Morvern-känslan

Apropå det där att packa en väska och dra, men att man i så fall behöver pengar:

Det finns filmer som man ser och som man tycker är så bra att man är rädd för att se dem igen. Risken är att man inte alls kommer få uppelva den där första fascinationen på nytt, utan snarare måste stå frågande inför den. För kanske berodde fascinationen mindre på filmen i sig än på en kombination av andra faktorer, som sammantagna gjorde att man just då var extra mottaglig just för den historien. Man bevarar hellre sin första känsla, än sätter den på prov och förlorar den.

Morvern Callar är en sådan film. Den körde näven rakt in i magen på mig, grep tag om inälvorna och vred om. När jag lämnade salongen var jag Morvern. Och det där händer sällan nu för tiden. När jag var liten tycktes allt jag såg kunna förvandla mig i grunden. Jag försvann in i duken, glömde tid och rum och när ljuset tändes igen vacklade jag ut som hypnotiserad. Det kunde ta dagar innan jag blev mig själv igen. Och det var ju också precis den känslan, flykten från mig själv, som jag längtade efter och som fick mig att gång på gång komma tillbaka efter mer.

Nu för tiden blir det alltmer sällsynt. Som med en drog krävs det allt högre eller allt mer koncentrerade doser för att uppnå samma rus. Men därför är det också så mycket mer omtumlande när det väl sker. Som med Morvern Callar. För ett par år sedan vågade jag köpa boken, skriven av Alan Warner, och gladdes åt att jag blev lika fascinerad av den. Tillsammans med filmen har nu boken krupit hela vägen in i mig och bildat liksom en klangbotten där, eller i alla fall smält ihop med den som redan fanns, och förstärkt den. Resultatet har blivit en till synes bottenlös brunn av inspiration. Och jag återkommer ständigt till den, Morvern-känslan, både i mitt vanliga liv och i det jag skriver och målar. I min just påbörjade tavla finns till och med ett ex av pocketupplagan med som en del av motivet. En tydlig koppling till Morvern och en liten eloge till Warner.

Hur ska jag då beskriva den, Morvern-känslan? Kanske är det lättast om ni föreställer er någonting blankt, en polerad sfär av någonting ogenomskinligt. En slät yta utan sprickor. Ett samlat lugn. För en utomstående vore det lätt att helt enkelt missta lugnet för känslokyla. Morvern-personen liknar en gås som allt vatten rinner av. Ointaglig, oberörbar. Men skenet bedrar. Under den polerade ytan finns i själva verket en hel värld av någonting stormande och nästan explosivt. Ändå fungerar ytan inte alls som ett lock, som man skulle kunna tro, och det är också det som är paradoxen: Lugnet motsvarar exakt det där kaosartade som händer inuti. Det är ett sinnesläge där stormarna för en tid tycks ta ut varandra - i likhet med termodynamikens lagar om entopi. Ett tillstånd av total jämnvikt och samtidigt brutal klarsynthet. En total avsaknad av illusioner. Inte glädje. Snarare motsatsen. Men samtidigt en alltuppfyllande känsla av att vara sig själv nog. En enorm styrka i vetskapen att man inte har något mer att förlora.

För att förtydliga - de två första styckena i boken:

"Han hade skurit halsen av sej med kniven. Han hade nästan huggit av sej handen med köttyxan. Eftersom Han inte kunde protestera tände jag en Silk Cut. Nån sorts våg av nåt sköljde liksom över mej. Där fanns skräck men jag hade dagdrömt om hur jag skulle känna mig.

Han var naken och död och låg på linoleumgolvet i köket med ansiktet i en pöl av blod. Julgransljusen slog på och av. Man kunde ställa in hur fort dom skulle blinka. Om och om igen kunde man se Honom ligga där och sen kolmörker med Hans dataskärm fortfarande på."

Materiell renhet

Som barn var jag en samlare. I dag bor jag alltför trångt för att kunna unna mig sådana ovanor. Istället får jag allt som oftast gallra ut onödiga saker ur skåp och lådor, slänga dem eller ge bort dem till Myrorna. Böcker slänger jag inte. Hur dåliga de än är kan jag inte förmå mig till det, av respekt för det skrivna ordet antar jag, även om skillnaden mellan en massupptryckt, usel pocket och en masstillverkad plastljusstake väl inte är så enormt stor egentligen - vissa saker har ett värde annat inte, det gäller böcker såväl som tombuteljer. Ändå slänger jag alltså inte böcker. Jag sorterar ut dem och ger bort dem till vänner som kommer på besök. Någon gång har jag gått till ett sjukhusbibliotek och lämnat en pappkasse där.

