Vad gäller målandet

I dag tillfogade jag mitt abstrakta experiment 34 prickar. Sedan tog jag bort 5 av dem.

Klar och tyst (och sedan tysk, kanske)

Jag tycker att jag borde skriva något om De fattiga i Łódź, nu när jag äntligen läst ut den. Det är en stor bok. Det skulle kunna skrivas hur mycket som helst om den. Men nu när jag är klar har jag ingenting att tillägga. Inte just nu i alla fall.

Jag går direkt på nästa istället.

Alice Munro kanske.

Eller, om jag kanske ska utvidga denna period av allsköns lärande till även språkets område (jag känner mig lite som en fax som plötsligt fastnat i mottagar-läge), Sommerhaus, später av Judith Hermann, som stått i hyllan sedan första läsförsök för tio år sedan.

Tyska kan ju, vid sidan av en välsmord velociped, vara bra att ha i beredskap om jag ska cykla genom Ruhrområdet i sommar.

Livet på den djupa änden

När jag var fyra år var jag stor nog att leka i den minsta av de mellanstora bassängerna på Eriksdals utomhusbad. I den fanns både djup och grund ände. En dag sa jag trotsigt till mamma, som satt en bit från kanten invid vår matsäck och övrig packning, att: "Nu tar jag av mig puffarna!", alltså de där flytkuddarna man sätter om armarna på mindre barn när de badar, så att de inte ska sjunka till botten och dö.

Jag var säker på att mamma skulle säga att det fick jag absolut inte. Så skulle jag bråka och tjura en stund och hon skulle ta till vuxenvärldens maktmetoder och efter ett tag skulle hon vinna, och så skulle jag kunna vara sur i någon kvart till eller så men i alla fall säker.

Så blev det inte alls. Istället för att protestera sa hon: "Ja gör du det" och vände sig på mage på solhandduken.

Perplex blev jag stående. Jag insåg att jag nu inte hade något annat val än att fullfölja mitt hot. Så jag trädde av mig flytetygen och klev, betydligt spakare nu, ner i den grunda änden bland de övriga plaskande barnen med puffar. Så lade jag mig platt i vattnet och simmade ut mot det djupa, där ute där man inte bottnade, vände om vid bortre kanten och simmade tillbaka igen. Lugnt och fint.

Uppspelt skyndade jag sedan upp och ropade till mamma att: "Såg du såg du?!". Och det hade hon så klart gjort. Även om hon inte låtsats om det hade hon naturligtvis haft uppsikt hela tiden.

Det är lite samma sak som med simningen nu, när jag just ska börja lära mig spola film och köra projektorer. "Nu går jag och laddar fyran!" säger jag, halvt på skämt, till min biografkollega, och han säger inte alls: "Eh, vänta lite bara så kommer jag snart och visar hur man gör" utan svarar kolugnt: "Ok" och fortsätter dona med sitt. Och sedan jag smält chocken kan jag ju inte göra annat än att gå upp i maskinrummet och försöka komma ihåg hur tusan det var man gjorde.

(Att ladda film kan ju låta enkelt för den som aldrig sett det göras, och det är enkelt för den som gjort det många hundra gånger förut, men för den oinvigde ter sig ett maskinrum mest som ett snurrande och smattrande kaos av spolar och spakar runt vilka filmremsan måste dras i just rätt ordning och riktning för annars får det ödesdigra konsekvenser.)

Så alltså spindeln först, sen stolpen runt, bort och tillbaka, via armen, och sen helbild och ljudet utåt och klyvarskyddet och så lagom spänt, nollställd matris och så spakarna i rätt läge. Medan reklamen rullar ur digitalprojektorn intill får sen kollegan komma och titta.

Och jodå. Nästan rätt. På tredje försöket. Och det är jag faktiskt lite stolt över.

Biografi (33) - Nya titlar

Till serien märkliga infall sedan min sambo äventyraren försvann in i djungeln, kan vi nu, förutom musicerandet, förresten även lägga mitt nymornade beslut att bli biografmaskinist.

Motivering: När jag nu ändå jobbar på bio kan jag lika gärna lära mig allt som finns att veta.

Lämplighetsbedömning (signerad kollega på Victoria): "Du är smart. Och du vann femkampen på Gröna Lund." (Kanske något att lägga till i cv:t?)

Innan sommaren är det i alla fall meningen att jag ska ha mitt certifikat och därmed kunna köra maskinerna på Grand. Jag började så smått i går genom att ladda En enda man i salong 4, under tjänstgörande maskinists ledning.

