På måndag!

Vårfödd

Tre lopp på tre dagar.

För var dag har snöfläckarna krympt lite mer i de skuggiga sänkorna i skogen. För var dag har kroppen tinat ännu något. Och för var dag har jag kapat tiden på rundan med över en minut.

Dagens var det första utomhuslopp i år då jag kände att jag faktiskt sprang, inte bara släpade min kropp över markerna i hopp om bättre tider.

Jag struntar i vad meteorologerna hittills påstått. Nu är det vår på allvar!

En annans fönster

I går förmiddag upphörde plötsligt min webbläsare att fungera. Innan jag lyckats lokalisera ett gammalt usb-minne för att spara en gratis nedladdning av firefox, var jag för ett dygn förpassad till min sambo äventyrarens kvarlämnade dator.

Att på detta vis behöva betrakta mina egna virtuella hemkvarter ur en annans elektroniska fönsterglugg ingav mig samtidigt en olustig känsla, som när man ser sig själv på film och liksom lossnar från sitt eget centralperspektiv och plötsligt förvandlas till en bifigur för alla andra.

För ett par timmar i morse hann jag till och med börja undra vad det egentligen var för mening med någonting, om livet inte bara är något som flyter förbi, utan man själv rent av är det som flyter, något slags plankton bara, i alltings stora liknöjdhet.

Kvalitronerna duggar för glest, tänkte jag vid sidan av all annan självförebråelse och föraktade min stundvisa munterhet. Det är bara i mörker sanningen syns. Insåg jag nu, som så många gånger förr. Allt för övrigt är bländverk och bedrägligheter.

Så gav sig usb-pluggen ändå till känna, någonstans ur lådan med utgångna pass, vaccinationskort, stadskartor och försäkringspapper. Med några enkla knapptryck slås fönstret upp på nytt, mitt eget fönster. Och tillbaka i mig själv sitter jag nu och blickar som vanligt ut över världen.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

En uppenbarelse!

Jag har just sett årets hittills bästa film. Miraklet i Lourdes. Heliga våffla! Vilket underverk.

(Möjligen avslöjar jag ett grand för mycket om handlingen i min lovsång nedan. En varning sålunda utfärdad.)

Hela denna pilgrimsfärd till den signade källan i Sydfrankrike är en stillsamt sjudande gryta av lika delar fromhet som svartsjuka, avund och missundsamhet - ska någon av sjuklingarna på den här sällskapsresan i Jungfru Marias namn bli helad så är det jag, inte du (och i alla fall inte hon)!

Utan att göra narr av tron är det genom ett varmt mänskligt och lätt ironiskt filter vi betraktar vallfärdens obligatoriska riter; det helande badet, välsignelsen, besöket vid källan och bönerna som stundom är innerliga men lika ofta går på autopilot. Och undret - att den förlamade unga kvinnan en morgon kan resa sig upp ur sin rullstol och gå - har sin rot i betydligt mer köttsliga tillstånd än vad prästerna på platsen vill tro.

Men lika nyckfull som den allsmäktige herrens är även människans nåd. Och råkar du bara med ett enda ord förhäva dig, vågar du om så bara för ett ögonblick ta för givet att du verkligen är älskad och utvald, så skall den nåden genast ryckas ifrån dig igen.

Sällan har så mycket sagt med så små åtbörder.

Jag lämnar salongen med ett saligt ljus svävande kring pannan.

Pausfågel (36) - Det artar sig

"Polisen stack ut huvudet genom bilen och bad dem lyfta undan vägspärren. Sedan körde han fram till bron och lyste på den med sina strålkastare.

Översta delen av bron syntes inte så bra i det här ljuset, men de såg att det satt någon där.

'Colin!'

Colin hade klättrat upp och satt sig på järnbalkarna. De hade hittat honom.

'Colin! Jag tror inte att du gjorde det där!' skrek Sylvia med ansiktet vänt uppåt. 'Kom ner från bron!'

