1 tallkotte
1 godispåse (gammal klassisk med färgglada cirklar)
1 smurf (tårtsmurfen)
1 VHS-kassett
3 kritor
1 morakniv (med rött handtag)
1 skiva bröd (skogaholmslimpa med meandrande kaviar)
1 hopprep
6 legobitar
1 melodika
1 barn (i helfigur, med allvarligt ansikte och clownsminkning)
1 vuxen (i helfigur, med allvarligt ansikte och clownsminkning)
torsdag 22 april 2010
Inte så mycket författaren
Det är svårt att närma sig Björn Ranelid utan att i någon mån bli raljant. Det är så gott som omöjligt att inte göra sig lustig över hans säregna stil och storvulna anspråk. Han är en alltför speciell figur i det här landet och intar en alldeles för central plats i vår kulturpöl för att inte samtidigt bli ett skämt. På gott och ont. Man kan skämta både elakt och med värme.
Torbjörd Forslid och Anders Ohlsson lyckas emellertid skriva en hel bok om denne specielle man utan att någonsin glida ur sitt föredömligt neutrala läge.
Fenomenet Ranelid tar sig nyfiket an sitt objekt, vänder och vrider på det undersökande och nyktert resonerande, och återställer på samma gång en slags balans i den annars sällan sansade bilden av Sveriges kanske märkligaste litteraturpersonlighet.
De tar sig aldrig rätten att värdera hans strävan. Istället för att ge oss sin egen syn på den offentliga personen Ranelid lägger de tonvikten vid hur mannen själv tycks vilja bli ansedd, på vilket sätt han för fram sitt budskap (i böcker, reklam, live-framträdanden och andra offentliga sammanhang), vad han säger och hur han säger det, och undersökarna gör sitt bästa för att förstå vad han egentligen menar när han då och då tycks motsäga sig själv.
Det är respektfullt och mycket spännande. Dessutom håller sig deras bok just där mitt eget intresse vilar. Hos Ranelid just som medialt fenomen. Forslind/Ohlssons bjuder mig att för en stund betrakta Ranelid, inte så mycket som författare, utan såsom en ständigt pågående och stundtals mycket intensiv marknadsföringskampanj, av, med och för Ranelid själv, där romanerna som publicerats minst lika mycket är till för att lyfta fram författaren, som författaren är till för att föra fram böckerna.
Ranelid inte som privatperson eller ens kanske som skribent, utan som en kulturell vara i segmentet mitt emellan smalt och brett. Hur han presenterar sig själv och hur detta tas emot av allmänheten.
Hör jag till målgruppen för Ranelids kampanj har den exempelvis både lyckats och misslyckats. För som figur är mig mannen mycket levande. Jag tror mig veta vad han vill säga och är fascinerad av honom som fenomen.
Ändå har jag aldrig läst en rad av karln. Jag läser hellre om honom.
Torbjörd Forslid och Anders Ohlsson lyckas emellertid skriva en hel bok om denne specielle man utan att någonsin glida ur sitt föredömligt neutrala läge.Fenomenet Ranelid tar sig nyfiket an sitt objekt, vänder och vrider på det undersökande och nyktert resonerande, och återställer på samma gång en slags balans i den annars sällan sansade bilden av Sveriges kanske märkligaste litteraturpersonlighet.
De tar sig aldrig rätten att värdera hans strävan. Istället för att ge oss sin egen syn på den offentliga personen Ranelid lägger de tonvikten vid hur mannen själv tycks vilja bli ansedd, på vilket sätt han för fram sitt budskap (i böcker, reklam, live-framträdanden och andra offentliga sammanhang), vad han säger och hur han säger det, och undersökarna gör sitt bästa för att förstå vad han egentligen menar när han då och då tycks motsäga sig själv.
Det är respektfullt och mycket spännande. Dessutom håller sig deras bok just där mitt eget intresse vilar. Hos Ranelid just som medialt fenomen. Forslind/Ohlssons bjuder mig att för en stund betrakta Ranelid, inte så mycket som författare, utan såsom en ständigt pågående och stundtals mycket intensiv marknadsföringskampanj, av, med och för Ranelid själv, där romanerna som publicerats minst lika mycket är till för att lyfta fram författaren, som författaren är till för att föra fram böckerna.
Ranelid inte som privatperson eller ens kanske som skribent, utan som en kulturell vara i segmentet mitt emellan smalt och brett. Hur han presenterar sig själv och hur detta tas emot av allmänheten.
Hör jag till målgruppen för Ranelids kampanj har den exempelvis både lyckats och misslyckats. För som figur är mig mannen mycket levande. Jag tror mig veta vad han vill säga och är fascinerad av honom som fenomen.