(Kuriosa: Till vad jag vill kalla "nötremsa" längst ut/fram på filmen - den flera meter långa bit som alltså bara används för att "trä" maskinen (som en symaskin) och som det inte spelar någon roll om den blir repig - används en grön gammal Astoria-logga.)

Det blev halvbild. Annars gick det bra. Kommer gå som smort detta.

Cuckoo Levin

Jag tänker att när jag nu ändå börjat erövra musiken som uttrycksmedel så kan jag väl lika gärna skriva en låt också. Den behöver inte vara bra. Den behöver bara vara. En rörande usel komposition för orkestergitarr och lergök, och med en förmodligen helt obegriplig text.

Gitarren känner ni redan till. Lergöken är i sin tur självskriven efter som den råkar vara det enda melodiinstrument jag har att tillgå här hemma. I gengäld är den emellertid mycket vacker - hjärtskärande vemodig och varm att hålla om. Jag fick den faktiskt av pappa i present en gång. Tillverkaren grät när han måste skiljas ifrån den. Och det förstår jag mycket väl. Fågeln är lika mycket konstverk som flöjt.

Att den dessutom är oklanderligt stämd gör inte saken sämre och efter att ha blåst den i svansen i ett knappt dygn nu har jag mer eller mindre en halv text och någon slags melodi färdig (vers, refräng, brygga). Titel: "In Between". Genre obestämd (alternativt obefintlig).

Går låten ändå till slut att spela ska jag starta en myspace-sida och lägga upp den där, och bli ett why-not wonder under artistnamnet Cuckoo Levin.

Missförstått geni

Första testläsaren har just lämnat lägenheten efter timmavis av textanalys. Den mest bestående känslan sedan jag vinkat av honom vid bussen är den av missförstått geni.

Trots att mannen i fråga är klipsk och koncentrerad har merparten av mitt sagomakeri gått honom rakt över huvudet. När jag själv benade upp och gick igenom novellerna, förklarade hur jag tänkt och vilka ledtrådar jag lämnat, så kunde han också se hur det var menat. Men innan dess hade det mesta förefallit honom i bästa fall suggestivt, i värsta obegripligt, och där jag nu sitter ensam vid datorn igen med en halv flaska vin i magen vet jag faktiskt varken ut eller in.

Har jag skrivit fem helt oläsliga noveller?

Vad ska jag göra om svaret på den frågan är Ja?

Medan blåsorna läker

På samma gång stolt och frustrerad måste jag trots allt erkänna att blåsorna längst ut på fingertopparna ändå är för ömma för att spela gitarr med. Det gynnar inte heller taktkänslan att jag i nuläget måste göra en paus av bävan inför vart nytt ackord som innefattar ljusa E-strängen (den tunnaste, vassaste, jävulsk smärtsamma strängen). Med sorg i hjärtat får jag alltså nöja mig med att nynna låtar i fantasin, i alla fall en dag eller två.

Och under tiden kan jag ju alltid passa på att läsa ut De fattiga i Łódź som jag väl jobbat på i snart en månad nu.

Litteratur ska ju vara mitt stora intresse i livet, sägs det.

Barn på nytt!

Det här är mitt nya liv. Inte för att jag inte hade fullt upp med mig gamla, men plötsligt finns det inget roligare i världen än att spela gitarr.

Köpte den här boken med lätta låtar och ackordtabeller i går och plinkar mig nu igenom dem lite som det faller sig. Mina fingertoppar ser ut som röda sammetskuddar och ryggen knakar när jag då och då ändå måste resa mig upp.

Natten ägnades särskilt åt "Bad Moon Rising", och som bäst lät det väl ungefär som när ett litet, litet ulligt djur försöker smyga sig förbi en tiger.

Men alla är vi ju barn i början! (Och somliga av oss växer visst aldrig upp.)

Skulle jag mot förmodan också bli trött på att öva in fingervrickande ackordkombinationer kan jag alltid luta mig tillbaka på den här lappen, som, enligt en av mina musicerande kollegor, innehåller allt jag egentligen behöver veta.

***

Den som förresten vill få smakprov på betydligt mer skolad gitarrhantering, kan gärna klicka sig vidare till en låt som tre av mina andra överbegåvade biografkollegor (tripp, trapp, trull) snickrat ihop tillsammans, som ett litet sidoprojekt.

Jag är särskilt förtjust i hur den tar fart prick 1:28 minuter in!

Pappas Levin

Pappa fick den här gitarren av sin äldre bror (som väl i mångt och mycket även var som ett slags far för honom, tror jag) någon gång för 35 år sedan. Vid det laget hade den hängt med min farbror jazzmusikern ett bra tag.