Colin rörde sig inte. Han verkade försatt i trans. I själva verket var han så bländad av polisbilens strålkastarljus att han inte skulle kunnat klättra ner, ens om han hade velat.

Nu befallde polisen honom, och andra befallde honom också. Mitt i befallningarna och förebråelserna slog det Sylvia att han givetvis inte visste att Ross inte var död.

'Colin, din bror blev inte skjuten! Ross lever!'

Colin svarade inte, men hon tyckte att hon såg hans huvud röra sig, som om han stirrade ner mot marken.

'Vänd bort det där dumma ljuset från honom", sade hon till polismannen, som var en av hennes beundrare. 'Rikta ljuset mot Ross, om du vill rikta det mot något.'

'Varför låter vi inte Ross stå mitt i ljuset?' sade polismannen. 'Sen kan vi släcka det och låta grabben klättra ner.'

'Hör på, Colin,' ropade polismannen. 'Vi tänker visa dej Ross nu, så att du kan se att han inte är skadad.'

Sylvia puffade in Ross i ljuset.

'För Guds skull säg någonting', sade hon. 'Tala om för din bror att du lever.'"

Ur novellen "Monsieur les deus chapeaux" i samlingen Nära hem av Alice Munro (översättning Karin Benecke)

Biografi (34) - En lärlings liv och lustar

Lärlingsskapet (som den uppmärksamme bloggläsaren minns ska jag bli biografmaskinist) för en hel del trevliga saker med sig.

Exempelvis får jag stifta bekantskap med de båda katterna på biografen Grands bakgård, en bakgård man alltså måste korsa varje gång man vill komma till eller från maskinrum 2. Katterna, en svart och en grå, är av den sällskapliga sort som gärna stryker sig mot en om man sätter sig på huk och verkar snäll. De surrar inställsamt och försöker gnida in sin doft över allt på ens kläder för att på alla sina kattlömska sätt lägga en i beslag och göra en till sin. När det är mörkt lurar de i trappan bredvid dörren och skräms genom att plötsligt dyka upp ett par decimeter från maskinistens förbiskyndande ansikte. Inte sällan smiter de in i maskinrummet för att trassla in sig i spakar och kablar, och vid något tillfälle har de även blivit inlåsta där över natten. En gång räddade biografpersonalen också den svarta katten Rocko från en ynklig död sedan den fallit ner på gården och brutit sig. Med någon rätta känns det alltså som om katterna hör ihop med biografen.

Jag får vidare lära mig en massa nya ord (eller den egentliga innebörden av sådana jag redan kan). Som bobin, skentryck, matrix, filmbana, inskift, trissor, klyvskydd, polyesterskydd, dukmask, tontillsats, startsladd och "skumma".

Och samman med detta kommer en smärre uppsjö exemplifierande historier om hur det kan gå när det går fel, och ju mer fel det kan gå, dess mer lyser ögonen på mig. Som hur någon spolat upp en film (alltså lagt ihop alla mindre rullar till en enda stor rulle, eller "kaka", redo att visas) och lagt tre av fem akter upp och ner, så att mer än hälften av filmen var spegelvänd och ljudlös. Eller när någon annan missat en trissa när den laddade King Kong med resultatet att hela den två och en halv timme långa filmen skrapat emot en vass metallregel istället för en mjuk plastsnurra och fått skoningslöst breda, ilsket gröna, längsgående repor. Eller när någon var ny på ett ställe med flera projektorer i samma rum, riktade mot olika salonger, och i förvirringen bytt plats på en skräckfilm och en barnfilm. Eller när någon glömt ta bort tejpbiten i slutet av en film så att öglan som bildades hakade tag i delar av utrustningen och allt stannade med en smäll medan trissor flög som kanonkulor genom rummet (filmen rör sig genom projektorn med 24 bildrutor i sekunden och är så slitstark att om den skulle fastna någonstans och säkerhetsspärrarna inte fungerade så att allt fortsatte snurra så skulle den golvfasta, mer än två meter höga maskinen gå i golvet som en klubbad jätte - eller om inte just det så skulle det åtminstone bli en sabla förödelse).