Ändå har jag aldrig läst en rad av karln. Jag läser hellre om honom.
måndag 19 april 2010
Det ovidkommande, ett tankeexperiment
Säg att det finns en jättegod choklad. Den kanske till och med är en av de godaste chokladerna i världen. I alla fall är det många som tycker det.
Säg att det en dag blir känt att tillverkaren av den chokladen förgripit sig på en av sina minderåriga fabriksarbetare. Han har drogat henne och sedan haft sex med henne. När rättvisan nafsar honom i hälarna flyr han landet. Utom räckhåll för lagens långa arm, försöker han sedan återuppta sin verksamhet.
Skulle man som medveten konsument fortfarande vilja köpa den chokladen?
Skulle man försvara chokladtillverkarens brott med hänvisning just till att han är så bra på att göra praliner?
Skulle människor i branschen skriva på protestlistor om mannen till slut blev gripen för sitt brott i samband med en schweizisk chokladmässa?
Skulle det betraktas som en skymf mot hela den gastronomiska rörelsen att en så duktig chokladmakare måste anpassa sig till samma lagar och regler som människor som inte kan hantera kakao alls?
Skulle man heja på honom när han sedan överklagade beslutet om utlämning?
Eller skulle man avstå chokladen, hur god den nu än kan tänkas vara, för att med den makt man blivit sig given, göra en liten men mycket tydlig markering?
Byt nu ut titeln chokladtillverkare till cykelreparatör.
Byt sedan ut det till filmregissör.
Sedan jag såg Bitter Moon svor jag att inte se fler av Roman Polanskis filmer förrän han sonat sitt brott ("eller dött", som en biografkollega säger). Jag står fortfarande fast vid beslutet. Jag inser att jag denna hållning gentemot Polanski är vidöppen för klander. Man kan anklaga mig för dubbelmoral i det att jag bojkottar just denne regissör men samtidigt köper billiga skor, kaffe och bananer.
Men lika lite som det går att rättfärdiga Polanskis handlande med hänvisning till att han är så bra på att göra film, går det att försvara det med argumentet att någon annan köper billiga kläder. Vi får alla, var och en, ta ställning till varje enskild sak för sig.
The Ghost Writer (alternativt Ghost Whisperer eller Ghost Buster, som folk gärna vill kalla den) går just nu för fulla hus på stadens biografer. Av recensionerna att döma lär den vara mycket bra. Den kanske till och med är en av de bästa filmerna på repertoaren.
För mig spelar inte det någon roll.
Säg att det en dag blir känt att tillverkaren av den chokladen förgripit sig på en av sina minderåriga fabriksarbetare. Han har drogat henne och sedan haft sex med henne. När rättvisan nafsar honom i hälarna flyr han landet. Utom räckhåll för lagens långa arm, försöker han sedan återuppta sin verksamhet.
Skulle man som medveten konsument fortfarande vilja köpa den chokladen?
Skulle man försvara chokladtillverkarens brott med hänvisning just till att han är så bra på att göra praliner?
Skulle människor i branschen skriva på protestlistor om mannen till slut blev gripen för sitt brott i samband med en schweizisk chokladmässa?
Skulle det betraktas som en skymf mot hela den gastronomiska rörelsen att en så duktig chokladmakare måste anpassa sig till samma lagar och regler som människor som inte kan hantera kakao alls?
Skulle man heja på honom när han sedan överklagade beslutet om utlämning?
Eller skulle man avstå chokladen, hur god den nu än kan tänkas vara, för att med den makt man blivit sig given, göra en liten men mycket tydlig markering?
Byt nu ut titeln chokladtillverkare till cykelreparatör.
Byt sedan ut det till filmregissör.
Sedan jag såg Bitter Moon svor jag att inte se fler av Roman Polanskis filmer förrän han sonat sitt brott ("eller dött", som en biografkollega säger). Jag står fortfarande fast vid beslutet. Jag inser att jag denna hållning gentemot Polanski är vidöppen för klander. Man kan anklaga mig för dubbelmoral i det att jag bojkottar just denne regissör men samtidigt köper billiga skor, kaffe och bananer.
Men lika lite som det går att rättfärdiga Polanskis handlande med hänvisning till att han är så bra på att göra film, går det att försvara det med argumentet att någon annan köper billiga kläder. Vi får alla, var och en, ta ställning till varje enskild sak för sig.
The Ghost Writer (alternativt Ghost Whisperer eller Ghost Buster, som folk gärna vill kalla den) går just nu för fulla hus på stadens biografer. Av recensionerna att döma lär den vara mycket bra. Den kanske till och med är en av de bästa filmerna på repertoaren.
För mig spelar inte det någon roll.
söndag 18 april 2010
Rättelse: Igår!