I senaste gallringen var det bland annat Kurt Vonneguts Dead Eye Dick som fick lämna plats för andra volymer. Jag köpte boken på ett antikvariat i Norrtälje, läste den utan att känna mig särskilt imponerad och sedan har jag till och med glömt bort vad den handlar om. Än har jag emellertid inte kommit mig för att göra mig av med den. I ett år har jag istället använt den som kraftfördelningskloss när jag hamrat ihop kilramar. Det är kanske nåt med omslaget, en repsnara med en träklump i, som får den att verka passande som slöjdateralj. Mellan målerirycken har boken sedan legat på hatthyllan i hallen i väntan på nästa ägare. Men i och med att Vonnegut nyligen gick ur tiden, har det plötsligt känts lite vanvördigt att utan vidare kassera hans verk. Och så har Dead Eye Dick tills vidare fått vara kvar. I alla fall i sin, i mitt tycke inte alls föraktliga roll, som mycket funktionell hammarkloss.

En del saker gör man sig alltså av med med flit. Annat försvinner av sig själv. För ett par veckor sedan tappade jag den ena av mina två enda, vackert aquamarinblå gröttallrikar i golvet så att den gick i bitar. Det är sådant som händer. Men sedan har jag haft ångestdrömmar om att även den sista skulle gå sönder. I morse gjorde den det. Klankrsch. Den väntade reaktionen uteblev. Istället kände jag mig lite lättad. Jag tror att jag helt enkelt varit stressad över de krav som den enstaka tallriken omedvetet ställde på mig. Var gång jag tog fram den var det en påminnelse om att jag borde gå iväg och köpa en ny likadan, en dyr en som matchade. Tvånget i det på något sätt. Sen när även den andra tallriken försvann, borde jag plötsligt ingenting. Nu kan jag köpa ett gäng billiga byttor i vilken butik som helst. Helst några jag inte behöver vara rädd om. Till dess äter jag frukost på finporslinet.

Min pappa revolterade helt mot det materiella för några år sedan när han till sina grannar och vänners stora förvirring beslutade sig för att ge bort allt han ägde. Somliga trodde bestämt att han drabbats av en allvarlig livskris och tänkte ta livet av sig (som om det enda friska vore att tvärt om vilja äga så mycket som möjligt). Andra flockades som gamar för att roffa åt sig det som bjöds. En tredje grupp betraktade honom, hemligt avundsjuka, som något av en hjälte. För även om han inte själv såg sitt infall på det sättet, var det han gjorde på sätt och vis en privat enmansrevolution mot hela det moderna samhället. Frågan som hans handlande ställde var om det var han eller världen som var galen (och som med alla bra frågor fanns det nog ett flertal möjliga svar). Utrymmingen av prylar och möbler varade i alla fall i ungefär en vecka. Det enda han sparade (förutom kläder och lite andra nyttoföremål) var väl i princip sängen, teven, datorn, en stor golvlampa och sin gitarr. Och så lever han fortfarande (tror jag). Jag föreställer mig också att han fortfarande är nöjd med sitt beslut.

Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att följa hans exempel. Men nog finns det stundom något lockande i tanken på att packa en väska med bara det allra nödvändigaste, ge sig ner till centralstationen och ta första bästa tåg i endera riktingen. Lämna allting misslyckat bakom sig och börja om från början, på en helt ny och liksom ren plats, där ingen känner en och man inte sitter fast i gamla spår. Fantasin faller när jag kommer på att jag inte har några pengar. Frihet från materiella ting är bara frihet om man i gengäld har en massa klöver. Annars är man väl i princip bara en luffare.

Frida och jag

Igår fick jag en fråga om Pausfågel (6). Det gläder mig att alla inte har superkoll på Frida Kahlo för då kan jag skriva några ord om henne utan att sparka in öppna dörrar.