Farbrodern är död nu, och ingen vet hur han fick tag i gitarren i sin tur. Allt min pappa svävande kan konstatera är att "Han kom över den på något vis...", vilket, när det handlar om min farbror, faktiskt skulle kunna betyda nästan vad som helst.

I dag räddade jag den från pantbanken i Gullmarsplan (där den legat sedan 23 december). Allt som återstår nu är att lära mig spela på den också. Det känns helt enkelt som att jag är skyldig den det. Det är som att den fordrar det av mig.

Gitarrbrottaren

Förra året var det många som trodde att Mickey Rourke skulle kamma hem akademistatyetten för bästa manliga huvudroll i The Wrestler. Istället gick då priset till Sean Penn för Milk.

Lite lustigt är det då att nästa år - det vill säga nu, 2010 - vinner Jeff Bridges en Oscar för exakt samma roll i exakt samma film, med den enda skillnaden att huvudkaraktären här inte är en neddekad fribrottare utan en neddekad countrysångare.

Ännu en gång står alltså den älskvärde gamle skitstöveln i en mynttelefon och försöker göra saker rätt igen. Men kanske är det ändå för sent. Den forna stjärnan tycks ha överlevt sig själv. Och frågan är vad som i så fall återstår av livet.

Det är vemodigt och vackert, och ganska vist också, mycket hjärtknipande. Och om konceptet funkar, varför snåla och bara använda det en gång?

Crazy Heart gör nu inte lika ont som The Wrestler (som stundtals var fysiskt jobbig att se, mycket för att den ärrade Rourke tycktes flyta samman och bli ett med karaktären) men i gengäld är där god musik och en mjukhet över tragiken som jag gärna sjunker tillbaka i och låter mig svepas bort av.

Kanske gör även gitarrerna och temat med slarvande fäder sitt till. I dag löser jag ut pappas gura från pantlånebanken.

Dagens (och större delen av vaknattens) tanke

Kanske borde jag lösa ut min pappas gamla Levin-gitarr från Pantbanken ("Den står på Stampen just nu...") och lära mig spela på den?

Som min kollega sa i går medan han (inspirerad av filmen Crazy Heart och vägledd av jourhavande musicerande biografmaskinist) second hand-googlade allsköns stränglådor:

-Man kan inte gå genom livet utan att behärska ett instrument!

Och det har han baske mig rätt i.

För att spara tid, till dess jag fått loss de nödvändiga 1500 pixen, kan jag ju alltid repetera barndomens mest elevtillvända musiklektioner: "Hemliga Arnes ukuleleskola".

I min slutna kupa

Det är en av de där dagarna då jag hyser den största tilltro till min egen förmåga, men samtidigt ett lika stort tvivel om huruvida jag någonsin ska lyckas nå ut.

Kanske blir jag en av de där (lyckligtvis inte alltför många) författarna som inte blir publicerade förrän efter sin död. Men då ska man i gengäld hitta en hel kista full av färgsprakande historier inne under sängen där jag somnat.

Som en låda fyrverkerier, där allt som saknats var stubintråd.

I dag blev första versionen av ännu en novell färdig...

Min brorson, Sebbe

Sebbe är nog värd alla fina omdömen. I vågen av bildpoetiska svenska filmer med älvlika barn/ungdomar i huvudrollen lyckas den faktiskt ta ett steg vidare. Det är snyggt filmat, bra spelat och den (i dubbel bemärkelse) oförmögna mamman just så nyckfull och irrationell att hon blir trovärdig.

Mitt problem är återigen rent personligt. Jag kan inte se huvudpersonen utan att se min egen brorson framför mig. De är anmärkningsvärt lika varandra, utseendemässigt. Och när jag ser Sebbe springa över duken tänker jag inte på mobbing och frånvaron av ansvarstagande vuxna, utan på falukorv och hockeyträning och på den mycket söta flickvän som säkert väntar i kulisserna, med ett berömmande ord och en puss.

Nej, för mig blir Sebastian Hiort af Ornäs aldrig den utsatta pojke han spelar. Men det är förmodligen inte hans fel. Och inte regissör Babak Najafis heller.

Det är bara den slumpen som ställer till det, igen.

Parentes

(Ja just det. Den som för anteckningar minns att jag skulle ha träffat en av mina testläsare i går och fått höra hans åsikter om novellerna. Men hans lilla mamma kom på besök. Och min avrättning sköts på framtiden. Så ni slipper undra, menar jag.)