Mikroorganismer

Till biblioteket i Katrineholm kom härom dagen en tant som önskade lämna tillbaka den bok som hon just hämtat ut. Det hade skett ett litet missöde, sa hon. I vanliga fall brukade det gå alldeles utmärkt att köra låneböckerna i mikrovågsugnen. Men nu, när de börjat klistra in datachip på pärmens insida, hade den gamla rutinen misslyckats kapitalt. Trots att det ju faktiskt var ett mikrochip, hade boken börjat spraka, sa hon, och pyra, och sedan hade boken börjat brinna. Så nu ville hon inte ha den längre.

Förvirrat tog bibliotikarien emot boken och konstaterade att den mycket riktigt bar spår av märkliga brandskador. Det såg ut som om någon bränt sig rakt igenom hela volymen med en stor cigarr. När den första bestörtningen släppte och de uppenbara frågorna till slut började ta form i bibliotikariens huvud, var tanten emellertid redan borta.

Så i bibliotektes fikarum samlades personalen runt den söndermikrade volymen för att spekulera i tantens inre liv. Tyckte hon om varma böcker? Eller var det där med mikron en tvångstanke? Kanske mikrade hon även sina kläder, skor och hemtextilier? Kanske hade hon bacillskräck? Det sista var nog den förklaring som låg närmast. Tydligen hade hela tanten, och boken hon lämnat tillbaka, förvisso sett ut som en enda stor, kryllande bacill. Men kanske var det bara andras baciller som tanten skrämdes av, och därför så finurligt försökte oskadliggöra med hjälp av mikrovågor, medan all den smuts hon själv alstrade snarare fungerade som en trygg och hemtrevlig sköld mot omvärldens alla mikrobiska faror?

Varken du eller jag eller Katrineholms bibliotekspersonal kommer kanske någonsin att få svar på dessa frågor. Men med tanten i gott minne, och innan jag själv förvandlas till en sådan där outgrundlig existens som drar runt på stan i lortiga kläder och pratar högt för sig själv, ska jag idag försöka utrota en eller annan bakterie här i mitt eget hem.

Först ut: dammsugaren.

Alternativa (rygg-) slut

Min arma länd läker så sakterliga och tavlan närmar sig sin fullbordan. Jag låter färgen sätta sig och intrycken klarna. Har man stått och stirrat allt för länge på samma fläck kan man inte längre lita på sin egna ögon. Men efter ett par dagars paus brukar felen poppa upp ett efter ett och då kan jag också räta till dem.

Under tiden ligger jag på rygg och läser tantsnusk sanktionerat av Nordiska rådet. Jan Kjaerstad igen, första delen i triologin om Jonas Wergeland. Jag hittade mittenboken bland i ett magert hotellbibliotek i Hat Lamai, på Koh Samui i Thailand i vintras, och flydde in i den för att slippa ta itu med det så kallade paradiset utanför bungalown. När jag kom hem gav jag bort pocketen till en vän som jag trodde skulle tycka om den, hittade oväntat ett sista exemplar av tredje delen i en bokhandel i Mörby Centrum och letade sedan förgäves i flera veckor efter den första, tills samme vän upptäckte den i bokhyllan hos en bekant och på förfrågan om han fick låna den istället fick den i present. Det är det exemplaret jag nu i min tur lånar och läser.

Jag gillar det slumpmässiga i den här hela proceduren - med tre böcker spridda över stora geografiska områden, utlånade och överlåtna - för det passar så bra ihop med böckernas innehåll. Det gör heller ingenting alls att jag läser böckerna i fel ordning: 2, 3, 1. De uppmuntrar rent av till en sådan alternativ omstrukturering. Gång på gång ifrågasätter de den sedvanliga kronologin i ett liv och letar ideligen efter andra infallsvinklar, som om det går att vända på orsak och verkan, bara genom att i efterhand vända på ordningsföljden. Och om man väljer att berätta en vacker episod sist, går det kanske att få en sorglig historia att sluta lyckligt. Som att lyssna på Ted Gärdestads Sol, vind och vatten idag, och genom att koncentrera sig på textraden "För jag, jag tror att livet får ett lyckligt slut" kan bortse från det faktum att det i hans fall slutade så tragiskt, framför ett tåg.