Första gången jag såg ett självporträtt av Kahlo var i lågstadieåldern, hemma hos min syster (det kan ha varit det här). Mest tyckte jag då att hon verkade hårig och rätt ful. Jag vågade inte säga det till syrran, som ju var feminist och inte rakade sig någonstans, men jag tänkte att om jag hade ett sådant där skräckinjagande svart ögonbryn så skulle jag åtminstone plocka det i mitten så att det blev två stycken, precis som på normala människor. Jag förkastade Kahlo men kunde inte glömma hennes ansikte. Hennes blick hade bränt sig fast i mig och med tiden insåg jag ju att det var just detta - inte det rakt estetiska utan det avvikande, det som skavde - som utgjorde kraften i Kahlos porträtt. I alla fall för mig. Hennes ögonbryn, som först gjort mig illa till mods, ser jag nu som en stark symbol - siluetten av en flygande svart korp tvärs över pannan - och jag undrar om hon själv betraktade dem som vingar.

Det dröjde till 2002 innan jag egentligen kom att fundera på Frida Kahlo igen. Det var då Stockholms filmfestival visade Frida, en spelfilm om Kahlos liv. Jag satt i publiken när hennes målningar passera revy på bioduken och det slog mig då plötsligt att hon faktiskt använde sig av samma slags symboliska tänkande som jag själv gör när jag fantiserar ihop tavlor. Tidigare hade jag ju mest betraktat henne som ett kompext och fascinerande ögonbryn. Men filmen Frida fick mig att känna mig konstnärligt besläktad med den exentriska mexikanskan. Identifikationen var inte heller svårare av att vi delar samma namn (hennes första är mitt andra).

Jag menar nu inte att jämföra mina blygsamma ansatser med mästarinnan Kahlos. Men vi är/var båda självlärda och liksom hon jobbar jag mycket med självportträtt. Jag hoppas att det inte betyder att vi är/var obotliga egocentriker. Snarare är självporträttet ett sätt att kommunisera känslor, att gestalta ett inre skeende, och särskilt tacksamt är det om man dessutom kryddar anrättningen med lite absurda inslag och symboler (som i Two Fridas eller What the Water Gave Me).

Det intressanta med absurditeterna är att de tvingar betraktaren att stanna upp och fråga sig vad allting betyder. En fråga leder till nästa utan att man riktigt lyckas kommer på ett fullödigt svar. I bästa fall liknar det den besatta förvirring som David Lynch åstadkommit med filmer som Lost Highway och Mulholland Drive. Man kan inte ge sig förrän man har fått allt att gå ihop, och eftersom man aldrig riktigt lyckas, släpper bilderna heller aldrig taget.

Det är detta tillstånd av nyfiken frustration jag också försöker uppnå med mina målningar, ofta just med hjälp av absurditeter. I den målning jag skissar på för tillfället är förvisso allting realistiskt i den meningen att där inte finns några zebrahövdade badkar eller överdimensionerade frökärnor. Men målet är ändå att väcka frågor. Jag vill att betraktaren ska bli stående framför duken och undra vad som föregått det som tycks utspela sig där, och vad som kommer hända sen. Som om tavlan bara vore en stillbild, klippt ur mitten av en film på åtminstone två timmar.

Än så länge har jag inte mer än skissat upp en förstudie i blyerts. Nästa steg blir att överföra skissen till duk. Men innan dess måste tvätten torka. Mitt hem är inte större än att torkstället i utvecklat skick helt belamrar ateljéhörnet och omöjliggör yvigare gester. Att utsätta spetsunderkläder för olja och terpentin är väl inte heller en så lyckad idé. Så det får helt enkelt vänta till i morgon.

Girl with a gun (2)

För en tid sedan efterlyste jag här i bloggen en leksaksrevolver. Jag hade en idé till en tavla och behövde bland annat ett sådant vapen som rekvisita.

Jag trodde då inte att min närmaste omgivning kryllade av riktiga handeldvapen, varvid jag betonade just det där med leksak. Snart visade det sig emellertid att inte bara en utan två av mina kollegor på Astoria var ägare till tvättäkta revolvrar. En av dem i egenskap av pensionerad yrkesmilitär, den andre som fd sportskytt.

Så idag, efter att som en annan gangster ha diskuterat vapenaffärer över nätet i en vecka, lät mig sportskytten hantera revolvern en stund under uppsikt (helt i enlighet med rådande vapenparagrafer) och hjälpte mig hyggligt nog även att ta en bild som jag kan ha som underlag för den planerade målningen. Tack för det, styrman!

