Pausfågel (36) - Det artar sig

"Polisen stack ut huvudet genom bilen och bad dem lyfta undan vägspärren. Sedan körde han fram till bron och lyste på den med sina strålkastare.

Översta delen av bron syntes inte så bra i det här ljuset, men de såg att det satt någon där.

'Colin!'

Colin hade klättrat upp och satt sig på järnbalkarna. De hade hittat honom.

'Colin! Jag tror inte att du gjorde det där!' skrek Sylvia med ansiktet vänt uppåt. 'Kom ner från bron!'

Colin rörde sig inte. Han verkade försatt i trans. I själva verket var han så bländad av polisbilens strålkastarljus att han inte skulle kunnat klättra ner, ens om han hade velat.

Nu befallde polisen honom, och andra befallde honom också. Mitt i befallningarna och förebråelserna slog det Sylvia att han givetvis inte visste att Ross inte var död.

'Colin, din bror blev inte skjuten! Ross lever!'

Colin svarade inte, men hon tyckte att hon såg hans huvud röra sig, som om han stirrade ner mot marken.

'Vänd bort det där dumma ljuset från honom", sade hon till polismannen, som var en av hennes beundrare. 'Rikta ljuset mot Ross, om du vill rikta det mot något.'

'Varför låter vi inte Ross stå mitt i ljuset?' sade polismannen. 'Sen kan vi släcka det och låta grabben klättra ner.'

'Hör på, Colin,' ropade polismannen. 'Vi tänker visa dej Ross nu, så att du kan se att han inte är skadad.'

Sylvia puffade in Ross i ljuset.

'För Guds skull säg någonting', sade hon. 'Tala om för din bror att du lever.'"

Ur novellen "Monsieur les deus chapeaux" i samlingen Nära hem av Alice Munro (översättning Karin Benecke)