Dö så vi får gå hem!

Om filmmakarnas avsikt var att göra en film där man från första rutan ska hata alla karaktärer och hoppas att de ska dö så fort som möjligt så att man får lämna salongen och gå hem, ja då är Vår dag ska komma (om två rödhåriga mäns hämnd på samhället) en helt klockren prestation.

Om avsikten är någon annan, vilken som helst, då är det utan tävlan den sämsta film jag sett på mycket, mycket, mycket länge (och då räknar jag in Johnny Mnemonic som jag faktiskt lät rulla på Voddler härom förmiddagen). Kvinnorna är kåta våp, alla andra är idioter. Rödhåriga eller ej.

Det är så dåligt att jag inte ens blir arg. Vår dag ska komma är inte värd en sådan känsloyttring. Arg hade jag nog bara varit, om jag hade lurats att betala pengar för den.

Djävulens garn

Och samtidigt som jag försöker rida in min nya iphone ska jag, på samma teknikintuitiva vis, lära mig behärska spakarna på vad som väl måste vara det amerikanska 1910-talets motsvarighet till detta intrikata kommunika- tionsmedel: en Royal skrivmaskin om närmare 10 europeiska kilogram, som stod omslagen med rött presentsnöre i personalrummet på Grand när jag kom dit i går, och som jag just burit 1,5 kilometer genom Norra Ängby i ett stilla snöfall mitt i natten.

Den plingar fint när man klonkar på tabulaturen och skrivarvalsen slår mot noll. Någon gång kommer jag säkert författa något på den, ett brev kanske, men i förstone har jag andra användningsområden i åtanke. Mellan varven fungerar den förresten fint bara som möbel.

Det regnar som manna från himlen nu: Konstpengar, mobiltelefoner, antika skrivmaskiner.

Jag undrar om jag i ett sinnessvagt ögonblick (någon av mina sömnlösa nätter?) råkat knyta en pakt med djävulen? Allt jag önskar ska jag slumpmässigt snubbla över och utan hakar få bära hem. Ett helt långt år av rikedom kanske. I utbyte enbart mot mitt fattiga hjärta, för honom att göra med vad han behagar: förfrysa, förbränna eller skära i tu?

("Nå, men vad ska fröken ändå med det där lilla köttstycket till?")

Tills ni i slutet av året finner mig ensam på toppen av en stor kulle med guld. Hålögd och utan vänner.

Kvadratism?

Gitarristen
70x70 cm

Övervägde att ge även denna målning en kryptisk titel. Svensk översättning kanske. Det kunde ha knutit an till den animerade videon till M Wards "Chinese Translation", som i viss mån har tjänat som inspiration.

Men nu är det trots allt inga rebusar jag målar. Så nån måtta får det kanske ändå vara.

Även jag, till slut

Om vi föreställer oss att världen går under men att mänskligheten på något sätt återhämtar sig igen och påbörjar en ny tideräkning, glömsk om allt som skedde före katastrofen, och att det i denna nya människoskara naturligtvis kommer finnas arkeologer som försöker gräva fram och kartlägga hur samhället f. Ka egentligen såg ut, och att de bland humus och aska en dag fann dessa två apparater, och på något vis lyckades lista ut hur de användes, och att detta också var de enda två mobila telefoner dessa framtida arkeologer någonsin sett; då skulle de väl samtidigt ha fått anse det bevisat att det faktiskt finns en gud (en grym och nyckfull men ändå fantastisk gud), för såhär snabbt kunde den elektroniska utvecklingen knappast ha gått på bara tio år, utan bistånd av något slags utommänskligt medvetande. Glappet är helt enkelt för stort.

Jodå för att, även jag har en iphone nu.


Jag fick överta 3Gs:en när en bekant slog till på nyare modell. Enda kruxet är att den ännu är bunden vid sitt ursprungliga abonnemang några månader till och att operatörsprogrammet ännu för nytt för att knäckas (något som ju för all del inte är så tillrådligt att göra men som jag inte tycker att jag har så mycket att förlora på eftersom jag ändå fått själva mobben gratis). Jag är heller inte sugen på att överge mitt snorbilliga, säljstoppade abonnemang för 19 kronor i månaden hos Tele 2 och byta för gott till ett dyrare hos 3.

