Fyra timmars envetet, alltmer enerverat penselduttande. Rävlymmeln vägrade se mig i ögonen. Flera gånger torkade jag bort en halvtimmes arbete med trasan och började om från början igen. Ibland trodde jag mig äntligen vara på rätt spår, tog ett steg tillbaka för att överskåda resultatet. Rävskrället såg ut som en katt. Ett lo. En varg. En råtta. En myrslok...
Efter fem timmar erkände jag mig slutligen besegrad. Tavlan vägrade låta sig bli målad så som jag först planerat. Jag strök ut ansiktet en sista gång och lät djuret vända bort blicken.
Ytterligare en timme senare står nu räven där. Stolt och stadig på sina mjuka tassar, tyngdpunkten trygg på den främre vänstra. Med förstadiet till ett hjärta hängande ur käften. Och jag gör utmattad kväll av dagen.
***
För precis en vecka sedan startade förresten en kär bekant en mycket initierad tennisblogg. Apropå den visade min sambo mig nyss den här sidan, med djuriska reklamaffischer för Swedish Open, signerade tidigare idag nämnde rävmålaren Ernst Billgren.
Men det visste jag redan: allting är sammankopplat.
fredag 9 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
2 kommentarer:
Åh, jag känner så väl igen mig i detta trevande med ostyriga djur.
Det är ett helsike.
Människor är ju lätta att efterlikna. Två ben, två armar, ett huvud högst upp.
På sin höjd kan väl en liten förskjutning i perspektiven få betraktaren att tänka, att den där människan ser allt lite ut som en björn, eller en valross, eller en älg. Men man tvivlar aldrig på att det i grunden är en människa det ska föreställa.
Fyrfota djur är så mycket mindre distinkta. Börjar en hund bara lite grand se ut som en björn kommer folk genast att tro att det faktiskt är en björn.
Och därmed är man rökt...
Skicka en kommentar