Den stora frågan

Hemma igen och konstaterar att tomatplantan Hemingway lever och frodas, stick i stäv mot tio dagars törst. Själv mår jag lite så där.

Jag väntar ännu på svar på mina utskick, och jag tycker själv att mina noveller är mycket bra. Jag tycker att de ska ges ut.

Samtidigt inser jag hur nyckfull och hård den litterära världen är och förbereder mig redan nu på att behöva lägga ytterligare tre år av mitt liv på att skriva något annat. Att börja från början igen. På en ny bok som inte nödvändigtvis är bättre än något jag tidigare skrivit, men som till exempel har en tydligare säljvinkel.

Tanken är inspirerande (jag älskar ju att skriva). Men den är också mycket deprimerande.

Mycket mycket deprimerande.

För vem är jag om det faktiskt visar sig att ingen någonsin vill ge ut det jag gör? Om jag aldrig någonsin, hur bra jag än är, lyckas skära mig igenom den här äckliga äckliga ÄCKLIGA hinnan som sluter sig runt mig, en genomskinligt seg men ändå oforcerbar mur mellan mig och det egentliga livet? Om jag måste dö som ofödd? Om inget jag gjort någonsin spelat någon roll?

Det är ingen bra fråga.

Höga byggnader och mörker.

Så tröttsamt att klockorna stannar

Jag är alltid skeptisk till romaner som jag vet att författaren hittat på efter hand.

Säkert har jag läst och tyckt om många sådana böcker genom åren utan att veta om hur de var skrivna. Och säkert kan konceptet funka fint i somliga fall. Men vet jag om det drar jag genast öronen åt mig. För att bara sätta igång en resa på måfå kan lika gärna leda till en mycket lång och mycket tröttsam vandring som aldrig tycks leda någon vart.

Haruki Murakami säger själv (senast i Vi läser) att han skriver inte minst för att överraska sig själv. Jag är mycket förtjust i hans löpar- och författarbiografi. Jag har däremot aldrig förstått storheten i hans fiktiva skriverier. Fågeln som vrider upp världen är 740 sidor knasiga påhitt och lustiga identitetsbyten med krig och mysterier som fond.

Det var länge sedan jag hade så tråkigt i en läsfåtölj.

Kanske är jag helt enkelt för västerländskt influerad för att till fullo kunna uppskatta det japanska berättandet, där historierna flödar betydligt mer fritt än vad Aristoteles någonsin hade tolererat. Jag trollbands visserligen förbehållslöst av Hayao Miyazakis animerade Spirited Away - som är en på flera vis likartad historia, med en separation som kastar ut huvudpersonen i en slags alternativ värld, full av märkliga figurer. Men kanske är toleranströskeln högre i fråga om filmer.

I bokform retar samma upplägg i alla fall gallfeber på mig. Alla glättiga förväxlingar, där kvinnor i röda galonhattar, med namn hämtade från den grekiska övärlden, byter identitet och röster med varandra, gör mig inte upphetsad alls, bara uttråkad. Den ordrika stilen är dessutom svårbegripligt pladdrig och barnslig. Otåligt (irriterad och oförstående) ögnade jag mig genom stora delar av dessa bästsäljande vakendrömmar. Ändå tog det mig över en vecka att ta mig igenom tegelstenen.

En bra sak med att läsa detta på semestern var visserligen att jag inte lurats att ligga inne på en soffa och sluka romaner hela dagarna, utan rastlöst sysselsatt mig i utomhuset - solat, grillat, badat, sågat, vattnat, cyklat, besökt auktioner (blivit sanslöst biten av bromsar).

Men detta gör ju knappast boken bättre. Och så snart jag var klar med den gav jag bort den, för att slippa se åt den mer.

Pausfågel (38) - All Stieg jag behöver

"The Girl Who Fixed the Umlaut"

Ur The New Yorker

Kunde ha det så

Krusagårdens loppmarknad

I går cyklade vi genom skogarna till Eksjö, den lilla trästaden på det småländska höglandet.

Där fick jag (bland inte så väldigt mycket annat) stifta bekantskap med Krusagårdens loppmarknad. Alla böcker 5 kronor styck, utom de mer sällsynta som värderats utifrån priserna på antikvariat.net, utifrån vilka de gett 30 procents rabatt ungefär, om man får tro farbrorn som tog betalt (och det får man).

Jag lusgrävde mig igenom hela den skönlitterära sektionen, i hopp om att hitta ett eget ex av Tennisspelarna. Den fanns inte men i gengäld stötte jag på en hel del annat och måste slutligen slå till på betydligt mer än som egentligen var praktiskt att frakta tillbaka.

50 kronor för hela bunten.

Särskilt sugen är jag på Död zon. Det var den King som låg på tur när jag efter en intensiv period och under upprivande former bröt med honom för mer än 15 år sedan. Nu får den bli en lyckobiljett tillbaka till mina tidigaste tonår. Läsgodisnostalgi.