Så medan jag väntar på att få upp telefonen på någondera viset kommer jag tillsvidare att dra runt på två telefoner. En som jag ringer och sms:ar med som vanligt, för 19 öre enheten, och en som jag för ytterligare några futtiga tior i månaden tar hipstamatiska foton med och kollar när bussen går, om den nu går över huvud taget.

Inte helt praktiskt kanske, men en ekonomisk försvarbar och helt ok lösning så länge.

I vilket fall som helst behöver jag en äppelplatta för att kunna hålla koll på det där projektet jag tidigare mumlat om, och som jag fortsätter att mumla om tills jag säkert vet hur det blir, men som väl är enda anledningen till att det här inlägget inte är fullkomligt ointressant för någon annan än mig själv.

Eller så ville jag kanske bara berätta för alla att också jag vågat steget in i min elektroniska samtid nu, och att det som förväntat känns rätt bra.

Utställningen avslutad (med en liten sammanfattning)

I söndags kväll plockade jag ner målningarna från väggarna på Grand och stuvade in dem i ett lampförråd innanför 1:ans maskinrum. Så är ännu en utställning till ända, vilket är både tråkigt och skönt.

Det är en speciell situation att hänga ut sig där man samtidigt arbetar: Att stå på en trappavsats bara några meter ifrån sina egna målningar och riva biljetter, helt inkognito, medan hundratals människor passerar förbi det man gjort. Det faller ingen in att jämföra de avbildade figurernas ansikten med biografarbetarnas plyten. Alltså är man osynlig mitt i mängden, och kan (nyfiket och nervöst) ta sig tid studera de andra.

Många, de flesta, har strömmat förbi som blinda fiskar. Men lite stolt har jag också kunnat konstatera att de som ändå råkat kasta en blick uppåt väggarna - medan de krånglat med ytterrocken eller väntat på sin fru inne på toaletten - i regel fastnat där med blicken och gärna låtit den vandra ett tag från duk till duk. En eller annan har gått närmare, lutat sig fram och zoomat in signaturen nere i högerhörnet, kanske för att se om det är någon känd, vilket de med blandade känslor insett att det inte är. Vissa har pekat och visat varandra, som i förbifarten. Någon enstaka har också blivit stående, i begrundan.

Särskilt den senare sorten är smickrande att se. Dock räknade jag aldrig med sälja något. Det är ju inte för att köpa tavlor folk går på bio. Man har liksom inte den plånboken med sig, vare sig i fickan eller mentalt. Men roliga saker händer alltid då man minst väntar sig det, och samma kväll som jag städat bort målningarna från foajén kom till slut ett mail från en hågad spekulant, en regissör som jag respekterar och som dessutom visade sig vara mycket trevlig. Hon hade varit på bio och fastnat för mina målningar. Ville bara se ett par av dem igen innan hon helt bestämde sig.

Eftersom jag själv körde Cinematekets Pimpernel Smith på Victoria (för hundra entusiastiska 85-åringar som visste att berätta hur det var att se den här filmen för första gången, under själva kriget) fick jag be mina kollegor på Grand att styra upp en privatvisning för henne i 1:ans maskinrum. Sedan fick hon ta med sig den hon ville ha, vilket alltså blev gungtavlan, den som tidigare hängde i Paris.

Att skiljas från en målning är alltid ett vemod. Men när jag vet att den istället hamnar hos en bra person (någon som är värd den) är det också en stor glädje. Så vill jag ändå kalla utställningen en blygsam succé.

Kanske har den också genererat en beställning. En vänlig herre har varit där och tittat, först själv och sedan i sällskap med sin fru, på jakt efter någon som kan måla ett porträtt av hans 95-åriga svärmor. Vi hann gå igenom några övergripande detaljer och det låter som ett mycket spännande uppdrag. Förhoppningsvis hör de av sig igen.

Efter ett kort dygns träda öppnar i dag en ny utställning på biografen, av någon jag ännu inte vet vem det är. Det ska bli intressant att ta reda på, vad det lider.

Såld!

Keep on dreaming

Jämt skägg

Förra målningen tog tre slitsamma månader att få klar. Den senaste tog tre dagar.

(En stiliserad gitarrist (tidstypiskt skäggig), intensivt försjunken.)

Betyder det att den förra målningen är 30 gånger bättre?

Så rättvist är sällan konsten beskaffad.

Grattis Ågust

August har namnsdag i dag. Firar det med ett stycke ur Till bords med Strindberg som jag fick i kär present på min födelsedag förra veckan.