(Och på tal om förödelse drar jag mig nu till minnes hur ytterligare någon varit med om att ett avloppsrör brustit ovanför fläkten till ett maskinrum på Sture så att innehållet i det röret rann ner och sedan faktiskt propellerades ut över hela rummet - the shit literary hit the fan! Men denna anekdot ligger väl en bit vid sidan om katagorin maskinistfadäser.)

För var dag som går lär jag mig nu något nytt, får klappa katter och lotsas genom aparaturens alla regler och undantag med broderlig mildhet av alla (andra) maskinister och det passar mitt kynne ofantligt mycket mer än att sitta i kassan och flina mot besökarna på Änglavakt (som rent generellt är den mest korkade kategorin biografbesökare jag någonsin stött på), även om detta på sitt sätt också kan vara rätt fascinerande. I nuläget undrar jag bara varför jag inte tagit det här steget tidigare.

Från då till sen

Så har jag äntligen börjat läsa Alice Munros Nära hem.

Samlingen är ett urval av tidigare noveller, från Jupiters månar (1982), Kärlekens vägar (1986) och Äpplen och apelsiner (1990) och rör sig enligt logiken kronologiskt genom dem.

Hittills har jag bara läst de första tre, i sammanhanget tidigaste berättelserna, och konstaterar att tematiken förvisso är den samma som i hennes senare noveller - kvinnor, män och kärlekens tillfälligheter - men ännu känns stilen betydligt mindre koncentrerad, mer pratigt resonerande än klockrent gestaltande och trots att det fortfarande är mycket bra är jag en smula besviken.

Efter att i höstas ha slagits till marken av Kärlek, vänskap, hat (2001) begärde jag inget mindre än ännu ett mästerverk.

Men istället för att misströsta byter jag läsart.

Istället för att sluka boken som en svultet djur, får jag väl betrakta den som en sansad men spännande resa genom Munros tidigare författarskap. Mycket hinner hända med en människa och författare på trettio år, och även om jag inte kan bli blixtförälskad i henne på nytt får jag kanske en känsla för hennes utveckling, en inblick i hon blev så fantastisk som hon i dag alltså är.

Och mot slutet, en bit framåt i tiden, kanske det i bästa fall börjar dofta mästerverk igen.

Galleri Nybroviken

Bara några veckor kvar, och kommande utställningen på Birger Jarlsgatan 2 har nu fått en egen hemsida.

Titta in där, och titta sen ännu hellre in på själva vernissagen! 5 maj alltså.

Tiljans tussilago

Jag kan inte låta bli att läsa Mäktig tussilago inte som en roman utan som ett drama, ett stycke teater.

Föreställ er en medelstor teaterlokal, ganska intim men ändå inte för liten, då skulle inte allt få plats. Endast nyckelföremål till rekvisita - ett piano, en dödsmask, ett par anteckningsblock, några möbler, en påse använda blöjor. Fonden i övrigt svart och nedsläckt och istället för att belysa hela utrymmet på en gång riktas publikens uppmärksamhet växelvis mellan ett fåtal mindre scener, eller ibland till någon enskild person, som för en stund fångas in och lyses upp med en spotlight.

Längst fram till höger: Två fåtöljer ställda snett emot varandra. Där är vår huvudperson Oscar hos terapeuten, hans förvirrade samtal med Mister Hur-har-vi-det-här-då.

Snett bakom: Oscars granne Lemmy i dörröppningen till sin lägenhet. Klädd i "autentisk" indiandräkt delger han den redan ganska stressade Oscar vissa äktenskapliga hemligheter samt framför allt sina åsikter om serbisk nationalism och farorna med ökande (icke-nordisk) invandring.

