Kvinnor som förkastar och återvinner

Eftersom jag, när klockan idag slagit två, såväl hunnit hänga upp alla tavlor på Galerie Paname, och varit på tryckeriet och hämtat ut andra omgången visitkort (första omgången var felstavad och illa beskuren) slank jag in på matinén av Män som hatar kvinnor på Grand.

Nu hör jag till dem som inte läst Stieg Larssons böcker. Jag gjorde ett försök med DN.s följetong förra sommaren men gav tvärt upp efter att Lisbeth Salander "vaknat med ett ryck" inte bara en, utan faktiskt två gånger på ett och samma uppslag.

Därför hade jag heller inga förväntningar på filmen. Och kan man tänka sig! Den var ju faktiskt helt ok. Tajt klippt, snyggt filmad, väl avvägd i aktionpartierna och med fint skådespeleri över lag. Sammanfattningsvis en klar fyra med inomsvenska mått mätt, och en trygg trea med objektivt internationella. Dessutom har ju Sverige, i och med Noomi Rapace tolkning av Salander, fått något så osvenskt som sin egen oövervinnerliga catwoman.

Det är förvisso sorgligt att en svensk, kvinnlig deckarhjälte inte bara kan vara smart, stark och snabbtänkt. Hon måste vara snygg också. Medan männen däremot, får se ut hur som helst. Men det där är väl en annan diskussion.

Nu sätter jag mig i soffan med Gudfadern II och första omgången visitkort i knäet. Snål som jag är vill jag inte kasta de feltryckta. Jag tecknar bara dit det försvunna bindestrecket i "Ord- & Bildbyrå" med svart, vattenfast tusch och beskär alltihopa med kökssaxen.