Ryggraden är dessutom central i Jonas Wergelands fiktiva levnad. Så kanske är mitt nuvarande tillstånd bara bra med tanke på inlevelsen. Jag kan så att säga inbilla mig att min aviga kota är en pendang till drakbenet eller silvertråden i Jonas egen rygg, och inte alls bara det trista resultatet av att jag förlyft mig på fula kläder.

Det är bara hundra sidor kvar av första och för mig sista delen nu. När de ofrånkalleligen är slut måste jag hitta något nytt som håller hjärnan i rörelse, för att jag ska kunna sätta igång med min egen bok igen. Tavlan är ju snart klar, som sagt. Efter det, och efter min planerade storstädning, finns inte längre några ursäkter.

Invalido

Med hjälp av 400 milligrams ipren, dubbla Orange Delila och en gammal dosa sydafrikanskt tigerbalsam har jag förvandlat min deprimerande konvalesens till en kreativ semester.

Det är något i ryggen som hoppat fel igen. Jag kan aldrig ta i bara lagom när det är mycket att göra. Jag ska alltid vara så snabb och duktig och hinna med. Så går det som det går. Men hade jag inte så ont och gick miste om en dagslön skulle jag ändå tacka min länd för att den så påpassligt låter mig att vara hemma och måla.

Psykosomat? Fan vet.

Kläck

Något har släppt i skallen på mig. Boken som för ett par veckor sedan kändes stelnad och död har åter börjat röra på sig. Det som såg ut som hopplöst röse med gamla stenklumpar visar sig plötsligt vara en lovande täppa med ägg och nu kläcks de, en efter en på löpande band. Texten spricker upp och lever igen, piper och flaxar. Det får det att pirra i magen på mig, nästan som i förälskelse - en nervositet inför möjligheterna, blandat med en oro att allt bara är inbillning och när som helst ska tas ifrån en.

Såg Amadeus på teve härom dagen och tänkte på nytt att man ska lita till de spontana infallen, inte låta förnuftet bre ut sig och komma med snustorra invändningar. Genialiteten kommer av sig själv, och gör den inte det är det ingen idé att krysta och forsera. De bästa idéerna är de som plötsligt bara öppnar sig i hjärnan på en, till synes sprungna ur ingenting. Som om det faktiskt funnes en annan dimension, alldeles intill vår egen, där alla de smarta idéerna redan svävar omkring fix färdiga, och att en eller annan då och då som av en slump råkar slinka över till vår sida. Man känner igen dem på att de ögonblickligen känns självklara. Som om de egentligen alltid har existerat, även om ingen tidigare har sett dem. Och att det enda man själv egentligen bidrar med är att upptäcka dem och synliggöra dem även för andra.

Men sådant där flum tror jag inte på.

Titanium white

Jag försöker få saker att glänsa. Det har ingenting med farmors silverljusstakar att göra. Det hade varit enkelt. Istället handlar det om olja.

Mer specifikt handlar det om kontraster mellan ljus och mörker. Ju tvärare kast, dess större lyster. I bästa fall kan man få saker att stråla som om de verkligen var upplysta inifrån. Men då måste man nog vara skickligare än jag.

Det handlar om vinklar också. Det fick jag om inte annat lära mig av extrauppgifterna i mellanstadiets mattebok. Om de mest grundläggande lagarna för hur saker studsar. Om de spegelvända vinklarna mellan en reflekterad ljuskälla och dess betraktare. Betraktaren som alltså redan från början är en del av målningen. Fastän han tror att han är osynlig, att han tjuvgluttar bara, har han i själva verket varit där hela tiden - på en tänkt punkt strax framför duken, i spegelvänd vinkel mot de infallande strålarna - precis lika närvarande som ljuskällan själv. Inmålad och förutsedd. För glansens skull. Eftersom de ställen i motivet där ljuset faller in, reflekteras och slutligen träffa betraktaren rakt i ögat, måste vara de ställen som också glänser starkast.

Det är där man hittar fläckarna av titanium white, oblandad och pålagd med rentvättad pensel.

På det hela taget handlar det om att bygga upp ett tredimensionellt rum inuti en platt yta och att sedan låta ett tänkt ljus falla in i detta fiktiva rum, snett uppifrån, och få det att studsa i spegelvänd vinkel mot just de rätta kanterna så att det träffar dig i ögat som en stickande solkatt och lurar dig att kisa medan dina pupiller dras ihop.

Det vill säga, om jag lyckas.