Efter att utan större problem ha farit kors och tvärs, med bil, buss, tåg, flyg och båt, över en kvarts kontinent nästan i två månader, och dessutom haft turen att utan att inse det då hinna med något av de sista planen till Sverige från Amsterdam innan vulkanmolnet drog fram och ner ridån för Europas flygtrafik, slumrade min sambo äventyraren till på Malmös centralstation och missade tåget till Göteborg.
Några fler tåg skulle inte gå den dagen. I alla fall inga som det fanns plats på.
-Här råder lynchstämning, sa han. Smockan hänger i luften.
Det enda rimliga tåg som skulle gå var ett till Stockholm.
-Så jag får väl komma hem då...
Vid elvatiden i går kväll kom han sålunda stapplande upp för trappan till lägenheten igen. Lika förkyld som när han for, men solbränd och blondrufsig, med mustasch! och en tygpåse med djurmönster under armen full av Afrikanska landslagströjor - de enda souvenirer han köpt med sig från den fjärran kontinenten.
Nu missar han matchen mellan IFK Göteborg och Elfsborgs IF på Gamla Ullevi i ikväll, det som alltså skulle vara den sista, förhoppningsvis segervisa, anhalten på hans resa, och tvingas istället sitta och lyssna på när jag försöker spela gitarr.
Glädje på torpet! (Stackars man.)
Några fler tåg skulle inte gå den dagen. I alla fall inga som det fanns plats på.
-Här råder lynchstämning, sa han. Smockan hänger i luften.
Det enda rimliga tåg som skulle gå var ett till Stockholm.
-Så jag får väl komma hem då...
Vid elvatiden i går kväll kom han sålunda stapplande upp för trappan till lägenheten igen. Lika förkyld som när han for, men solbränd och blondrufsig, med mustasch! och en tygpåse med djurmönster under armen full av Afrikanska landslagströjor - de enda souvenirer han köpt med sig från den fjärran kontinenten.
Nu missar han matchen mellan IFK Göteborg och Elfsborgs IF på Gamla Ullevi i ikväll, det som alltså skulle vara den sista, förhoppningsvis segervisa, anhalten på hans resa, och tvingas istället sitta och lyssna på när jag försöker spela gitarr.
Glädje på torpet! (Stackars man.)
lördag 17 april 2010
Hälsa hem
Så hur slutade det? Blev samlingen Nära hem bättre efter hand? Levde de upp till mina förväntningar efter Kärlek, vänskap, hat? Är novellerna mot slutet, de som tidsmässigt skrivits närmast Kärlek, vänskap, hat, rent av helt fenomenala? Svar på det: Nja.
Alice Munro är aldrig dålig, men mer än sällan kan hon här faktiskt kännas lite utspädd. Ämnet har i någon mån avhandlats redan i kommentatorsfältet till ett tidigare inlägg, och det är inte utan sorg jag tvingas erkänna att Munro inte är oantastlig. Eller åtminstone var hon det inte från början. Gång på gång lossnar jag från texten, svävar bort och jag glömmer vad jag läser. När jag efter en stund tar mig tillbaka och åter minns undrar jag istället varför.
Munro har ett öga för vardagens detaljer, mellanmänskliga relationer och avgörande ögonblick som det är omöjligt att inte imponeras av. Sådana ögonblick finns det också gott om i samlingen. Men på ett övergripande plan förstår jag inte vad det är hon vill säga. Det är ofta som om hon bara satt sig ner och dragit sig någon episod till minnes (verklig eller uppdiktad), låtit tankarna associera vidare till andra, angränsande episoder, beskrivit allt grundligt och väl, och sedan bara knutit ihop säcken med en liten knorr när det känts som på tiden. Budskapet tycks ligga i korta passager här och var, inte i novellerna på det stora hela, och som läsare famlar jag villrådigt efter en högre mening som faktiskt kanske inte existerar.
I jämförelse med Kärlek, vänskap, hat (som jag skrev så uppskattande om här) saknar berättelserna på samma gång stilistisk koncentration som tematisk angelägenhet och jag är då och då även frestad att kalla dem fruntimmersaktiga i sitt återkommande ältande av äktenskap och hemma-minnen, men så långt vill jag inte gå. Däremot ger jag otroget upp hoppet om den yngre Munro och riktar istället mina frågor till den nu flera årtionden äldre.
Det ska komma en ny bok i svensk översättning någon gång under året. (Eventuellt köper jag den på kanadensiska för att utesluta risken att det är översättaren det är fel på.)
För mycket lycka. Redan titeln bådar gott.