Medan fotograferandet pågick föll det mig återigen in hur man kan motivera nästan vilket slags vansinnesbeteende som helst med konstnärliga motiv. Ingen ifrågasätter rimligheten i att stå i strumplästen i någons kök med en handväskan över armen full av pistoler och choklad, så länge man säger att det gäller en tavla. Man kan gå i Muppkyckling-dräkt mitt i stan och ingen låter sig förvånas om det bara är en kamera närvarande. Säger man att man håller på att skriva en bok eller ett reportage öppnas på samma sätt dörrar till de mest oväntade sammanhang och miljöer. Som när jag for runt bland Kapstadens kåkstäder för ett gott antal år sedan och utan vidare välkomnades in i familjernas skjul, möttes med leenden och fick svar på en massa närgångna frågor, bara för att jag höll en penna i handen.

Att kunna kalla sig konstnär är på det viset som att ha en alldeles speciell superkraft: Förmågan att sätta sociala konventioner ur spel. Men som med alla krafter finns det också en makt behäftad med den (gränslöshet har ju sina baksidor). Och man får bruka den under ansvar. Precis som en revolver.

Gud i Stocksund

Gud är 7 kilometers friktionsfri löpning längsmed vattnet i Stocksund. I sommarsolen en söndagmorgon.

Jag ville ge mig själv en nystart så jag tog mig spåret an. Vid pass fem kilometer vann jag rygg på en äldre gentleman, klädd i ljusa promenadshorts och vit tenniströja. Han steg åt sidan med en gentil gest och antydan till en (nästan nästan) lätt huvudbugning. Solstrålarna fick det välkammade vita håret att lysa som en ängels gloria. Han vände sig om.

Det var Loa Falkman.

Jag vet inte varför den uppenbarelsen gjorde mig så glad. Men det gjorde den. Jag får väl skylla på endorfiner.

Fyrkantiga klossar och runda hål

Om det går utan att man tar i, då gör man rätt. Jag brukar ha det som motto när jag exempelvis monterar ihop IKEA-möbler. Ibland blir man så fokuserad på att nå sitt mål att man inte märker att man försöker banka in fyrkantiga klossar i runda hål. Man behöver stanna upp, ta ett steg tillbaka och så, i bästa fall, faller allting plötsligt på plats. Aha...

Den senaste veckan har jag ägnat åt det. Åt att ta en massa steg tillbaka. Jag har inte skrivit, inte sprungit, knappt jobbat, knappt läst (inte städat...). Istället för att doppa hjärnan i mjölk har jag sovit så mycket som möjligt och druckit ett antal enheter alkohol. Jag känner mig tömd nu. Det är ändå en förhållandevis bra känsla. Som att bottna. Med fötterna på stadig grund kan man ta sats och skjuta sig själv uppåt.

Nästa vecka ska jag ägna åt det. Åt att hitta nya vägar framåt.

Hoppas jag.

Doppa hjärnan i mjölk

Jag har inte skrivit något på boken alls den här veckan. Bloggandet har jag likaledes bantat till ett minimum. Jag är helt enkelt trött på ord. Huvudet är fullt av dem men jag har ingen lust att skriva ner dem. Istället ville jag mycket hellre plocka ut hjärnan ur sin håla, doppa ner den i en skål med sval mjölk och dränka livet ur all ohyra som kryper och surrar där inne. Och när den sedan var helt ren och alldeles len och mjukfuktig av lactosen, så skulle jag försiktigt skaka av den och lägga tillbaka den i skallrummet igen. Tom och sval och fin.

Åh... Det vore härligt. Som en omstart. Och sen var jag redo för allt.

Skvalpetiskvalp.

Pausfågel (5)

Frida Kahlo - Roots Raices

Trafiksignaler

Om man betraktar konst som kommunikation, och bilism också som en form av kommunikation, så kan man upprätta ett långsökt svepskäl för mig att prata trafik i den här bloggen.

För trafik kan röra mig till tårar. Då när allting flyter. När bilarna rör sig framåt helt utan intermezzon, var och en med sitt eget mål och sin egen mening, men ändå bara som en liten liten del av det stora hela. Likt celler i en stor organism. Det tysta sammarbetet. Det är vackert.

