Jag är som så många andra ett glatt fan av Gentlemen (1980). Och senare tog ju Gangsters (2005) vackert vid. Nu har jag gett mig i kast med Fantomerna (1978), skriven av en då blott 23-årig Klas Östergren.
Efter bara några sidor är det för tidigt att mena något alls om romanen i stort. Men en sak kan jag säga redan nu. Ha för allt i världen inte Farväl till vapnen i färskt minne om du vill ge Fantomerna en ärlig chans.
Hemingways dialogteknik är egentligen orimlig - likt humlorna borde hans ordväxlingar inte kunna lyfta (ja, humleuttrycket är så användbart att jag skamlöst håller fast vid det trots att man för länge sen kommit fram till hur humlorna gör). Där är sida upp och sida ner av gullegull och banaliteter. Korta repliker om ingenting alls. Ändå blir det aldrig gulligt eller banalt. Än mindre intetsägande.
Det ter sig för betraktaren som någon slags magi.
Östergren försöker i inledningen av Fantomerna tappert åstadkomma något liknande. Hans kärlekspar möts i en lägenhet i Paris och pratar om ditten och datten. Allt han lyckas med är att understryka hur genial hans förlaga är.
Jag kan bara hoppas (för den unge Östergrens skull) att historien i det snaraste tar sådan fart att jag gärna vill glömma jämförelsen.
***
Förresten ska det ju bli teve-serie nu av Gangsters och Gentlemen. Det ska bli mycket spännande att följa.
onsdag 5 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
3 kommentarer:
mmm, läste det, skrivet av honom själv, så slipper man läsa böckerna haha!
/Kova
och för övrigt..
Fröken kan aldrig göra "en åsna" om du vet med dig att du är ordblind. Så stå på dig du, en bok med eventuella fel skriven av en sån författare blir snarare charmig. Däremot är det jävligt irriterande att vissa böcker är uruselt korrekturlästa.
till sist; borde det vara skottpengar på "mänschor" som märker ord :D
/Kova
Jag håller också med om att det är korrekturläsarnas fel om det står fel i tryckta skrifter. Men det är ju inte alltid man har en redaktion i ryggen.
Till exempel inte när man skriver en blogg. Då får man trosvisst förlita sig på rättstavningsprogrammen och de är ju inte alltid så flexibla.
Sen tycker jag själv att mina stavningsproblem blir allt mindre påtagliga med åren. När jag var mindre bytte jag nästan konsekvent ut e mot ä och o mot å och var usel på dubbla konsonanter (lite som Heidenstam). Vände på staplar så att b blev p - vilket ibland händer fortfarande när jag skriver för hand.
Nu blir jag mest blind för texter när jag antingen äter för dåligt eller är intensivt produktiv. Det blir som ett slarv till följd av iver. I samma tillstånd kan jag exempelvis gå rakt in i utskjutande hörn och få blåmärken, eftersom jag inte ger mig tid att gå runt sakter på väg dit jag ska.
Paradoxalt nog är jag samtidigt mycket bra på att läsa text upp-och-ner och kan utan att ens reflektera över det läsa text där alla bokstäver utom första och sista i alla ord kastats om inbördes.
Inte vet jag vad det säger om min hjärna.
Skicka en kommentar