En uppenbarelse!

Jag har just sett årets hittills bästa film. Miraklet i Lourdes. Heliga våffla! Vilket underverk.

(Möjligen avslöjar jag ett grand för mycket om handlingen i min lovsång nedan. En varning sålunda utfärdad.)

Hela denna pilgrimsfärd till den signade källan i Sydfrankrike är en stillsamt sjudande gryta av lika delar fromhet som svartsjuka, avund och missundsamhet - ska någon av sjuklingarna på den här sällskapsresan i Jungfru Marias namn bli helad så är det jag, inte du (och i alla fall inte hon)!

Utan att göra narr av tron är det genom ett varmt mänskligt och lätt ironiskt filter vi betraktar vallfärdens obligatoriska riter; det helande badet, välsignelsen, besöket vid källan och bönerna som stundom är innerliga men lika ofta går på autopilot. Och undret - att den förlamade unga kvinnan en morgon kan resa sig upp ur sin rullstol och gå - har sin rot i betydligt mer köttsliga tillstånd än vad prästerna på platsen vill tro.

Men lika nyckfull som den allsmäktige herrens är även människans nåd. Och råkar du bara med ett enda ord förhäva dig, vågar du om så bara för ett ögonblick ta för givet att du verkligen är älskad och utvald, så skall den nåden genast ryckas ifrån dig igen.

Sällan har så mycket sagt med så små åtbörder.

Jag lämnar salongen med ett saligt ljus svävande kring pannan.