Alice Munro är aldrig dålig, men mer än sällan kan hon här faktiskt kännas lite utspädd. Ämnet har i någon mån avhandlats redan i kommentatorsfältet till ett tidigare inlägg, och det är inte utan sorg jag tvingas erkänna att Munro inte är oantastlig. Eller åtminstone var hon det inte från början. Gång på gång lossnar jag från texten, svävar bort och jag glömmer vad jag läser. När jag efter en stund tar mig tillbaka och åter minns undrar jag istället varför.
Munro har ett öga för vardagens detaljer, mellanmänskliga relationer och avgörande ögonblick som det är omöjligt att inte imponeras av. Sådana ögonblick finns det också gott om i samlingen. Men på ett övergripande plan förstår jag inte vad det är hon vill säga. Det är ofta som om hon bara satt sig ner och dragit sig någon episod till minnes (verklig eller uppdiktad), låtit tankarna associera vidare till andra, angränsande episoder, beskrivit allt grundligt och väl, och sedan bara knutit ihop säcken med en liten knorr när det känts som på tiden. Budskapet tycks ligga i korta passager här och var, inte i novellerna på det stora hela, och som läsare famlar jag villrådigt efter en högre mening som faktiskt kanske inte existerar.I jämförelse med Kärlek, vänskap, hat (som jag skrev så uppskattande om här) saknar berättelserna på samma gång stilistisk koncentration som tematisk angelägenhet och jag är då och då även frestad att kalla dem fruntimmersaktiga i sitt återkommande ältande av äktenskap och hemma-minnen, men så långt vill jag inte gå. Däremot ger jag otroget upp hoppet om den yngre Munro och riktar istället mina frågor till den nu flera årtionden äldre.
Det ska komma en ny bok i svensk översättning någon gång under året. (Eventuellt köper jag den på kanadensiska för att utesluta risken att det är översättaren det är fel på.)
För mycket lycka. Redan titeln bådar gott.
fredag 16 april 2010
Vårfödd
Tre lopp på tre dagar.
För var dag har snöfläckarna krympt lite mer i de skuggiga sänkorna i skogen. För var dag har kroppen tinat ännu något. Och för var dag har jag kapat tiden på rundan med över en minut.
Dagens var det första utomhuslopp i år då jag kände att jag faktiskt sprang, inte bara släpade min kropp över markerna i hopp om bättre tider.
Jag struntar i vad meteorologerna hittills påstått. Nu är det vår på allvar!
För var dag har snöfläckarna krympt lite mer i de skuggiga sänkorna i skogen. För var dag har kroppen tinat ännu något. Och för var dag har jag kapat tiden på rundan med över en minut.
Dagens var det första utomhuslopp i år då jag kände att jag faktiskt sprang, inte bara släpade min kropp över markerna i hopp om bättre tider.
Jag struntar i vad meteorologerna hittills påstått. Nu är det vår på allvar!
En annans fönster
I går förmiddag upphörde plötsligt min webbläsare att fungera. Innan jag lyckats lokalisera ett gammalt usb-minne för att spara en gratis nedladdning av firefox, var jag för ett dygn förpassad till min sambo äventyrarens kvarlämnade dator.
Att på detta vis behöva betrakta mina egna virtuella hemkvarter ur en annans elektroniska fönsterglugg ingav mig samtidigt en olustig känsla, som när man ser sig själv på film och liksom lossnar från sitt eget centralperspektiv och plötsligt förvandlas till en bifigur för alla andra.
För ett par timmar i morse hann jag till och med börja undra vad det egentligen var för mening med någonting, om livet inte bara är något som flyter förbi, utan man själv rent av är det som flyter, något slags plankton bara, i alltings stora liknöjdhet.
Kvalitronerna duggar för glest, tänkte jag vid sidan av all annan självförebråelse och föraktade min stundvisa munterhet. Det är bara i mörker sanningen syns. Insåg jag nu, som så många gånger förr. Allt för övrigt är bländverk och bedrägligheter.
Så gav sig usb-pluggen ändå till känna, någonstans ur lådan med utgångna pass, vaccinationskort, stadskartor och försäkringspapper. Med några enkla knapptryck slås fönstret upp på nytt, mitt eget fönster. Och tillbaka i mig själv sitter jag nu och blickar som vanligt ut över världen.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Att på detta vis behöva betrakta mina egna virtuella hemkvarter ur en annans elektroniska fönsterglugg ingav mig samtidigt en olustig känsla, som när man ser sig själv på film och liksom lossnar från sitt eget centralperspektiv och plötsligt förvandlas till en bifigur för alla andra.
För ett par timmar i morse hann jag till och med börja undra vad det egentligen var för mening med någonting, om livet inte bara är något som flyter förbi, utan man själv rent av är det som flyter, något slags plankton bara, i alltings stora liknöjdhet.
