på den pressas märgen ut i båda ändar, som fyllningen i en cannoli. Dalen måste vara alldeles i närheten nu.

Bara några hundra meter bort reser sig också mycket riktigt en sandig bergsrygg ur slätten. Arkeologerna skyndar upp för släntväggen och spanar ut över krönet, ut över en flack, oval dal, inte mycket större än ett övergivet grustag eller kalkbrott. Inga hus syns längre till, marken är helt plan. Men här var det alltså som metallfolket en gång slog sig ner. Blanchett och hennes följeslagare rundar åsen och stiger in i dalen. I andra änden finns ytterligare en öppning i grusslänterna som mynnar ut mot en kärleksfullt anlagd trädgård med olivlundar och fruktträd. Dalen har i princip varit självförsörjande. Genom grönskan, nedanför en sluttning, anar man havet.

Längst in i dalen står den enda byggnad som återstår, en inbyggd anslagstavla, ungefär som en busskur. Medan Blanchett korsar planen åt detta håll sig minns hon de medicinska kuriositeter hon hört om att folket här i dalen. Trots sin fysik var de aldrig immuna mot sjukdom och ålder, men vissa medicinska bieffekter hade metallen ändå haft. När någon exempelvis drabbades av njursvikt eller urinvägsinfektion förstenades njurarna helt enkelt och stöttes bort ur kroppen, utan att individen senare tycktes saknad dem. Men till slut drabbades ändå var och en av någon sorts krämpa, blev sjuk och gick bort. De barn som föddes här saknade ju också det metalliserade skelettet, och tillslut hade alla som varit annorlunda dött ut.

Anslagstavlan längst in i dalen är ännu tapetserad med reklamaffischer och turnédatum för de olika artister som uppträdde den sista tid som dalen ännu var bebodd. Tydligen hade de inte varit helt isolerade, bara undandragna. Och här måste ha funnits en parkscen för kringresande musikgrupper.

De flesta anslagen är reklam för indiepop. Cate, som nu är jag, läser de moderiktigt utformade plakaten och fastnar tillslut vid affischen för någon ung manlig artist som i sin reklamtext raljerar över alla människors vanlighet. Hur vanlig är du? provocerar han, för att liksom uppmana sin publik att, liksom han själv, bryta mot normerna. Cate/jag mediterar en stund över den verklighet som provokationen sprungit ur. Det måste ha varit en tillvaro där alla utan vidare kunnat känna sig träffade av utmaningen, inte minst artisten själv. Men här i dalen var ingen som alla andra. Hur uppfattades den rebelliska utmaningen här? Måste inte artisten för dalborna ha verkat just så vanlig som sin tilltalade publik? Ja, var inte artisten i sin rebelliskhet minst lika avskärmad från andra samhällen och världsbilder som någonsin människorna i dalen?

Det är en ljummen och mycket fridfull kväll. Jag vaknar.

Löplogg (9) - Årets Bellman

Så är JMK-laget H99-100 åter anmält till Bellmanstafetten. Detta blir vårt tredje raka år i spåret.

Ett tag haltade det hela på fyra ben sedan femtesträckan oroväckande förlupit. Men idag är vi i lycklig balans igen, sedan en ny hjälte från klassen stigit fram och axlat manteln.

Sålunda har jag snart att se fram emot både ett lopp på 5 km ena lördagen, och ett på 21,1 helgen efter.

Det är väl bara att kuta på.

(24, respektive 31 dagar kvar)

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 30) Multitävling 3

Då var det dags för ännu en deltävling med hela på 10 sköna poäng.

Gissa bara vilken tunnelbanestation respektive konstverk tillhör, och lyckas du pricka in alla rätt får du, förutom 1 poäng per station, även 3 extra i bonus.

Härom dagen införskaffade jag förresten ännu en bit av det fina pris som hänger till morot vid resans slut.

Så spaken i botten. Nu kör vi!