Rättare sagt är det ett stycke ur Strindbergs Blomstermålningar och djurstycken som citeras i Catharina Söderbergh, Solveig Edlund och Johnny Johanssons litteraturhistoriska receptbok, och som jag nyper ett russin ur.

Russinet hittas där den entusiastiska hobbyodlaren Strindberg beskriver sitt enträgna arbete med täppan ute på Kymendö:

"En förtvivlans strid är den mot kålmaskerne. Jag plockade äggen som läggas på bladens undersida av den vita fjärilen Epeïra, tre gånger om dagen, och ändock fick jag senare plocka maskar (larver) sex gånger om dagen utan att lyckas skydda två dussin blomkålshuven mot förstörelsen.

Det är med kålmaskarne som med synden; man plockar och plockar och den sitter där ändå, tills man slutligen tröttnar, finner sig i sitt öde och tänker: det ska väl så vara efter det så är!"

I Till bords med Strindberg finner man också en hel massa exotiska maträtter med fascinerande, stundtals rent av poetiska ingredienser, som man (det vill säga jag) aldrig tidigare hört namnet på. Som lungmos.

Ingredienser (bland annat): Ett hjärtslag.

Livet är så förtvivlans vackert ibland.

Lättar upp stämningen

Tänker att om folk ramlar in här på bloggen lite oförhappandes så bör kanske inte det första de läser inte vara ett inlägg där det förefaller som att bloggskribenten hatar barn.

Så för att istället låta något annat hamna överst ett tag skulle jag kanske kunna tipsa om en bra film. Det passar extra bra som filmen i fråga råkar vara en av de få titlar som inte går för utsålda hus på Stockholms biografer just nu (så här i presentkortsvågen efter jul) och som det därför (skamligt nog) finns hur mycket plats som helst på för den som är hågsen:

Faith Akins Soul Kitchen. En underbart varm och grabbig film, kryddad med härlig karaktärer, en hel massa mat och bra musik. Feelgood när den är som bäst och dessutom befriande tysk, det vill säga: inte så förbannat ängslig.

Jag skrattade högt flera gånger, vilket inte säger lite. Alla jag känner som har sett den älskar den. Tanter så väl som unga vuxna har tackat mig för tipset när jag föreslagit den istället för något annat där platserna var slut.

Så vet ni vad ni ska göra med era fribiljetter.

(Visserligen finns också de som kommit ut från salongen efter en halvtimme och begärt pengarna tillbaka. Men de människorna tycker jag mest bara synd om.)

De dör hellre

Ann Heberlein skriver i dagens DN att män som söker sig själva flyr till spriten eller vildmarken. Kvinnor som vill finna sig själva förvandlar sig i stället ur till urmödrar och föder en massa barn.

Utropstecken. Frågetecken.

Är inte det kulturella motsatsparet snarare att män flyr bort från samhället, bort från familj och konventioner, rent fysiskt - eftersom den möjligheten ändå har getts dem. Medan kvinnor i samma desperata längtan efter något annat istället tar livet av sig - eftersom det i många fall har känts som den enda vägen ut.

Inte heller det en konstruktiv lösning så klart. Men i mina ögon en mer sann generalisering (och faktiskt mindre provocerande) än Heberleins påstående om mödraskapet som kvinnans väg till sig själv.

Om vi nu ska prata i extremer.

Särskilt som mödraskapet i sig kan vara ett nog så gott skäl att vilja fly civilisationen.

För satan!

Och så fick svära över morgontidningen för första gången i år också. Känns bra.

2010

Sett i backspegeln hände trots allt några grejer det år som gått.

*Jag blev biografmaskinist.

*Jag började spela gitarr.

*Jag var i Essen och på Skiathos.

*Jag skrev klart en novellsamling som ingen vill ge ut (men som, om man ska försöka se något positivt i detta, kanske ändå fått mig att inse vad jag hela tiden gjort för fel).

*Jag hängde tavlor på sammanlagt fyra ställen.

*Jag illustrerade ett bokomslag.

*Jag började recensera för nån annan än mig själv.

*Jag inledde ett samarbete som ni förhoppningsvis snart ska se frukten av.

Men det är väl också allt. Så vi spar väl på basunerna.

Kvantabsurda liknelser

En av årets julklappsböcker (som denna gång blev ovanligt få) var Osäkerhetsrelationen av Helena Granström.