Kvalitronerna duggar för glest, tänkte jag vid sidan av all annan självförebråelse och föraktade min stundvisa munterhet. Det är bara i mörker sanningen syns. Insåg jag nu, som så många gånger förr. Allt för övrigt är bländverk och bedrägligheter.
Så gav sig usb-pluggen ändå till känna, någonstans ur lådan med utgångna pass, vaccinationskort, stadskartor och försäkringspapper. Med några enkla knapptryck slås fönstret upp på nytt, mitt eget fönster. Och tillbaka i mig själv sitter jag nu och blickar som vanligt ut över världen.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
torsdag 15 april 2010
En uppenbarelse!
Jag har just sett årets hittills bästa film. Miraklet i Lourdes. Heliga våffla! Vilket underverk.
Jag lämnar salongen med ett saligt ljus svävande kring pannan.
(Möjligen avslöjar jag ett grand för mycket om handlingen i min lovsång nedan. En varning sålunda utfärdad.)
Hela denna pilgrimsfärd till den signade källan i Sydfrankrike är en stillsamt sjudande gryta av lika delar fromhet som svartsjuka, avund och missundsamhet - ska någon av sjuklingarna på den här sällskapsresan i Jungfru Marias namn bli helad så är det jag, inte du (och i alla fall inte hon)!
Utan att göra narr av tron är det genom ett varmt mänskligt och lätt ironiskt filter vi betraktar vallfärdens obligatoriska riter; det helande badet, välsignelsen, besöket vid källan och bönerna som stundom är innerliga men lika ofta går på autopilot. Och undret - att den förlamade unga kvinnan en morgon kan resa sig upp ur sin rullstol och gå - har sin rot i betydligt mer köttsliga tillstånd än vad prästerna på platsen vill tro.
Men lika nyckfull som den allsmäktige herrens är även människans nåd. Och råkar du bara med ett enda ord förhäva dig, vågar du om så bara för ett ögonblick ta för givet att du verkligen är älskad och utvald, så skall den nåden genast ryckas ifrån dig igen.
Sällan har så mycket sagt med så små åtbörder.
Jag lämnar salongen med ett saligt ljus svävande kring pannan.Pausfågel (36) - Det artar sig
"Polisen stack ut huvudet genom bilen och bad dem lyfta undan vägspärren. Sedan körde han fram till bron och lyste på den med sina strålkastare.
Översta delen av bron syntes inte så bra i det här ljuset, men de såg att det satt någon där.
'Colin!'
Colin hade klättrat upp och satt sig på järnbalkarna. De hade hittat honom.
'Colin! Jag tror inte att du gjorde det där!' skrek Sylvia med ansiktet vänt uppåt. 'Kom ner från bron!'
Colin rörde sig inte. Han verkade försatt i trans. I själva verket var han så bländad av polisbilens strålkastarljus att han inte skulle kunnat klättra ner, ens om han hade velat.
Nu befallde polisen honom, och andra befallde honom också. Mitt i befallningarna och förebråelserna slog det Sylvia att han givetvis inte visste att Ross inte var död.
'Colin, din bror blev inte skjuten! Ross lever!'
Colin svarade inte, men hon tyckte att hon såg hans huvud röra sig, som om han stirrade ner mot marken.
'Vänd bort det där dumma ljuset från honom", sade hon till polismannen, som var en av hennes beundrare. 'Rikta ljuset mot Ross, om du vill rikta det mot något.'
'Varför låter vi inte Ross stå mitt i ljuset?' sade polismannen. 'Sen kan vi släcka det och låta grabben klättra ner.'
'Hör på, Colin,' ropade polismannen. 'Vi tänker visa dej Ross nu, så att du kan se att han inte är skadad.'
Sylvia puffade in Ross i ljuset.
'För Guds skull säg någonting', sade hon. 'Tala om för din bror att du lever.'"
Ur novellen "Monsieur les deus chapeaux" i samlingen Nära hem av Alice Munro (översättning Karin Benecke)
Översta delen av bron syntes inte så bra i det här ljuset, men de såg att det satt någon där.
'Colin!'
Colin hade klättrat upp och satt sig på järnbalkarna. De hade hittat honom.
'Colin! Jag tror inte att du gjorde det där!' skrek Sylvia med ansiktet vänt uppåt. 'Kom ner från bron!'
Colin rörde sig inte. Han verkade försatt i trans. I själva verket var han så bländad av polisbilens strålkastarljus att han inte skulle kunnat klättra ner, ens om han hade velat.
Nu befallde polisen honom, och andra befallde honom också. Mitt i befallningarna och förebråelserna slog det Sylvia att han givetvis inte visste att Ross inte var död.
'Colin, din bror blev inte skjuten! Ross lever!'
Colin svarade inte, men hon tyckte att hon såg hans huvud röra sig, som om han stirrade ner mot marken.
