En annans fönster

I går förmiddag upphörde plötsligt min webbläsare att fungera. Innan jag lyckats lokalisera ett gammalt usb-minne för att spara en gratis nedladdning av firefox, var jag för ett dygn förpassad till min sambo äventyrarens kvarlämnade dator.

Att på detta vis behöva betrakta mina egna virtuella hemkvarter ur en annans elektroniska fönsterglugg ingav mig samtidigt en olustig känsla, som när man ser sig själv på film och liksom lossnar från sitt eget centralperspektiv och plötsligt förvandlas till en bifigur för alla andra.

För ett par timmar i morse hann jag till och med börja undra vad det egentligen var för mening med någonting, om livet inte bara är något som flyter förbi, utan man själv rent av är det som flyter, något slags plankton bara, i alltings stora liknöjdhet.

Kvalitronerna duggar för glest, tänkte jag vid sidan av all annan självförebråelse och föraktade min stundvisa munterhet. Det är bara i mörker sanningen syns. Insåg jag nu, som så många gånger förr. Allt för övrigt är bländverk och bedrägligheter.

Så gav sig usb-pluggen ändå till känna, någonstans ur lådan med utgångna pass, vaccinationskort, stadskartor och försäkringspapper. Med några enkla knapptryck slås fönstret upp på nytt, mitt eget fönster. Och tillbaka i mig själv sitter jag nu och blickar som vanligt ut över världen.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt.