Två systrar på Tre systrar

"Allt jag ville göra var att säga uppriktigt till människorna. 'Se på er själva och se hur eländigt och tråkigt ert liv är!' " /Anton Tjechov

Tre systrar på Stadsteatern igår. Bortsätt från pensionärernas rökhosta och patologiska oförmåga att stänga av sina mobiltelefoner, var det en riktigt fin föreställning (så här tyckte Svd).

Min egen syster, som redan i december gett mig föreställningen i julklapp, anade emellertid inte vilket genomdystert budskap hon skulle utsätta mig för, ej heller att Tjechov genom sitt 108 år gamla verk satt sina egna ord på den genomdystra människosyn jag själv just grottat ner mig i.

Friherre Niklas (ungefärligt citerad): Liksom tranorna flyger, manade av ett inre tvång, likadant varje år, utan att förstå varför, kommer vi människor ohjälpligt leva våra liv exakt likadant generation efter generation.

Andreas (ungefärligt citerad): Att man knappt ens ska hinna födas innan man blir tråkig!

Det är ett fängelse att vara människa. Antingen får man acceptera det och inreda buren så gott man kan med ikea-möbler och orientaliskt mönstrade kuddar. Eller så får man förgäves slå sig blodig mot gallren.

Slutet på Tjechovs programförklaring: "Det viktiga är att människorna ska för stå det [hur tråkigt deras liv är], ty om de gör de kommer de säkert att skapa ett annat och bättre liv för sig."

Jag tror han hoppades för mycket. De flesta som snuddat vid sanningen kommer genast att lugna sig själva med livslögner, för att slippa göra något verkligt. Och så kommer allting bestå.

Det enda man bästa fall kan begära är att en eller två, en handfull, några hundra, varesig det leder någonstans eller ej, får för sig att verkligen försöka. Och i sällsynta fall händer det ändå att någon enstaka själ slipper fri.

Det enda som egentligen ger livet mening, är väl hoppet att få bli en av dem.