Och så den största scenen längst fram till vänster, som också upptar ungefär två tredjedelar av utrymmet: Oscars lägenhet, interiör. Middagsbjudningen med alla de högtravande, politiska diskussionerna om genus, klass, våld och identitet, där allt konkret slutligen förklaras för abstrakta konstruktioner, och där parterna ständigt blottar sin egen (och samhällets) självgodhet, dubbelmoral och dumhet. Middagsbjudningen där Oscar är värd (nästan oklanderligt) men i övrigt mest deltar som en skugga av stegrande ångest, en hämmad önskan att när som helst få explodera, eller i brist på sådan vana i alla fall implodera. Middagsbjudningen som också är skälet till att Oscar faktiskt får sin slutliga kollaps och hamnar i fåtöljen hos Mister psykologen.

Att berättelsen i så hög utsträckning drivs framåt i dialoger förstärker också känslan av teater. (De ofta smått absurda ordväxlingarna doftar klassisk-modern svensk dramatik.) Att den dessutom är så jämförelsevis statisk, att den från början på ett snarare teoretiserande än gestaltande sätt pekar mot, och försöker klargöra orsakerna till, det vi redan känner till (att Oscars brutit samman inför alla motstridiga krav) får den också att snarast likna ett stycke dramatik än en konventionell roman.

Ja, kanske hade Maja Lungrens senaste bok faktiskt kommit bättre till sin rätt på en scen än som text. Visserligen hade man då gått miste om många av de slagkraftiga och språkligt lekfulla mellanspelen, men kanske hade dessa kunnat förvandlas till delar av dialog och monolog. Jo, jag tror det hade kunnat bli effektfullt.

I mitt huvud har det i alla fall redan utspelat sig så.

Får jag be om största möjliga tystnad

Jag har nu även sett ut den femte och nästsista säsongen av Lost.

Alla upptänkliga åsikter har redan vädrats kring detta fenomen till teveserie. Men eftersom det här är min blogg vill jag också ta mig plats att säga vad jag tycker.

Jag sällar mig sonika till lägret som menar att den ganska snart blev alltför mycket av en cirkus. Det inledningsvis fängslande var ju hur man låtit en mystisk ö i Söderhavet fungera projektionsduk för seriekaraktärernas inre konflikter, att förlägga handlingens nu till en plats där det förflutna och det undermedvetna antar fysisk form, så att personerna, i stället för att grubbla, kan brottas rent handgripligt med alla sina dämoner. Genialt. Redan i andra säsongen började dock konceptet knaka i fogarna, och även om det inte är något fel i sig med fantasifulla infall, har det mot slutet blivit ganska tröttsamt med alla figurer som till följd av tidigare intrigtrassel ständigt motsäger sig själva, kacklar ur sig långa enfaldiga förklaringar som egentligen är riktade till publiken och oupphörligen slår varandra i huvudet med åror.

Jag hoppas att berättelsen i sjätte och sista säsongen slutligen återfår något av sitt ursprungliga lugn. Annars lämnas serien fullständigt i ruiner.

Åter i bana, alla månar i nedan

Sedan min sambo äventyraren försvann ut i djungeln har jag nästan inte läst något alls. Med en centralpunkt mindre i mitt privata universum släpptes planeterna loss och sökte nya banor. Ett flertal fann sin omloppsbana runt gitarrer. Andra runt biografprojektorer. Rastlösa meteorer (flisor från större stenar) korsade solsystemet i jakt efter ställen att slå ner på med roliga explosioner som följd. De ville ha fart och fest, inte flacka ellipser

I hela den gravitativa omstruktureringen har det inte funnits rum för långsamma kontemplationer. De senaste dagarna har dock lugnet börjat sänka sig över tillvaron igen. Alla månar är i nedan.

I morse läste jag ut Sommerhaus, später (1998), en fin samling noveller som rör sig på det där smärtsamma stället just en liten bit ifrån, just exakt någon stund för sent. Den allmänmänskliga oförmågan att på allvar gripa tag och hålla kvar. Innan det är borta. Men om det inte skedde var det kanske inte heller meningen?