'Vänd bort det där dumma ljuset från honom", sade hon till polismannen, som var en av hennes beundrare. 'Rikta ljuset mot Ross, om du vill rikta det mot något.'
'Varför låter vi inte Ross stå mitt i ljuset?' sade polismannen. 'Sen kan vi släcka det och låta grabben klättra ner.'
'Hör på, Colin,' ropade polismannen. 'Vi tänker visa dej Ross nu, så att du kan se att han inte är skadad.'
Sylvia puffade in Ross i ljuset.
'För Guds skull säg någonting', sade hon. 'Tala om för din bror att du lever.'"
Ur novellen "Monsieur les deus chapeaux" i samlingen Nära hem av Alice Munro (översättning Karin Benecke)
onsdag 14 april 2010
Biografi (34) - En lärlings liv och lustar
Lärlingsskapet (som den uppmärksamme bloggläsaren minns ska jag bli biografmaskinist) för en hel del trevliga saker med sig.
Exempelvis får jag stifta bekantskap med de båda katterna på biografen Grands bakgård, en bakgård man alltså måste korsa varje gång man vill komma till eller från maskinrum 2. Katterna, en svart och en grå, är av den sällskapliga sort som gärna stryker sig mot en om man sätter sig på huk och verkar snäll. De surrar inställsamt och försöker gnida in sin doft över allt på ens kläder för att på alla sina kattlömska sätt lägga en i beslag och göra en till sin. När det är mörkt lurar de i trappan bredvid dörren och skräms genom att plötsligt dyka upp ett par decimeter från maskinistens förbiskyndande ansikte. Inte sällan smiter de in i maskinrummet för att trassla in sig i spakar och kablar, och vid något tillfälle har de även blivit inlåsta där över natten. En gång räddade biografpersonalen också den svarta katten Rocko från en ynklig död sedan den fallit ner på gården och brutit sig. Med någon rätta känns det alltså som om katterna hör ihop med biografen.
Jag får vidare lära mig en massa nya ord (eller den egentliga innebörden av sådana jag redan kan). Som bobin, skentryck, matrix, filmbana, inskift, trissor, klyvskydd, polyesterskydd, dukmask, tontillsats, startsladd och "skumma".
Och samman med detta kommer en smärre uppsjö exemplifierande historier om hur det kan gå när det går fel, och ju mer fel det kan gå, dess mer lyser ögonen på mig. Som hur någon spolat upp en film (alltså lagt ihop alla mindre rullar till en enda stor rulle, eller "kaka", redo att visas) och lagt tre av fem akter upp och ner, så att mer än hälften av filmen var spegelvänd och ljudlös. Eller när någon annan missat en trissa när den laddade King Kong med resultatet att hela den två och en halv timme långa filmen skrapat emot en vass metallregel istället för en mjuk plastsnurra och fått skoningslöst breda, ilsket gröna, längsgående repor. Eller när någon var ny på ett ställe med flera projektorer i samma rum, riktade mot olika salonger, och i förvirringen bytt plats på en skräckfilm och en barnfilm. Eller när någon glömt ta bort tejpbiten i slutet av en film så att öglan som bildades hakade tag i delar av utrustningen och allt stannade med en smäll medan trissor flög som kanonkulor genom rummet (filmen rör sig genom projektorn med 24 bildrutor i sekunden och är så slitstark att om den skulle fastna någonstans och säkerhetsspärrarna inte fungerade så att allt fortsatte snurra så skulle den golvfasta, mer än två meter höga maskinen gå i golvet som en klubbad jätte - eller om inte just det så skulle det åtminstone bli en sabla förödelse).
(Och på tal om förödelse drar jag mig nu till minnes hur ytterligare någon varit med om att ett avloppsrör brustit ovanför fläkten till ett maskinrum på Sture så att innehållet i det röret rann ner och sedan faktiskt propellerades ut över hela rummet - the shit literary hit the fan! Men denna anekdot ligger väl en bit vid sidan om katagorin maskinistfadäser.)
För var dag som går lär jag mig nu något nytt, får klappa katter och lotsas genom aparaturens alla regler och undantag med broderlig mildhet av alla (andra) maskinister och det passar mitt kynne ofantligt mycket mer än att sitta i kassan och flina mot besökarna på Änglavakt (som rent generellt är den mest korkade kategorin biografbesökare jag någonsin stött på), även om detta på sitt sätt också kan vara rätt fascinerande. I nuläget undrar jag bara varför jag inte tagit det här steget tidigare.