Säljer och köper

Förtjänsten omvandlas snarast möjligt till ett par nya löparskor (hög tid - de gamla är snart helt platta), en ny sport-bh (väldigt, väldigt hög tid - den gamla håller på att falla i bitar) samt en sista-minuten-resa till Medelhavet i september (vila efter kommande maskinistmaraton - vita klippor, blått hav).

Liv som blir till liv. Med andra ord.

Känns passande.

Forsen

Jag byggde en liten badtrappa vid forsen.

Det bor stora, röda signalkräftor i den, där nere bland stenarna. När man plaskat en stund kryper de fram och vandrar runt på botten för att se vad som står på. Och över ytan flyger klarblå sländor.
Till vänster stillar sig strömmen och glider hastigt bort mellan träden. Om man slappnar av glider man med. Som Millais Ofelia. Men lycklig ändå på nåt vis.

Det sociala arvet

Efter fem timmar på landet hade jag redan sovit middag (dödstrött) till en film med Kevin Costner, vaknat igen och plockat smultron, klappat en katt, fällt träd och rensat sly ända till kvällen, vattnat blommor och buskar, badat naken i en fors, ätit citronkaka med jordgubbar, somnat i rena lakan.

Tänker mig att resten av veckan ska fortsätta på ungefär samma vis. Närmast ska jag till exempel såga ved, sen bygga en liten trappa.

Som illustration över nyttan med att dra med sig en arbetar-/bondkvinna hem. Hemgiften är väl inte så stor, men kraft i nyporna har hon.

Men vad grönt det är här!

Det är en märklig och samtidigt lyxig upplevelse att först kunna besöka ett tämligen ovanligt resmål, sedan få läsa en helt nyutgiven bok med mustiga hågkomster från just denna plats, skrivna av en lokal författare, och få alla sina iakttagelser bekräftade.

Radio Heimat - Geschichten von Zuhause (berättelser hemifrån) ger mig just denna möjlighet ifråga om Ruhrområdet och alla de små orter jag ju alldeles nyligen cyklade igenom. Boken är verkligen en klockren souvenir.

Genom bouchumbon Frank Goosens ögon har jag fått uppleva hela resan igen, men ur ett mycket mer initierat perspektiv som fördjupat alla tidigare intryck. Ja, fotboll är faktiskt blodigaste allvar här. Folk är mycket direkta. De tomma industrierna ser verkligen ut som katedraler. Och städerna flyter omärkligt över i varandra utan att man märker var den ena börjar och den andra tar vid.

Jag rodnar när jag inser att jag som ny besökare i Ruhrområdet naturligtvis också hasplat ur mig den allra vanligaste (och av Frank Goosen allra mest hatade) av klichéer:

-Men vad grönt det är här!

Som om Ruhrområdet, bara för att det en gång producerade en massa stål och kol, fortfarande måste vara en enda stor cementerad skog av rykande skorstenar, med en kolgrå himmel ovanför och en brungul flod som ett varande knivsnitt tvärs igenom.

Goosen målar ett mycket humoristiskt och mycket kärleksfullt porträtt av sin hembygd och av människorna där, kryddat med kvicka dialoger på ortens grötmjuka dialekt, och det är naturligtvis ingen slump att boken kommer ut samma år som Ruhrområdet utsetts till kulturhuvudstad.

En aktuell kopplingen torde göra målgruppen för skildringar av godtyckliga europeiska småstäder, någonstans mitt i myllret av andra godtyckliga europeiska småstäder, åtminstone en liten aning större.

Hur underhållande Goosen än skriver hade jag förmodligen aldrig läst den här boken om jag inte själv just varit där. Men nu är jag i gengäld mycket glad att jag har gjort det.

(På nedre bilden syns den forna gaskraftcentralen, numera konserthallen Jahrhunderthalle, som också fått ett eget kapitel i boken.)

Biografi (36) - Skärselden

Dag tre av min sommar i Grands maskinrum inser jag var jag hamnat.

Att det är detta jag måste igenom för att ha den minsta rätt att faktiskt kunna titulera mig projektionist.

Jag för länge sedan använt upp (och överskridit) mina tre livlinor. Jag har ringt en vän (många gånger). Jag har chansat fifty-fifty. Och jag har rent av frågat publiken.

Ändå ler maskinguden emot mig från sin oljiga himmel när han ser att jag lyckas släcka betydligt fler eldar än han hinner starta. Och jag ler tillbaka för han kunde verkligen gjort den här prövningen ännu så värre för mig om han velat. Han kunde exempelvis (och nu hoppas jag inte att jag ger honom några dumma idéer) ha fått en 2000 watts xenonkolv att explodera mitt under pågående visning.

Men än så länge är vi kompisar han och jag. Han håller mig föredömligt på allerten och lär mig dessutom en hel massa nyttiga saker om matrixer och tillhållarvalsar.

