Storasyster tvärs emot

Hemma i mammas fotoalbum finns en bild av mig och min syster när jag var kanske tre år och hon i så fall sexton. Hon har långt, blont hår, utsvängda blåjeans och drar mig efter sig nedför trottoaren i en träskrinda. Jag har på mig en av de där blommiga knytmössorna som min mamma stickade flera stycken åt mig, en mörkrosa. Till det en vinröd overall och vantar. Omedvetna om fotografen (mamma?) som måste ha befunnit sig på andra sidan gatan, rör vi oss målmedvetet framåt åt ena hållet, medan det intill husfasaden ovanför oss hänger en skylt med en stor vit pil på, som uppmanande pekar i rakt motsatt riktning.

Jag måste alltid le lite när jag ser den bilden. Även om det aldrig var avsikten lyckas den sätta fingret på vad min storasyster betydde för mig när jag var barn.

När jag var liten reste min syster med Resande skolan till Tanzania, plockade kaffe i Nicaragua, bodde i kollektiv i Gröndal, blev vegetarian och studerade till konstnär. Hon hade fullt upp. Men istället för att betrakta sin lilla lillasyster som ett jobbigt paket som hon av pliktskyldighet förväntades passa ibland, drog hon glatt iväg mig på kurser i afrikansk dans, på cirkus, på clownskola och till en hel massa andra aktiviteter i stil med "Bygg din egen drake" på Kulturhuset. När jag var fem år och hon arton flög vi för en vecka till Paris (jag kommer fortfarande ihåg hur de sockrade pannkakorna smakade som vi åt under kastanjerna i Bois de Boulogne). När jag var åtta och hon tjugoett följde jag med hennes vänner på fjällvandring (och åt då inget annat än fruktsoppa sedan pannkakorna var slut, blev en gnällig och omöjlig ungjävlig av hunger och frös någonstans ända inifrån märgen, men det var vackert!).

Det var också min syster som försedde mig med mina första uppsättningar vattenfärger, pastellkritor, akvarellpennor, penslar, kolkritor, skisspapper och modellera. Visserligen har min mamma alltid påstått att man kan bli vad man vill om man bara lägger manken till och inte ger upp, och jag är övertygad om att jag hade funnit på sätt att vara kreativ även utan min systers hjälp. Men hon gjorde det onekligen lättare. Jag är böjd att tro att det var hennes närvaro under mina första levnadsår, som fick det att verka okej, ja till och med eftersträvansvärt, att vara lite annorlunda.

I dag är det första maj. Det borde betyda att min syster är ute och marcherar någonstans i samma demonstrationståg som Lars Ohly. Hon fick alltid det där med politik att verka så enkelt, så självklart, när jag växte upp. "Från var och en efter dens förmåga. Till var och en efter dens behov". Rättvisa. Sådana saker. När jag var liten var jag stolt över att hon var så radikal. Hon var min hjältinna och jag ville tycka som hon. Men just som hon uppmuntrade mig att tänka själv, har jag med tiden ifrågasatt alltfler av hennes politiska idéer. Kanske har jag efter hand kommit att skaffa mig en på samma gång både större och mindre tilltro till individen.

(Jag är för egen del övertygad om att vi alla i grunden är giriga och egoistiska djur. Det finns en väldig drivkraft i det som med lite finurlighet kan fås att verka i samhällets fromma. Men det avgörande är att var enskild människa kan känna att hon har möjlighet att påverka sin egen situation till det bättre. Att få lite mer, bli lite mer beundrad. Det individuella ägandet kommer därför alltid att vara centralt. För det alla äger, äger ingen, och det ingen äger förlorar snart sitt värde. Det är precis som när alla de gratis lånecyklarna försvann från Stockholms gator för några år sedan och återfanns på botten av Riddarfjärden.)

Det sista min syster och jag på allvar gjorde tillsammans var en tågluff genom Europa när jag var fjorton och hon tjugosju. Det var Saltzburg, Venedig, Florens, Bordeaux... Vi levde på vattenmelon, frallor och choklad. (Jag blev ett monster om jag inte fick i mig en glass om dagen.) Hon klagade på att jag läste för mycket böcker och bara tjatade om vilka kläder jag skulle köpa om någon gav mig tiotusen kronor med villkoret att jag måste göra av med hela summan på en dag. Hösten därpå blev hon med barn och slutade av naturliga skäl att leka fritidsledare åt mig, för att istället fokusera på att vara mamma. Vi gled i sär. Det är som det blir. Och nuförtiden ses vi ganska sällan.

När jag, apropå dagens röda datum, emellertid kommer att tänka på min storasyster och ser tillbaka på den första halvan av mitt liv så här långt, inser jag på nytt vilken viktig funktion hon fyllde för mig som liten - både som rolig extraförälder och som konstnärlig guide. Det kanske inte är försent ändå. Jag kanske borde börja höra av mig lite oftare.