Exempelvis får jag stifta bekantskap med de båda katterna på biografen Grands bakgård, en bakgård man alltså måste korsa varje gång man vill komma till eller från maskinrum 2. Katterna, en svart och en grå, är av den sällskapliga sort som gärna stryker sig mot en om man sätter sig på huk och verkar snäll. De surrar inställsamt och försöker gnida in sin doft över allt på ens kläder för att på alla sina kattlömska sätt lägga en i beslag och göra en till sin. När det är mörkt lurar de i trappan bredvid dörren och skräms genom att plötsligt dyka upp ett par decimeter från maskinistens förbiskyndande ansikte. Inte sällan smiter de in i maskinrummet för att trassla in sig i spakar och kablar, och vid något tillfälle har de även blivit inlåsta där över natten. En gång räddade biografpersonalen också den svarta katten Rocko från en ynklig död sedan den fallit ner på gården och brutit sig. Med någon rätta känns det alltså som om katterna hör ihop med biografen.
Jag får vidare lära mig en massa nya ord (eller den egentliga innebörden av sådana jag redan kan). Som bobin, skentryck, matrix, filmbana, inskift, trissor, klyvskydd, polyesterskydd, dukmask, tontillsats, startsladd och "skumma".
Och samman med detta kommer en smärre uppsjö exemplifierande historier om hur det kan gå när det går fel, och ju mer fel det kan gå, dess mer lyser ögonen på mig. Som hur någon spolat upp en film (alltså lagt ihop alla mindre rullar till en enda stor rulle, eller "kaka", redo att visas) och lagt tre av fem akter upp och ner, så att mer än hälften av filmen var spegelvänd och ljudlös. Eller när någon annan missat en trissa när den laddade King Kong med resultatet att hela den två och en halv timme långa filmen skrapat emot en vass metallregel istället för en mjuk plastsnurra och fått skoningslöst breda, ilsket gröna, längsgående repor. Eller när någon var ny på ett ställe med flera projektorer i samma rum, riktade mot olika salonger, och i förvirringen bytt plats på en skräckfilm och en barnfilm. Eller när någon glömt ta bort tejpbiten i slutet av en film så att öglan som bildades hakade tag i delar av utrustningen och allt stannade med en smäll medan trissor flög som kanonkulor genom rummet (filmen rör sig genom projektorn med 24 bildrutor i sekunden och är så slitstark att om den skulle fastna någonstans och säkerhetsspärrarna inte fungerade så att allt fortsatte snurra så skulle den golvfasta, mer än två meter höga maskinen gå i golvet som en klubbad jätte - eller om inte just det så skulle det åtminstone bli en sabla förödelse).
(Och på tal om förödelse drar jag mig nu till minnes hur ytterligare någon varit med om att ett avloppsrör brustit ovanför fläkten till ett maskinrum på Sture så att innehållet i det röret rann ner och sedan faktiskt propellerades ut över hela rummet - the shit literary hit the fan! Men denna anekdot ligger väl en bit vid sidan om katagorin maskinistfadäser.)
För var dag som går lär jag mig nu något nytt, får klappa katter och lotsas genom aparaturens alla regler och undantag med broderlig mildhet av alla (andra) maskinister och det passar mitt kynne ofantligt mycket mer än att sitta i kassan och flina mot besökarna på Änglavakt (som rent generellt är den mest korkade kategorin biografbesökare jag någonsin stött på), även om detta på sitt sätt också kan vara rätt fascinerande. I nuläget undrar jag bara varför jag inte tagit det här steget tidigare.
Från då till sen
Så har jag äntligen börjat läsa Alice Munros Nära hem.
Samlingen är ett urval av tidigare noveller, från Jupiters månar (1982), Kärlekens vägar (1986) och Äpplen och apelsiner (1990) och rör sig enligt logiken kronologiskt genom dem.
Hittills har jag bara läst de första tre, i sammanhanget tidigaste berättelserna, och konstaterar att tematiken förvisso är den samma som i hennes senare noveller - kvinnor, män och kärlekens tillfälligheter - men ännu känns stilen betydligt mindre koncentrerad, mer pratigt resonerande än klockrent gestaltande och trots att det fortfarande är mycket bra är jag en smula besviken.
Efter att i höstas ha slagits till marken av Kärlek, vänskap, hat (2001) begärde jag inget mindre än ännu ett mästerverk.
Men istället för att misströsta byter jag läsart.
Istället för att sluka boken som en svultet djur, får jag väl betrakta den som en sansad men spännande resa genom Munros tidigare författarskap. Mycket hinner hända med en människa och författare på trettio år, och även om jag inte kan bli blixtförälskad i henne på nytt får jag kanske en känsla för hennes utveckling, en inblick i hon blev så fantastisk som hon i dag alltså är.
Och mot slutet, en bit framåt i tiden, kanske det i bästa fall börjar dofta mästerverk igen.