Om jag bara klarar mig igenom den första veckan med fin tåga och vid god moral, är jag också övertygad om att det på andra sidan väntar ett välsmort och mycket rutinerat nirvana på den tappra och nu mycket upplysta maskinisten.

Lägesrapport (29)

Läser: Radio Heimat av Frank Goosen,

och slår upp: en väldig massa tyska glosor.

Vet inte: hur mycket som fastnar.

Mår, rent själsligt: en smula risigt faktiskt.

Tänker: att det alltid är samma när jag just blivit klar med ett projekt - man föreställer sig att världen på något sätt ska förändras, som när man klarar en bana i Super Mario Bros och med ett uppmuntrande plingeling skickas vidare till nästa nivå, till en som inte nödvändigtvis är bättre, men i alla fall annorlunda, en där man tar sig fram genom att simma bland bläckfiskar eller studsa på moln och krokodiler, en med alldeles nya bakgrunder och föresatser; men efter verklighetens förrädiska plingeling skickas bara tillbaka till början av samma bana igen, till en stålbjälke i utkanten av samma genomtrista byggarbetarvärld, med samma sabla stegsekvenser att härmed försöka ta sig igenom, gång på gång, utan någon som helst variation.

Lockas: av tanken på att bara dra, till ett land med mycket sol och slitna stenhus, till en annan värld där allt på riktigt ska vara främmande.

Men behöver i sådana fall: rätt mycket mera pengar.

Kommer nu som närmast detta annorlunda bara: de ensamma stunder då jag (med imponerande envetenhet) cyklar fel i Tantolunden klockan tre på natten - den där timmen när bara trutarna är vakna, och platser uppenbarar sig som jag inte visste fanns, höljda i en drömsk och genomskinlig gryning, lummiga och klara, och med storslagna utsikter över Liljeholmsviken.

Skriver på: en mycket blodig och misantropisk novell som förmodligen passar mitt lynne.

Och vet: att det snart blir bättre.

Spelar: tennis i Ängby, åtminstone på prov, för att det är en sådan snygg och stilig sport, och för att Tennisspelarna en sådan trevlig bok, och för rytmen bör kunna vara terapeutisk.

Ser, med stort nöje: Stand-up med John Oliver på SVT Play.

Inleder: min sommar som biografmaskinist, på ett nyöppnat Grand med en massa nervkrävande strul - automatik som låser sig, reklamprojektorer som strejkar, spotlights som spökar - men tack vare vädret, lyckligtvis inte med så många besökare.

Visar: annars en hel del bra grejer - enligt biografens tidningsannons (beispielsweise) Det vita bordet klockan 20.15 i kväll.

Antar: att det är Evert Lundquists målning de menar?

Tycker: det är en rätt vacker tavla.

Biografi (35) - Fler fina fynd

Victoria växer på (och upp ifrån) djupet

Den 2 juli sattes nyligen upp som inofficiellt öppningsdatum för de nya salongerna, men ändrades snart till en vecka senare.

I går fanns för första gången ett hål från övre foajén ner till den nya i källaren. Hur lång tid det kommer ta att förvandla detta hål till en trappa som pensionärer utan fara för liv och lem kan ta sig nedför, det återstår att se.

Biografpersonalen var där för att samtidigt röja lite i den ansamlade bråten på andra platser inom byggnaden.

I bland hittar man lustiga saker.

Det större mönstret

När vi ändå är inne på fotboll, massupplevelser och Ruhrområdet:

I den snygga SANAA-Gebäude i Essen visas just nu en utställning med bilder av bland annat Andreas Gursky, som med sina ofta gigantiska fotografier tycks vilja få betraktaren att se sig själv som en myra bland andra identiska myror i samhällets stora stack. På tillräckligt stort avstånd visar sig allt som vi trodde var unikt hos oss själva vara blott variationer av ett mycket större mönster, som vi synbarligen och utan motstånd gärna förlorat oss till.

På den aktuella utställningen finns exempelvis en bild av en fotbollsläktare. Av planen i nederkant syn bara ett av målen. Spelarna är någon annanstans och fokus ligger istället på publiken, på det som fått dem att sätta sig där i identiska tröjor och hoppas på samma sak. Kanske handlar det inte alls om själva sporten. Kanske är sporten bara en ursäkt för något betydligt mer grundläggande.

Jag stod där en god stund och försvann bland de olika ansikten som framträdde i folkhavet, allihopa utbytbara, men i sig själva var och en egen liten värld, byggd som de tror, av den egna fria viljan.

Jag hoppades hitta en länk till själva fotografiet. Men den tycks inte finnas upplagd någonstans och istället får ni klicka igång filmsnutten på Ruhrblickes presentationssida, skrolla fram till 5.05-5.12 och eventuellt pausa där. På köpet får ni även en glimt av Gursky själv, när han pratar några sekunder om sin konst.

(Hans 99 cent II Diptychon är det världens dyraste foto, sålt på Sothesby´s, för 3,3 miljoner dollar.)