Allt jag har till mitt förfogande är en tub med vit oljefärg. Och med den ska jag måla ljus inuti din hjärna.

Feberfantasier

När jag blir rik - vilket jag alltså är lika självklart övertygad om att jag en dag kommer att bli, som jag som barn var övertygad om att jag en dag skulle växa upp och bli stor - då ska jag köpa ett piano och lära mig spela några stycken på det. Det ska stå i vardagsrummet. Men när jag blir rik kommer vardagsrummet, till skillnad från idag, bara att vara ett av alla mina rum.

I ett annat ska jag inrätta en ateljé Där inne ska jag inte behöva vara försiktig. Där får det bli precis hur fläckigt och rörigt som helst. Men i direkt anslutning till ateljén har jag därför också ett litet extra badrum, som en slags sluss, där jag kan ömsa skinn fram och tillbaka mellan mitt rena, fåfänga jag, och det rufsiga, världsfrånvända i alldeles för stora kläder. I ateljén står det också en gammal nedsutten trasfåtölj i ett hörn, där jag kan sjunka ner ibland och stirra på den pågående målningen lika koncentrerat som om den faktiskt vore en film och att motivet rörde sig, även om det bara är jag som kan se det. En radio vill jag ha också, med en massa oljiga fingeravtryck på volymkontrollen.

När jag blir rik ska jag också ha ett rum med väggarna fulla av böcker, och ett skrivbord med min dator på. Bordet får nog stå vid fönstret, så att jag allt som oftast kan lyfta blicken och se ut. Det förutsätter en skaplig utsikt. Men eftersom jag är rik har jag ju sett till att fönstret vetter ut mot en park eller ett torg eller dylikt, en plats som i alla fall är berikad med ett inspirerande människomyller. Jag tror förresten jag blir tvungen att ha en radio i det rummet också, inbakad i bokhyllan någonstans.

I köket är kylen full av färska grönsaker och roliga ostar. Och på en hylla högt upp i skafferiet står också flera påbörjade askar med olika slags lyxchoklad. Där finns en apparat som brygger ordentligt kaffe, men jag vet ändå inte om det är en espressomaskin - trots att jag finner en sällsam ro i att pyssla om de frustande metallmonster vi använder på biograferna - en sådan skulle nog kräva för mycket underhåll och även när jag har gått om tid är jag otålig med sådant. I köket finns så klart också en rejäl frukostmöbel med bekväma stolar omkring och med tillräcklig yta för både gröttallriken och morgontidningen. Diskmaskin är inte så viktigt. Jag gillar att diska om det bara finns rimligt med plats på bänken. Men en radio kommer det nog att krävas här inne med...

I vardagsrummet, i vinkel mot pianot antar jag, och mittemot soffan, lär det väl även stå ett exemplar av det som blir kommande årtiondens motsvarighet till televisionsapparaten. En ruta av något slag där jag kan se på film (bland annat), vilken film som helst när helst jag vill och helt lagligt dessutom. Och till en överkomlig månadskostnad - de kommer förmodligen ringa mitt i maten från en massa olika bolag och erbjuda billigare och bättre abonnemang, och säkert kommer de också att vara billigare och bättre, men jag kommer inte gitta sätta mig in i siffrorna och därför hellre leva med den högre kostnaden, om så bara för att kunna be försäljarna dra åt fanders, för femtioelfte gången. Tevesoffans bekvämlighet är också viktigare än kvaliteten på rutan (dock inte viktigare än kvaliteten i rutan). Jag behöver kunna lägga upp fötterna någonstans och vila bakhuvudet mot något mjukt för att riktigt kunna slappna av, för att glömma min fysiska kropp och verkligen ge mig hän åt fiktionen.

När jag blir rik ska jag äta middag ute nästan varje dag, men också upptäcka att jag i regel blir så besviken på det som serveras och sättet det serveras på, att jag alltmer återgår till att som förut laga min egen mat hemma. Ibland ska jag emellertid vilja bli lite uppassad på och fjäskad för och då ska jag ta med mig något trevligt sällskap ut på en riktigt bra krog och frossa i femrätters supéer, magiskt komponerade så att smakerna långsamt vecklar ut sig, eller rent av exploderar i munhålan i flera etapper likt färgsprakande trestegsraketer. Jag ska bli mätt men inte för mätt och sedan ska jag dricka vin tills ljusen och hela lokalen tycks simma omkring som i ett varmrött sken, med mig i mitten som en böljande glad manet, oförmögen att sluta le.