Samlingen är ett urval av tidigare noveller, från Jupiters månar (1982), Kärlekens vägar (1986) och Äpplen och apelsiner (1990) och rör sig enligt logiken kronologiskt genom dem.
Hittills har jag bara läst de första tre, i sammanhanget tidigaste berättelserna, och konstaterar att tematiken förvisso är den samma som i hennes senare noveller - kvinnor, män och kärlekens tillfälligheter - men ännu känns stilen betydligt mindre koncentrerad, mer pratigt resonerande än klockrent gestaltande och trots att det fortfarande är mycket bra är jag en smula besviken.
Efter att i höstas ha slagits till marken av Kärlek, vänskap, hat (2001) begärde jag inget mindre än ännu ett mästerverk.
Men istället för att misströsta byter jag läsart.
Istället för att sluka boken som en svultet djur, får jag väl betrakta den som en sansad men spännande resa genom Munros tidigare författarskap. Mycket hinner hända med en människa och författare på trettio år, och även om jag inte kan bli blixtförälskad i henne på nytt får jag kanske en känsla för hennes utveckling, en inblick i hon blev så fantastisk som hon i dag alltså är.
Och mot slutet, en bit framåt i tiden, kanske det i bästa fall börjar dofta mästerverk igen.
måndag 12 april 2010
Galleri Nybroviken
Bara några veckor kvar, och kommande utställningen på Birger Jarlsgatan 2 har nu fått en egen hemsida.
Titta in där, och titta sen ännu hellre in på själva vernissagen! 5 maj alltså.
Titta in där, och titta sen ännu hellre in på själva vernissagen! 5 maj alltså.
Tiljans tussilago
Jag kan inte låta bli att läsa Mäktig tussilago inte som en roman utan som ett drama, ett stycke teater.
Längst fram till höger: Två fåtöljer ställda snett emot varandra. Där är vår huvudperson Oscar hos terapeuten, hans förvirrade samtal med Mister Hur-har-vi-det-här-då.
Föreställ er en medelstor teaterlokal, ganska intim men ändå inte för liten, då skulle inte allt få plats. Endast nyckelföremål till rekvisita - ett piano, en dödsmask, ett par anteckningsblock, några möbler, en påse använda blöjor. Fonden i övrigt svart och nedsläckt och istället för att belysa hela utrymmet på en gång riktas publikens uppmärksamhet växelvis mellan ett fåtal mindre scener, eller ibland till någon enskild person, som för en stund fångas in och lyses upp med en spotlight.
Längst fram till höger: Två fåtöljer ställda snett emot varandra. Där är vår huvudperson Oscar hos terapeuten, hans förvirrade samtal med Mister Hur-har-vi-det-här-då. Snett bakom: Oscars granne Lemmy i dörröppningen till sin lägenhet. Klädd i "autentisk" indiandräkt delger han den redan ganska stressade Oscar vissa äktenskapliga hemligheter samt framför allt sina åsikter om serbisk nationalism och farorna med ökande (icke-nordisk) invandring.
Och så den största scenen längst fram till vänster, som också upptar ungefär två tredjedelar av utrymmet: Oscars lägenhet, interiör. Middagsbjudningen med alla de högtravande, politiska diskussionerna om genus, klass, våld och identitet, där allt konkret slutligen förklaras för abstrakta konstruktioner, och där parterna ständigt blottar sin egen (och samhällets) självgodhet, dubbelmoral och dumhet. Middagsbjudningen där Oscar är värd (nästan oklanderligt) men i övrigt mest deltar som en skugga av stegrande ångest, en hämmad önskan att när som helst få explodera, eller i brist på sådan vana i alla fall implodera. Middagsbjudningen som också är skälet till att Oscar faktiskt får sin slutliga kollaps och hamnar i fåtöljen hos Mister psykologen.
Att berättelsen i så hög utsträckning drivs framåt i dialoger förstärker också känslan av teater. (De ofta smått absurda ordväxlingarna doftar klassisk-modern svensk dramatik.) Att den dessutom är så jämförelsevis statisk, att den från början på ett snarare teoretiserande än gestaltande sätt pekar mot, och försöker klargöra orsakerna till, det vi redan känner till (att Oscars brutit samman inför alla motstridiga krav) får den också att snarast likna ett stycke dramatik än en konventionell roman.
Ja, kanske hade Maja Lungrens senaste bok faktiskt kommit bättre till sin rätt på en scen än som text. Visserligen hade man då gått miste om många av de slagkraftiga och språkligt lekfulla mellanspelen, men kanske hade dessa kunnat förvandlas till delar av dialog och monolog. Jo, jag tror det hade kunnat bli effektfullt.
I mitt huvud har det i alla fall redan utspelat sig så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