Och vackrast av allt är kanske ambulanser. Som den jag såg i morse. Först hördes bara sirenerna så klart. Trafikljusen slog om till grönt men det var ingen som brydde sig om det. Den egna brådskan lades åt sidan och filerna klövs istället åt sidorna, öppnade upp en passage för den annalkande gula bilen. Den sneddade tjutande genom korsningen och för ett ögonblick stod allting stilla. Bilisterna följde ambulansen med blicken - en blinkande kokong vari ett främmande liv svävade i fara - och så länge den var inom synhåll bars det där främmande livet fram som på en våg av ordlösa tankar. En osynlig samhörighet, lika annonym som trafiken i övrigt. Ett skyddande värn mot det värsta. Sedan var bilen borta, förtrollningen bruten och allting återgick till det normala.

Jag fortsatte att tänka på ordens bristfällighet. Jag kommer ständigt tillbaka till det nu för tiden. En irriterande insikt om att orden istället för att skapa klarhet lika gärna förvirrar intrycket av det man vill få fram. Valet av ord belyser somligt men förpassar annat till skuggan. De snedvrider det som ska beskrivas så att både den som talar och den som lyssnar förlorar greppet om den verkliga andemeningen. Hur mycket man än pratar kommer man ändå aldrig åt det väsentliga. Det är som att tvingas utföra en livsavgörande opereration med stora boxhandskar på händerna.

Hur mycket enklare vore det inte att bara kunna koppla upp sig mot en annan människas hjärna och tanka över allting som man vill säga på en gång i en enda oformulerbar röra. Den skulle vara full av underliga motsägelser och ovidkommande associationer men ändå oändligt mycket tydligare än något man någonsin skulle kunna förmedla i ord. Tänk att för en stund få befria känslorna från det där störande rastret av trubbiga omskrivningar, tillspetsningar och fega försköningar som orden alltid lägger i vägen och i gengäld uppnå en totalt oförvanskad kommunikation. Exakt nyanserad. Oretuscherad.

Jag kan inte komma från den känslan idag, att det ligger något ivägen mellan mig och verkligheten. Som om jag skulle vara inbäddad i ett slags kvävande skumgummihölje som begränsar mina rörelser, men som jag är så van vid att jag tidigare aldrig lagt märke till det. Och jag hatar det. På allvar. Är det orden som håller mig gisslan?

Biografi (6) - veklagan och förlikning

I morse gick jag upp tidigt, vässade mina pennor och for iväg till Stockholms tingsrätt för att rycka in som rättegångstecknare åt Lidingö Tidning. Det gällde ett skadeståndsmål mellan Lidingö kommun och en sjuksköterska som ansett sig mobbad på jobbet. Fallet gick emellertid snart till förlikning. Några bilder blev sålunda aldrig aktuella och jag fick åka hem igen med oförättat värv.

Så istället tänkte jag, med anledning av dagens premiär av Pirates of the Caribbean: At World's End, berätta en liten anekdot som jag snappade upp på personalfesten. Den handlar om en kund som brevledes hört av sig till huvudkontoret med en mycket allvarlig klagan. Mannen i fråga uppmärksammade själv det faktum att det gått så lång tid sedan episoden inträffade, och han förstod hur detta eventuellt kunde uppfattas som en aning underligt. Men kanske kunde det också belysa hur otroligt jobbigt mannen hade tyckt att det inträffade faktiskt hade varit.

Förra sommaren hade mannen gått på en Astoriabiograf tillsammans med en bekant och sett Pirates of the Caribbean 2: Död mans kista (de två biljetterna bifogades till bevis, fastgemade vid brevets överkant). Det hade varit en lång film och redan när upplösningen närmade sig hade mannen insett att det inte skulle finnas tillräckligt med tid kvar för att knyta ihop alla lösa trådar. Mycket riktigt besannades hans farhågor - mannen och hans sällskap var båda överens - Död mans kista var en film utan slut. Skandalöst nog hade biografen ändå tagit ut fullt pris för vad som rimligen måste betraktas som bara en halv upplevelse.