När jag blir rik ska jag göra resor till spännande städer och göra avdrag för dem i min firma såsom nödvändiga kostnader för research, vilket också kommer vara sant eftersom resorna nästan alltid kommer resultera i noveller eller delar av större texter och jag behöver nya intryck för att få inspiration. När jag blir rik har jag också råd att resa med lätt bagage, för allt jag behöver, om jag nu behöver något, finns ju ändå att köpa på platsen. När jag blir rik kommer jag att ha tid och råd att åka tåg och båt istället för att flyga. Det kommer att ge mig en djupare förståelse för avstånden och de länder jag färdas genom. Dessutom kommer det vara mycket bättre i avseende på den globala uppvärmingen.

När jag blir rik kommer jag inte att vara så där rik att jag måste gå runt och ständigt vara rädd vid tanken på allt jag har att förlora. När jag blir rik kommer jag bara att vara alldeles lagom rik. Inte så rik att det leder till bekymmer. Men tillräckligt rik för att ha råd med allt det viktiga. Det där som jag måste välja bort nu. Rik på tid och på liv och på utrymme.

När jag blir stor ska jag bli rik.

Förr eller senare, sen någon gång snart.

Först ska jag bara göra något åt den här feberhostiga förkylningen.

Döden i förskott

Förra veckan var liv. Den var kreativitet och rörelse. Den nuvarande är istället motsatsen till liv. Den är trötthet och nednötning. Tid som går utan att någonsin komma tillbaka.

Jag kommer hem från jobbet och lägger mig på rygg, somnar i soffor framför skräckfilmer med plötsliga, blodiga zombieattacker som på sin höjd lyckas få mig att spärra upp ena ögat lite och gäspa. Kanske för att jag också är en zombie och mest känner igen mig i deras tomma blick och styltiga gång. Kravlar mig upp ur sängen på morgonen och knakar av mig likstelheten, bereder mig för en ny dag i klädbutiken.

Min kollega vågar inte gå till en kiropraktor av rädsla för vad denne i så fall skulle hitta i hennes rygg. Men kontor kan man ju inte jobba på heller, som hon säger, för då skulle man sitta still hela dagarna. Och bli fet.

Jag glor matt mot tavlan på staffliet, ser att den är på väg att bli bra men vet att jag inte kommer orka ta tag i det förrän tidigast på lördag. Risken är att jag även då kommer vakna så trött att jag hellre bara ligger kvar på rygg med en bok över magen, medan dagen bara går och livet påminner om den mörka evighet allting förr eller senare kommer att sluta i.

Jag klamrar mig fast vid vetskapen att det är tillfälligt. Att jag bara är besökare i det där helvetet, att det bara är en nödlösning på ett par veckor och snart får resa tillbaka hem igen. Bort från zombiedöden. Och meningslösheten. Hem till livet och kreativiteten.

Strama tyglar

Om inspirationen är framåtrörelsen, kraften, så är tvivlet tyglarna som förhindrar att projektet skenar ned i en ravin. Ibland är tvivlet större än inspirationen och då blir allting stående. I värsta fall för alltid. I bästa fall bara en tid, medan vägvalen omvärderas, varefter allting åter, efter en nödvändig justering, kan fortsätta framåt.

Min bok har stannat upp just på grund av att tvivlen blev starkare än inspirationen. Det är irriterande men samtidigt har jag med tiden lärt mig att acceptera stoppen, eftersom jag tror att de kan vara viktiga. Ibland behöver man gå till botten med saker och ting, verkligen ifrågasätta varenda liten del av något, tills man är så less på skiten att man även känslomässigt klarar av att släppa taget om det, att skjuta det ifrån sig.

Det är smärtsamt men också en lättnad. Och i bästa fall leder den nyvunna distansen till att man återigen får syn på guldkornen, allt det där bra som ju faktiskt gjorde att man föll för en idé från första början. Och med dem i sikte kan man, om man orkar, skänkla igång projektet på nytt.

Det är lite som att leka med en pistol, med tanken att man skulle kunna välja att dö precis nu, bara för att få höra livsviljan sprattla till någonstans i magen. Höra den protestera. Så att man blir påmind om alla god skäl till varför man ändå väljer att stanna kvar.