Bild 1:

Bild 2:

Bild 3:

Bild 4:

Bild 5:


Bild 6:

Bild 7:

Mer sånt

Utlåtande från remissinstans 1, novell nr 4:

"Den här gillade jag mycket! Paul Austersk!
(Så som jag minns Auster - som jag läste som 15-åring.)"

Somligt höjer sjunkna själar.

Istället för ömhet, ont i magen

Äntligen klar med Fantomerna.

Om det ungdomligt trevande i första halvan av Klas Östergrens bok fyllde mig med en slags överseende värme, så genererade samma omognad i den andra halvan snarare en hel massa ångest och magont.

Dels har vi den där romantiserade inställningen till ett liv i sus och dus som många unga män tycks ha fått i sig med modersmjölken och som gör mig så förbaskat beklämd.

En riktig man ska supa och röka och lägra kvinnor. En riktig man ska vara Hemingway, Kerouac, Lundell, Bukowski. Det självdestruktiva draget är hos en riktig man en lika viktig accessoar som en nonchalant attityd och förmåga till hårt och tråkigt arbete.

Till bilden av en riktig man hör dessutom den bisarra vanföreställningen att det är mer än bara den självpåtagna etiketten som skiljer en tragisk alkoholist från en storslagen vivör. Som om det faktiskt vore en kvalitativ skillnad på en alkoholist som bara super, och en alkoholist som super och samtidigt läser böcker. Som om spriten i den enes fall är ett patetiskt gift, men för den andre en portal till högre insikter.

Spritromantiken blir dess mer irriterande som författaren till Fantomerna inte ens är någon gammal alkoholiserad stöt utan bara en 23-årig valp som gärna skulle vilja verka vara det. Allt gör mig så vred att jag vill bråka.

Kvinnosynen är för den delen nästan lika tröttsam som mansbilden. Sedd genom valpens ögon blir jag trött på att över huvud taget vara människa.

Vidare får jag ont i magen över alla storslagna upptäckter som den unge författaren trott sig göra om livet i stort. Han är ju vuxen nu, menar han, inget barn längre. Han letar rynkor i spegeln och finner dem på brukliga ställen, inte utan belåtenhet. Han går på fest och genomskådar människor. Jag i min tur genomskådar honom. Någon annan, någon äldre, genomskådar mig. Och när jag själv är så gammal att jag genomskådar alla, den dag jag äntligen inser att alla stora insikter är banala, då är det min tur att dö och så börjar allting om igen med någon annan. Det är en slags livsleda som griper in och tar över.

Vad är det för mening med allt när det ändå bara är upprepning?

Och på samma gång får jag ångest över hans konstnärliga later. För vem tusan har inte konstnärliga later? Jag tröttnar skoningslöst på mina egna medan jag i stadig takt tröttnar på hans. Hur lovande romanen än är rent stilistiskt påminner den mig samtidigt om alla högtravande försök till stor litteratur som dagligen presteras här i världen.

Vad är det för mening med allt om man ändå bara kommer halvvägs?

Med andra ord, missmodet vet inga gränser. Och allt är Fantomernas fel.

Den senaste pocketutgåvan av boken (först publicerad 1978) bjuder också på en intervju med författaren (ur boken Östergren om Östergren, från 2007) som efterord. Där säger han själv om sin ungdoms pretentioner att "det ju var en purung gosse som höll på", och om alla djupsinniga återblickar: "jag tyckte att jag penetrerade min egen medeltid när jag skrev Fantomerna, verkligen gick till historien. Med en viss genans dessutom, för jag ville ju vara vuxen och det jag penetrerade hörde snarare till ett slags barndom." En rubrik som sattes på boken när den kom ut var också träffande: "Kär när man är liten".

Distansen ger en befriande avslutningen till läsandet. Men det unga berättarjaget stod mig ändå osedvanligt högt upp i halsen, och jag är i nuläget mest glad att det är över.

Ikapp dokumentärt, eller Uppfriskande påminnelser

Mitt i min årliga sensommardepression, som vanligt till följd av för mycket meningslöst brödjobb och för lite livsbejakande skrivarstuga, tröstar jag mig med att jag i alla fall lyckats se i kapp mig på några fina dokumentärer.