Brevskrivaren hade nu förstått att en tredje film om piraterna var på väg. Detta tog han som belägg för att fler besökare måste ha hört av sig och att biograferna slutligen hade insett att den senaste filmen behövts kompletteras med ytterligare ett avsnitt. Därför var det inte mer än rätt och riktigt att Astoria sände honom två fribiljetter till denna kommande film, så att han och hans sällskap äntligen skulle få se slutet på den historia de redan betalat för att avnjuta. Mannen tillstod emellertid att piratgenren kanske inte riktigt var i hans smak. Ännu hellre kunde Astoria sålunda skicka över fribiljetter till någon helt annan, och förhoppningsvis mycket bättre, film.

Sedan Astorias lednings ramat in detta brev tillsammans med de bifogade biljetterna i en vacker glasram och hängt upp det på väggen på huvudkontoret, författade de ett ursäktande svar till mannen och skickade naturligtvis över två fribiljetter. Förvisso blev det inte till Pirates 3, men väl till David Lynchs Inland Empire - en film som varken äger början eller slut. Och väl knappt någon mitt heller.

***

I och med Triangelfilms konkurs är det ju osäkert om han får möjlighet att utnyttja sina biljetter. Det är synd. Det hade varit mycket underhållande att få veta vad han tyckte.

Biografi (5) - Dagen efter

Personalfest på Flaggskeppet igår.

På alla bra fester bör det vara någon, helst någon i höga klackar, som ramlar ner för en trappa mitt under lottdragningen och bjuder på lite extra underhållning. Jobbet var ledigt. Någon tog sitt ansvar.

Va? Vem?

Inga kommentarer.

Ljus i mörkret

På, eller i anslutning till, Fårö finns två biografer. Den ena ligger i Sudersand i en ombyggd trälada. Rödmålad med stora vita bokstäver på ena gaveln: BIO. Monoljud. Ingen ventilation. Projektorn är gammal och klarar inte av rullar som är längre än ungefär en timme, så det är alltid en paus i mitten när man kan gå ut i gräset och dricka kaffe. Den andra är lite bättre. Den ligger i ett betonghus i Broa, på Gotlandssidan av sundet. Man får ta färjan över.

Från Karlbjergaheden är det ungefär fem kilometers cykeltur till Sudersand. När filmen är slut framåt elvasnåret har daggen lagt sig och det drar dimstråk över grusvägarna. Har filmen varit lång är det redan nattsvart och man får stänga av cykellyset för att inte förlora långsynen. Risken är annars att man kör på ett får. Fåren hoppar över färisterna utan problem. Det verkar inte fallit dem in att gallret är avsett för att skrämma dem.

Till Fårösund är det längre, ungefär 1,5 mil oupplyst landsväg. Just när filmen tagit slut är det ju fullt av trafik på vägen, en färjlast full av bilar på väg hem från biografen. Men efter ett tag har de flesta kommit förbi och man har vägen för sig själv om man cyklar.

En av de filmer jag såg i Fårösund förra sommaren var Superman returns. Filmen var naturligtvis dålig. Den hade varit dålig även utan rekvisitamissarna med Brandon Rouths kontaktlinser. Vägen hem var dess mer minnesvärd. I nattsvärtan, på cykeln som ven fram över asfalten, med fartvinden i ansiktet, och med Stålmannen i tydligt minne, var det nästan som att flyga. Marken under däcken lika mörk som allt det andra, syntes inte ändå. Det enda som syntes var stjärnorna ovanför. Ovanför och framför, på alla sidor runt. Som om det faktiskt gick att cykla rakt ut bland dem, in i rymden. Och längst bort i väster, någonstans över havet, ett blixtoväder. Åskan var för avlägsen för att mullret skulle nå fram. Men ljusviggarna klöv hela himlen.

Jag greps av en slags eufori då som inte alls stämde överens med min egentliga sinnesstämning. Det var väl lyckan i att övermannas av någon större och samtidigt kunna känna sig som ett med det. Att plötsligt inse hur man bara är en liten, liten del av något enormt, men samtidigt inte alls känna sig ensam. Jag antar att det är så det känns att tro på gud. Förutom att troende också inbillar sig att världsaltet ser dem och smickrar sig med det. Men världsaltet är blint och bryr sig inte. Det gör inte min upplevelse mindre.