I morse kom jag så på en avgörande lösning för hela bokprojektet. Något som öppnar upp för nya möjligheter och tillåter mig att rensa bort en massa gammalt skräp. I alla fall fick det inspirationen att sprattla till lite i magen igen. Det var en mycket välkommen känsla.

Pausfågel (8)

Tove Jansson

Överlevnad

Midsommarhelgens filmranson: World Trade Center. Jag ber mina medtittare om ursäkt ännu en gång för att jag inte kunde låta bli att sucka så enerverande under hela den senare halvan. Det är verkligen ett tecken på uselt filmvett. Men så var filmen också verkligen usel.

Är man sugen på överlevnadsberättelser kan man istället hyra Touching the Void, som också är baserad på en verklig händelse. Jag satt hemma själv en julafton för ett par år sedan med tre hyrfilmer och en ask choklad och den här klätterfilmen var otippat den av de tre som gjorde djupast intryck på mig. Så enkel i sin berättarteknik - bara männen själva, placerade rakt upp och ner framför kameran medan de fått beskriva hur det var, varvat med scener från berget, enkla och nästan helt fria från dialog. Osentimentalt, opretentiöst och mycket, mycket spännande. Oliver borde ha tagit intryck av den.

Filmen får även tjäna som inspiration för dem av oss som för tillfället bara har 12 kronor och 76 öre i tillgängliga medel att leva av. Alla har vi våra bekymmer.

Små grodorna, små grodorna

För den som är trött på majstången vill jag i fortsättningen rekommendera följande variant av midsommarens överlägset mest populära härmlek:

Fyll en badtunna ordentligt med vatten men låt sedan en tredjedel sippra ut genom torrgliporna så att bara två tredjedelar av vattnet återstår. Elda envist och kompetent i flera timmar för att få badet varmt men förlora slutligen tålamodet när termometern stigit till 32 grader, klockan snurrat till midnatt, och byt då med noga dold bävan om till badbyxor. Preparera därefter tre corona med limeklyftor och se efter en sista gång så att det verkligen regnar ordentligt. Tassa sedan ut i mörkret och all den våta växtligheten, skala av dig din vita handduk, och låt kroppen huttrande sjunka ner i tunnan tills bara övre halvan av huvudet sticker upp över ytan. Kura ihop dig som en boll med armarna kring knäna och konstatera att om du bara sitter helt stilla och tyst så blir kylan nästan uthärdlig. Stick ändå gärna upp en arm då och då och ta en klunk av ölen. Det hjälper till att trubba av hjärnan och förpassa den till en mer ursprunglig nivå.

Blunda nu och ta in den höstlika rökdoften från vedbrasan, ljudet av regnet i träden ovanför och ge efter för festandets trögmjuka efterdyningar. Kisa bara lite försiktigt ibland och se regndropparna landa i badtunnan och bilda små kristallklara stalagmiter på den stilla ytan i din egen ögonhöjd. Acceptera barren och barken och småkrypen som också guppar omkring där och låtsas (vilket vid det här laget inte alls borde vara svårt) att tunnan är en naturlig pöl i leran någonstans ute i skogen med dig och dina bekanta sittande i ring som tre harmoniska amfibier.

Så lustiga att se.

Mina helger är av guld just nu.

Ideala dagar

Igår vaknade jag. Slog på radion. Skrev blogg. Sprang sex kilometer på en tid som tangerade personbästa. Åt lunch. Läste lite innan jag målade på revolvertavlan med P3-musik till sällskap. Åt middag. Läste lite. Slötittade på teve tills idiotin blev helt outhärdligt. Skrev en sida på boken. Läste lite. Slog sedan på teven ändå och lät den jönsa för sig själv i bakgrunden (Murder she wrote - tågmord, satelitkoder och kommunister) medan jag målade igen. Märkte att jag nog var trött. Kröp ner i sängen och läste en timme till innan jag somnade.

Förrgår var snarlik. Den slutade dessutom i trevligt samkväm med rosévin och boule i bersån.

Produktiva dagar. Sociala kvällar. En bra bok och ett par löpskor som ständigt finns till hands att fånga upp och avleda rastlösheten. Det är så jag vill leva!