Först Drottningen och jag, som tidigare låg på Folkets Biobiografen Zita men som nu hittat till Svenska Biobiografen Grand lagom till höstöppnandet. Filmen är en fängslande påminnelse om hur få saker här i livet som kan klassas som antingen svart eller vitt, allra minst historiska förlopp eller omstörtande revolutioner. Irans (forna) drottning visar sig ju också vara en synnerligen älskvärd och förförande kvinna, och jag lämnar biografen med den uppfriskade insikten att det bakom alla skeenden finns det människor av kött och blod, som man inte bör döma innan de åtminstone har fått förklara motiven bakom sina handlingar.

Sen Bedragaren, som också gick på Zita förut, men som till min glädje och överraskning plötsligt dök upp på teve igår kväll. Den var i sin tur en välkommen påminnelse om att livet bara blir så tråkigt som vi själva låter det vara. Naturligtvis bör man inte gå så långt att man sviker och ruinerar andra i sin strävan mot ett bättre liv. Dokumentärens huvudperson hann ju med att snuva alltifrån ungerska simlandslaget på os-kassan och israeliska diamanthandlare på tiotals miljoner kronor, till en lång rad släktingar, vänner och bekanta på alltifrån mindre summor till hela livsbesparingar, samtidigt som han, jagad av interpol, reste klotet runt och utgav sig för att vara katolsk biskop, nazaren, ortodox jude, olympisk simtränare (trots att han själv inte kunde simma), konsthandlare, cancersjuk, död och så vidare. Det finns gränser för vad vi bör ta oss för med vår frihet. Men när det kommer till kritan väljer vi ändå själva vilka vi är. Och de begränsningar vi sätter upp för våra futtiga små liv, sitter ofta lika mycket i huvudet som i de faktiska förutsättningarna omkring oss. Det finaste med filmen är också just att se de svikna och bedragna skratta glatt (nästan förälskat) åt det otroliga i hela historien, åt den uppfriskande upptäckten att livet inte bara är förutsägbart och tråkigt, utan att vad som helst faktiskt kan hända.

Rätt svar (deltävling 29) - Rissne!

Och nej alltså, Petra (och ni andra). Det var inte alls Hallonbergen, även om jag förstår hur du kunde ta miste.

Utan att avslöja för mycket (men ändå ge en viss ledtråd inför den eventualitet att Hallonbergen dyker upp som rätt svar vad det lider), så kan man väl säga att Hallonbergens konst leder tankarna till småskoleelever, medan Rissnes mer minner om lärarna.

Hela stationsgrottan är nämligen förvandlad till en stor historielektion, kallad Vi ses på 1400-talet, som sträcker sig hela vägen från antiken ända till modern tid. På ena sidan av plattformen hittar man en lång text, som med vägledning av olika färger berättar om olika historiska ämnesområden och den utveckling som skett inom dessa. Där är gult för religion, blått för teknik, grönt för politik, rött för vardagshändelser och blårosa för kulturen. På den andra spårväggen hittar vi kartor som geografiskt illustrarar texten - exempelvis folkförflyttningar, korståg och det persiska rikets utbredning.

Stationen och den konstnärliga historielektionen invigdes båda 1985. Och för att få allt på plats krävdes två konstnärer, Madeleine Dranger och Rolf H. Reimers.

Madeleine Dranger Reimers (1943-2001) har inte lämnat många spår efter sig på nätet, men får vi tro SL:s egen lilla presentation studerade hon på Konstfack samt på tillskärarakademien i Köpenhamn. Hennes huvudsakliga område var textil formgivning, där hon betraktas som en föregångare både konstnärligt och funktionellt. Jag har tyvärr inte funnit några bildbevis på detta.

Hennes kollega i skapandet av stationsutsmyckning var också hennes äkta make, Rolf H. Reimers (1938), arkitekt, samhällsplanerare, konstnär och serietecknare. Förutom för Rissnes tunnelbanestation är han känd som en av grundarna av Seriefrämjandet 1968, och som skapare av serierna Pollux och Castor.