Cykelturen längs landsvägen, med de sista krångliga sträckorna förbi steniga hjulspår och boskapsgrindar, tog ungefär fyrtio minuter. Utöver det tillbringade jag ytterligare nittionio dagar på Fårö. En gång fick jag se en havsörn flyga lågt över stigen bara ett femtontal meter framför mig när jag var ute på heden och sprang. Jag fick se kalkstränderna skumma, lammen fly och himlarna brinna över raukarna i solnedgången.

Innan den sommaren visste jag inte att helvetet kan vara så vackert.

Krasch

Kraschade igår. Som ett litet propellerflygplan. Hade flugit förvånadsvärt länge på god höjd, parerat luftgropar och kastvindar som om jag aldrig gjort något annat. Jag hade till och med börjat slappna av en smula bakom spakarna. Så helt utan förvarning tog plötsligt bränslet slut. Motorerna tystnade. Jag hann tänka: Det här kan aldrig sluta bra. Sedan bar det av nedåt.

Två meter god vän släppte vad han hade för händer och kom för att skrapa upp mina kvarlevor från marken. Han matade mig med kändisskvaller och partynötter, gav mig farbroderliga råd och lurade till och med ut mig på balkongen där jag annars aldrig fördriver någon tid. Där fick jag också nos på uppvindarna och snart var jag i luften igen.

Inte på någon märkvärdig svävhöjd än så länge kanske. Men ge mig frukost och ett par timmar till så stiger jag nog mot väders. Råggröt med lingon och kaffe på det. Finns väl något bättre morgonbränsle?

Sanning och pickadoller

Jag har problem med sanningen. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att det är därför som jag dragit mig för att journalistiken. Istället för att se sanningen som en ledstjärna, betraktar jag den snarare som en begränsning.

Nog för att verkligheten ofta överträffar fantasin. Men en berättelse kan i regel bli ännu lite bättre om man bara får skarva lite, dra ifrån och lägga till, förenkla och komplicera, låta associationerna dra iväg med en dit de vill. Sanningen kan lätt kännas alltför trång. Som att tvingas gå på en smal smal stig, samtidigt som skogen på båda sidor myllrar av outforskade möjligheter.

Dessutom kommer man ofta en sanning bättre inpå livet om man inte närmar sig den rakt framifrån, utan istället lite snett från sidan. Som med ett skyggt djur. Eller som när man vill urskilja en ljuskälla i mörkret och inte bör stirra rakt på den, utan hellre lite vid sidan av, eftersom det är på den fasonen ögat är inrättat, med sina tappar och stavar.

Detta betyder inte att jag skulle vara mytoman. Tvärt om hatar jag att luras. Jag har sällan kunnat dra ut på ett aprilskämt längre än ett par minuter eftersom jag genast får ont i magen å offrets vägnar. Men det är en helt annan sak med fiktioner. Fiktion är en lögn som redan på förhand erkänts och accepterats av båda parter, och där båda parter också samarbetar för att hålla lögnen vid liv. Publikens del i överenskommelsen är att helt enkelt försätta sig i ett mottagligt tillstånd, att tro på lögnen så länge den varar. Berättarens uppgift att ljuga så bra som möjligt.

Men i bästa fall lyckas berättaren också - just med lögnens hjälp - att avslöja något om tillvaron som tidigare varit betraktaren fördolt. Det är precis som när en dröm, genom sina till synes osammanhängande bilder, ibland förmår uppdaga något om en människas vakna liv, som tidigare verkat omöjligt att formulera - en upplevelse bara, en flyktig känsla av obehag, nu plötsligt begriplig.

Det är det som det häftiga med fiktioner. Om sanning och fiktion möttes i en boxningsmatch skulle sanningen förlora av ren utmattning utan att fiktionen behövt måtta ett enda slag, eftersom fiktionen har bättre fotarbete. Sanningen skulle slå sig trött på tomma luften och sedan sura i flera dagar och anse sig orättvist behandlad. Men fiktionen skulle inte bry sig ett spår.

***

Apropå måleri är jag nu förresten på jakt efter en riktig puffra. En hyfsat stor revolver som kan tjäna som modell. Det måste vara just en revolver. Enklast så klart en leksaksrevolver. Western style. Om någon vet var jag kan lägga rabarber på en sådan till lägsta möjliga kostnad (dvs gratis) får den gärna tipsa mig om saken.