Men idag vaknar jag med ångesttryck över solarplexus för jag vet att jag måste släpa mig iväg till mitt extraknäck i en klädbutik och hänga om hela rasket inför sommarrean. Kläder väger. Och jag är alltför otålig för att bära bara lite åt gången, vill få det gjort, vill vara snabbast i kassan och mest effektiv med prispistolen. Någon idiotisk tävlingsgen som slår på. I helt fel sammanhang. Kommer ha träningsvärk i armarna och ont i fingrarna. Jag skulle mycket hellre stanna hemma i mitt målarställ - grå strumpbyxor med hål, randig t-tröja i XXL med hål, extra grå överdragströja vid behov i XXL utan hål.

Men det kan jag inte, för då skulle jag bli vräkt från min lägenhet och slutligen svälta till döds på en bädd av tidningspapper i någon port i innerstan. Medan mina medmänniskor stegade förbi på väg till sina hemska arbeten...

En sak är bra med vissa jobb i alla fall. Förutom pengarna. Och det är att de påminner en om hur man INTE vill leva sitt liv.

Jag är ett mysterium

Går det att på allvar veta vem man är? Det finns så många versioner av sanningen. Alla rör de sig i banor runt det som ska berättas, en del snäva, en del vidlyftiga. Ingen klarar ensamt att täcka in hela sanningen. Det krävs ständigt nya perspektiv, nya tolkningar. Bara för att man kan berätta en del av en historia i jag-form behöver inte betyda att man kommer närmare än någon annan. Och det gäller inte minst historien om en själv.

Jag läser om Ur kackerlackors levnad. Det var nog tio år sedan sist. Jag hade inte glömt hur bra den var, däremot varför den var det. Nu kommer jag ihåg det alltmer.

Boken ger oss samma skeende utifrån fyra olika personers perspektiv. Alla närmar de sig sanningen utifrån sina egna, vitt skilda, psykologiska förutsättningar. Vissa saker är alla överens om. Annat går stick i stäv. Alla ser de på verkligheten genom det begränsade nyckelhål som livet givit dem. Och så ser de även på sig själva. På samma sätt som ingen av dem till fullo kan förstå någon av de andra, kan de till fullo inte heller förstå sig själva. Kanske sitter någon av de andra inne med en bättre tolkning av personen i fråga. Kanske är jaget den som i själva verket är sämst rustad att dra korrekta slutsater om sin egen karaktär.

Henrik, i boken, har exempelvis en mycket tydlig bild av vem han är. Läsaren får snart en helt annan bild. Förutom att detta litterära grepp alltid ger mig heta kårar av förtjusning, öppnar det upp för skrämmande funderingar. Tänk om de som betraktar dig utifrån faktiskt känner dig bättre än du själv. Tänk om du är dömd att leva hela ditt liv som en främling för dig själv, utan att du ens vet om det.

Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskapen om Sartres drama Inför lykta dörrar, påvisade hur han där gestaltat sin filosofi om jaget och de andra. Hur en människa blir till som person först i mötet med en annan, någon som ser personen utifrån och tvingar subjektet att bli objekt i någon annans ögon. Om spelet människor emellan. Om hur det vi gör visar vilka vi är, inte det vi påstår att vi vill. Hur det är de andra som i slutändan, efter din död, när handlingarna summeras, fäller domen om vem du varit. Hur du på något sätt alltid är prisgiven åt andra. ("Helvetet är andra människor")

Joyce Carol Oats Blonde kan också sättas in i den diskussionen. Över berättelsen om Marilyn Monroe svävar den outtalade frågan, vad som händer med en människa som alla betraktar på ett specifikt sätt, när den bilden samtidigt inte stämmer överens med personens egen, inre, om än mycket vaga, uppfattning om sig själv. Vad blir resultatet? Kommer personen på sikt att förvandlas till den de andra förväntar sig att hon ska vara? Eller går hon istället sönder? Håller jaget ihop utan stöd i omgivningen? Eller är det hjälplöst beroende av andra?

Jag-starka människor är ofta imponerande. Självsäkra människor som ger sken av att veta vilka de är, vad de vill och inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. Men hur ofta är det inte också just sådana människor som vi andra menar oss genomskåda? Som till exempel med Göran Persson i de där intervjuerna. Uppenbarligen tror han sig framstå som insiktsfull, personlig och rolig, en stark man med fina värderingar. Vi ser istället en lismande och självgod buffel med predikantkomplex, ett stort barn i total avsaknad av självdistans. Kan han någonsin förstå vår tolkning? Eller slår han den ifrån sig och skyller allt på redigeringen? Bara för att slippa ifrågasätta sin egen självbild - något av det mest skrämmande som finns.