På hans inte helt kompletta (eventuellt övergivna?) hemsida kan man titta på bilder och läsa på och tycka till om hans olika projekt.

Bland annat kan man studera mer eller mindre abstrakta serier, en hel massa (inte jätteroliga) foton av fötter försedda med pratbubblor, läsa början till en självbiografisk serie om hans näthinneoperationer, eller en annan om besvärliga vägval. Vid sidan av det rent konstnärliga, som utvecklar han exempelvis också en en hel mängd olika brädspel.

(Som sagt kan hemsidan vara lite märklig, så för en mer överskådlig bild av exempelvis serien Castux 3:6 klicka hellre här.)

Det är lätt att föreställa sig att serietänkandet - berättande i text och bild - inspirerat till utformningen av Rissnes station. Annars är det för ovanlighetens skull svårt att se något tydligt släktskap mellan stationens stil och konstnärens i övrigt.

Kanske är det just i dessa olikheter vi anar Madeleine Dranger inflytande?

En ljus, fin och mycket allmänbildande station är det i vilket fall som helst. Men nu ska vi lämna den därhän. På onsdag blir det en ny multitävling igen.

Polera geniknölarna ordentligt till dess.

Ett försök till rökhosta (och en ömsint klapp på kinden)

Fantomerna är intressant läsning.

Å ena sidan avslöjar den stor litterär mognad. En härlig spännvidd i språket. Ett öga för karaktärer. En känsla för det stora i det lilla.

Å andra sidan känns det mycket tydligt att den är skriven av en man på 23 vårar. Östergrens huvudperson ser tillbaka på sig själv som 15-åring med en ansats till samma nostalgi och luttrade bitterhet som en 65 åring i en liknande skildring skulle uppvisa mot sitt 30-åriga jag.

Formen är riktig (mycket väl imiterad från de förebilder som gärna också nämns apropå). Men den långa livserfarenheten saknas (naturligt nog), och istället för att kännas djupsinnigt och insiktsfullt blir det i en äldre läsares ögon snarare lite rart och behjärtansvärt.

Dessutom lever här (som på så många andra ställen) den gamla uttjatade bilden av kvinnan (den stora kärleken) som först en vacker docka och sedan - när dockan visar sig mindre förutsägbar än mannen anat - som ett stort och obegripligt mysterium (en skräckslagen mytologisering som många män ju inte heller lyckas göra sig kvitt ens vid 65).

Jag har kommit till hälften nu och även om språket ofta imponerar (så länge den unge Östergren inte försöker skriva dialog som Hemingway), så ser jag Fantomerna mer som ett slags lovande försök till stor roman. En variant av den till synes obligatoriska skildringen - tragisk-romantisk ung man går på krogen i Stockholm (eller annan större stad).

Kostymen är ännu lite för stor, ännu lite för sträv mot den oskuldsfulla huden, lite för påtagligt inrökt av äldre mäns cigarrer. Det blir gärna vackert och lite komiskt. Men man anar ju också att den snart ska passa just lagom.

Löplogg (8) - Lopp med personlig belöning

Ikväll: 12,32 km på 1:11:34 tim = 5:49 min/km (och det längsta jag sprungit på 14 år)

Rundan gick förbi en kyrka, ett klocktorn, en flygplats, en golfbana, ett koloniområde, en simhall, två skolor, ett slott, två sjöar, en salamanderodling, en tennisklubb, två tunnelbanestationer, tre-fyra fotbollsplaner, en stor äng och tusen förskräckta grodor.

Snabbt gick det inte. Men meningen var ju inte heller att pressa på. Bara att hålla ut.

Sedan jag väl tagit mig över de många branta backarna under första halvan av loppet, föll jag sålunda in i en lugn och trygg lunk. Luften var mjuk som honungsvatten. Någon trötthet kände jag aldrig, besvärades bara de sista kilometrarna av en liten känning i höger knä som emellertid aldrig eskalerade till smärta.