Stundom kunde jag faktiskt läsa texten utan att se orden, grammatiken, det främmande språket, och buren på denna oväntade våg av tysk läsförståelse beställer jag vidare den "litterära sensationen" Die Vermessung der Welt (2005) vilken jag planerar att inom en snar framtid lägga under mig som ett av civilisationen (eller i alla fall mig) tidigare outforskat stycke av världen.

Härnäst väntar dock Maja Lundgrens Mäktig tussilago. Och så allt annat i olästhyllan.

En olle till Olle

Det här (en present till kusinbarnet) är alltså vad jag sysslat med den senaste tiden (när jag inte stukat fingrarna på gitarren).

***

I övrigt försöker jag mest återhämta mig från skildringen av hur min sambo äventyraren dog nästan-döden på färden uppför Kilimajaro.

Auf Deutsch, bitte!

När jag för tio år sedan för första gången försökte sätta skoltyskan i bruk genom att läsa en vanlig bok kunde jag till min stora besvikelse inte göra reda för någonting. Jag såg orden men begrep inget av sammanhanget. Jag konstaterade att det alltså var som jag anat - de språk man lär sig i klassrummet har ingen praktiskt tillämpning i världen utanför skolgårdens tegelmurar. De är bara ett teoretiskt system av regler och undantag som man måste lära sig utantill om man vill få maxpoäng på proven - och det ville man. Jag gjorde efter detta misslyckanden inga nya litterära försök med tyskan.

Det är anmärkningsvärt att när jag nu läser samma bok igen går det plötsligt geschwindt. Det kan knappast vara min tyska som blivit bättre efter ett decennium i träda. Det måste i stället handla om min inställning.

Kanske har prestationsångesten från klassrummet (jag var övertygad om att när som helst bli avslöjad, med en min av sårad besvikelse skulle lärarinnan inse att allt var ett missförstånd och mitt toppbetyg skulle obönhörligen sänkas till medelnivån) en gång för alla släppt sitt förlamande grepp om mig.

Så att jag nu tillslut är fri?

Lev tillsammans, dö tillsammans

Tredje säsongen av Lost till ända. Abstinensen var ögonblicklig när jag insåg att hela sista disken bara innehöll bonusmaterial, och att resten av serien är i Småland.

Där finns så klart en hel del att reta sig på med den där serien, inte minst öbornas envisa vana att slå varandra i huvudet med grenar, åror och gevärskolvar, så att den slagne faller till marken medvetslös för att sen mycket behändigt vakna till liv igen ett par timmar senare, helt utan men. Som i valfri serietidning.

Men samtidigt är den ju ett mycket fascinerande bygge.

För egen del har serien gett mig ett tidsfördriv när jag står i en lokal tillsammans med främlingar och väntar på något. Som i går på systemet när det var 37 nummer kvar till min flaska gin. Jag ser mig omkring på de slumpmässigt samlade människorna i rummet och roar mig med att försöka föreställa mig vilka roller de skulle anta om vi, just vi, de nu samlade, skulle råka ut för något liknande det som händer flygpassagerarna på Oceanic 815.

Vilka skulle spontant stiga fram och ta kommandot? Vilka skulle bryta samman? Vilka skulle ta livet av sig när hoppet om räddning svek? Vilka skulle börja sabotera verksamheten i plötsliga infall av nihilism? Vilka skulle man vända sig till i förtroende? Vilka skulle hålla humöret uppe? Vilka skulle gå sin egen väg? Vilka skulle börja bygga hus och jaga vildsvin? Vilka skulle dö av ren dumhet?

Det är i regel en ganska sorglig lek. Kanske är det min allmänna misantropi som fäller avgörandet, men det är sällan jag i min fantasi kan låta någon av dessa slumpmässiga grupper överleva hela första säsongen.

***

Och just det ja - Glad påsk förresten!