En alltför hög dos av sådana här funderingar leder rimligen till en känsla av konturupplösning. För kontrastens skull tänker jag återigen på Morvern-känslan. Vid sidan av de redan nämnda finns det en till aspekt av den som också är fascinerande. Det vill säga den barnsliga sammansmältningen av kropp och tanke. Morvern lever i sig själv som om hon var tolv år, följer sina instinkter, begränsar sin värld till en silvrig tändare, lite smink och en favoritjacka. Hon har en bild av sig själv och den duger alldeles utmärkt utan att hon behöver intellektualisera den. Som ett barn i sin lek väljer hon att se sig själv som den hon vill vara. Ändå finns det inget glapp mellan hennes bild av sig själv och den hon är, vad hon tänker och vad hon gör. Hon bara är.

Självreflektion var det ursprungliga syndafallet. Ständigt strävar vi nu efter att återigen få glömma oss själva. Paradiset är de stunder när vi lyckas.

Pausfågel (7)

Ur kackerlackors levnad, Inger Alfvén,

Henrik:

"Svartsjuka är den eländigaste och mest förkastliga av alla egenskaper, den jag tycker allra sämst om. Man kan inte äga en annan människa, det insåg jag tidigt. Om Eva bara kunnat få in det i sin lilla skalle skulle vi fortsatt att leva i det mest fulländade av äktenskap, trofasta och kärleksfulla, stödjande varandra men öppna mot andra. Det var så jag tänkt mig förhållandet. Om hon bara förmått att mogna och växa i sin kärlek till mig kunde det blivit just så.

Men då, för elva år sedan, var allt glädje och harmoni. Det är nog den lyckligaste tiden i mitt liv. Den tid då jag verkligen älskade. Det är människans tragik att när hon erövrat det hon åtrått förlorar föremålet sin glans.

Nej, det var dumt sagt. Eva förlorade aldrig sin glans och skönhet för mig. Tvärtom, jag älskade henne mer för vart år som gick, det var en oavbrutet fördjupad kärlek. Felet var att hon saknade förmågan att ta emot den gåvan. Hon älskade aldrig mig så som jag älskade henne. Det fanns ett grunt och ytligt drag hos henne, ett slags tomhet. Jag tvingade mig på henne, det är sant. Jag erövrade henne med stormande kärlek som hon till sist inte motstod. Men hon förblev i viss mån kall. Det var det som var det märkliga.

Inte heller älskade hon våra barn på samma sätt som jag. Hon var glad när hon väntade André, men förlossningen tyckte hon var direkt motbjudande trots att allt gick som det skulle, och sedan började hon tala om att resa hem och ta upp sin dans igen. Det var som om jag och vår kärlek spelade den mindre rollen för henne, som om hon satte karriären främst."

Eva:

"Jag är inte för gammal. Trettioåtta är ingen ovillkorlig gräns. Inte om man är tillräckligt bra. Jag skulle kunna. Om jag fick möjligheten. Jag vet att det inte skulle vara för sent. Men jag tiger. Inför Henrik tiger jag. Det tjänar ingenting till att säga vad jag tänker. Han har alltid motarbetat min dans. Det förlåter jag honom inte. Att han berövat mig den. Men det säger jag heller inte. Han blir bara arg. Talar om mitt fria val. Att han aldrig lagt hinder i vägen för mitt val.

Han tjatar om hur han monterat stången i lastrummet. Han förstår inte. Att där är mörkt. Det dryper av fukt som rinner i rännilar utefter plåten. Jag måste ha öppen lastlucka för att få ljus, men den går inte att öppna. Jag avskyr lamporna som han satt upp i taket. Och ljudet av metallen som nynnar. Så snart jag rör mig i detta odjur nynnar metallen. Klanglöst. Som om den inte ville ha oss här. Jag övar därnere i grottan. Men vad blir det för övning. I lukterna och fukten och instängdheten. Med djuren. Aldrig vet jag om jag ska råka trampa på dem. Här finns så mycket otäcka små kräk. Man kan knappt sätta fötterna på durken utan att det kraschar under fotsulorna. Det är äckligt. Jag mår illa av det."