Jag kom faktiskt i mål utan att ens vara andfådd, vilket nästan känns lite idiotiskt.

Vid 11 kilometer fick jag dessutom en vacker belöning, som jag är säker på bara var ämnad för mig. För första gången sen i höstas fick jag äntligen en ny dyrbar skymt av Brommaräven, som kattlikt smög in i några buskar. Svansen med den vita spetsen försvann sist bland bladen. Och jag fick lite extra spänst i stegen.

(35 dagar kvar)

Löplogg (7) - Haren pallar plommon

6,06 km på 32:34 min = 5,22 min/km (banrekord)

Samma varje år. Efter en trög och knagglig inledning på sommaren, lossnar löpningen plötsligt, och det går att plocka säsongsrekord ur luften som man plockar mogna plommon från ett träd (även om jag ju för min del aldrig når frukten på några av de högre grenarna).

Vargen pilade jag ikväll ifrån redan efter första kilometern (skutt förbi de prunkande koloniträdgårdarna).

Det är en fin känsla, när marken liksom släpper från skorna.

(37 dagar kvar)

Pinter i "Mitt kreativa rum"

Tydligen är det inte bara jag som inspireras av mystiska spårtunnlar.

I våras tog jag bilder av grottmynningen bakom Eriksdalsbadet, som bidrag till en fotoutställning kallad Mitt kreativa rum. (Så här motiverade jag valet. Bidraget, som väl aldrig riktigt gjorde tunneln rättvisa, såg ut så här.)

Nu har alltså skådespelaren Nicholas Olsson upptäckt tunnelns andra mynning (den som vetter mot Eriksdalsskolan till) och arrenderat området för att, tillsammans med Tantoteatern, sätta upp Harold Pinter-pjäsen Mathissen där. Pjäsen har premiär nästa vecka.

Jag är som vanligt lite sen och upptäckte detta först i DN idag. Svd skrev exempelvis om det redan för en månad sedan.

Man det kan inte hjälpas. Här är en till bild.

Löplogg (6) - (Någon annans) skor

Bromma träningscenter

(38 dagar kvar)

Slätt vid jämförelse

Jag är som så många andra ett glatt fan av Gentlemen (1980). Och senare tog ju Gangsters (2005) vackert vid. Nu har jag gett mig i kast med Fantomerna (1978), skriven av en då blott 23-årig Klas Östergren.

Efter bara några sidor är det för tidigt att mena något alls om romanen i stort. Men en sak kan jag säga redan nu. Ha för allt i världen inte Farväl till vapnen i färskt minne om du vill ge Fantomerna en ärlig chans.

Hemingways dialogteknik är egentligen orimlig - likt humlorna borde hans ordväxlingar inte kunna lyfta (ja, humleuttrycket är så användbart att jag skamlöst håller fast vid det trots att man för länge sen kommit fram till hur humlorna gör). Där är sida upp och sida ner av gullegull och banaliteter. Korta repliker om ingenting alls. Ändå blir det aldrig gulligt eller banalt. Än mindre intetsägande.

Det ter sig för betraktaren som någon slags magi.

Östergren försöker i inledningen av Fantomerna tappert åstadkomma något liknande. Hans kärlekspar möts i en lägenhet i Paris och pratar om ditten och datten. Allt han lyckas med är att understryka hur genial hans förlaga är.

Jag kan bara hoppas (för den unge Östergrens skull) att historien i det snaraste tar sådan fart att jag gärna vill glömma jämförelsen.

***

Förresten ska det ju bli teve-serie nu av Gangsters och Gentlemen. Det ska bli mycket spännande att följa.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 29)

Då, kära tävlingsdeltagare, var det alltså dags igen!

Idag far vi iväg så långt som Kina, samtidigt som vi magiskt nog stannar kvar inom gränserna för Stockholms län.

Som ni märker är ingenting omöjligt i lokaltrafikens fascinerande värld.

Frågan till er är ju emellertid den vanliga: På vilken station i tunnelbanenätet kan man beskåda konstverket nedan?