Någonstans i gränslandet mellan lyrik och prosa. Den vill inte helt bestämma sig.

En grupp forskare försöker komma fram till en sanning om tillvaron. Inte heller sanningen kan helt bestämma sig.

Elektronen beter sig som en partikel bara när någon iakttar den, vandrar partikellydigt sannolikhetsdygdigt genom något av alla skårorna i laboratorieskärmen. När blicken vänds bort förvandlas den till våg, till totalsumman av alla sina möjligheter, och strömmar euforiskt och narrande genom alla.

Ett svindlande faktum. Och en möjlig bild för väldigt många saker. Som att alla sanningar bara är en del av en annan större sanning som vi aldrig helt kan famna, eftersom redan vårt försök till omfamning får sanningen att förändras. Hjärnan vägrar men tvingas till ödmjukhet. Vi kommer aldrig ges tillträde in i världens kärna, för när vi väl nått dit är den sedan länge någon annanstans. Som regnbågens slut. Eller människorna omkring oss.

Under en halvt avklarad 5-poängskurs i kvantfysikens principer (för snart nog sex år sedan), såg jag i elektronen en människa som i sin ensamhet är allt en människa kan vara. Summan av sina förutsättningar. Inte antingen eller, utan både och på samma gång, i ett brusande fällt av möjliga val. Så snart någon pekar, och påstår något om henne, har hon begränsats.

Kan man vägra välja och fly varje katalogisering i evighet för att slippa bli partikel, för att få fortsätta vara våg? Att vara allt och överallt samtidigt. Ett egoistiskt, självuppfyllt tillstånd som inte lämnar plats åt kompromisser. Slingrar som en mask på medmänniskornas blickar, hävdar tvångsmässigt motsatsen till varje nytt påstående, livrädd för att nålas fast och bestämmas. Flyr så fort bruset tystnar och allt tycks säkert.

I tron att om man inte väljer får man leva för evigt.

Men överallt är också ingenstans. Allting samtidigt en bild för inget. Att aldrig stanna är att förbli ensam.

Frånvarande och överspänd

Årets jullektyr, i dötiderna mellan måltiderna: Albert Camus Främlingen.

Den närvarande men känslomässigt avskurne hemvändaren.

En helt spegelvänd version av mig.

(Mamma gör allt så fint att man vill gråta. Av oklara anledningar.)

Kanske är jag färdig med jular för ett tag.

Lägesrapport (31)

Läser: några meningar här och var i de sista 50 sidorna av Stolthet och fördom och zombier.

Anser mig: sedan vara klar med den (de fick varandra, igen),

Tar: istället, som den snorkiga snobb jag är, fram ett nytryck av Albert Camus Främlingen.

Vaknar: ur dvallika vinterbjörnssömnnätter, till 11-gradiga inomhustemperaturer och inget vatten ur kökskranen.

Sms:ar: min värd (som bor en trappa ner),

och skämtar: lite lättsamt om saken (det är ju så otrevligt med anklagande tillrop).

Ser: Fyra år till som överraskande nog gjorde mig kärleksfnittrig i hela kroppen; Buitiful, som inte kramade ur mig några tårar men som ändå blir bättre för var gång jag beskriver den; och Streetdance (i 2D), eftersom jag står ut med det mesta vad gäller dansfilm, även om det förblir en gåta för mig varför slutnumret - det med vilket filmens hjältar triumfatoriskt slår alla med häpnad - i regel är så obeskrivligt uselt (typexemplet: Girls Just Want to Have Fun, undantaget: Dirty Dancing).

Skissar: upp en ny målning, en kubistisk gitarrmålning med stämning från "Chinese Translation".

Tror: som vanligt när jag just har börjat, att den kan bli rätt fantastisk.

Äter: rostade korvbröd med smör till frukost, för att slippa köpa ny mjölk.

Dricker: kaffe på vatten från badrumskranen (vilket ju, som alla vet, är ett helt annat vatten).

Slår: in,

och packar: ned julklapparna i en lumparväska.

Hoppar: över duschen, som ändå verkar osäker, för att spara en hinna av mot kylan skyddande smuts.

Klär: mig för tundravandring,

och tar: bussen norrut, till vedspisarnas förlovade land.

Hoppas: att vi en dag ses igen.

Önskar: oavsett vad mitt öde blir, alla er andra en riktigt god jul!