Döden i förskott

Förra veckan var liv. Den var kreativitet och rörelse. Den nuvarande är istället motsatsen till liv. Den är trötthet och nednötning. Tid som går utan att någonsin komma tillbaka.

Jag kommer hem från jobbet och lägger mig på rygg, somnar i soffor framför skräckfilmer med plötsliga, blodiga zombieattacker som på sin höjd lyckas få mig att spärra upp ena ögat lite och gäspa. Kanske för att jag också är en zombie och mest känner igen mig i deras tomma blick och styltiga gång. Kravlar mig upp ur sängen på morgonen och knakar av mig likstelheten, bereder mig för en ny dag i klädbutiken.

Min kollega vågar inte gå till en kiropraktor av rädsla för vad denne i så fall skulle hitta i hennes rygg. Men kontor kan man ju inte jobba på heller, som hon säger, för då skulle man sitta still hela dagarna. Och bli fet.

Jag glor matt mot tavlan på staffliet, ser att den är på väg att bli bra men vet att jag inte kommer orka ta tag i det förrän tidigast på lördag. Risken är att jag även då kommer vakna så trött att jag hellre bara ligger kvar på rygg med en bok över magen, medan dagen bara går och livet påminner om den mörka evighet allting förr eller senare kommer att sluta i.

Jag klamrar mig fast vid vetskapen att det är tillfälligt. Att jag bara är besökare i det där helvetet, att det bara är en nödlösning på ett par veckor och snart får resa tillbaka hem igen. Bort från zombiedöden. Och meningslösheten. Hem till livet och kreativiteten.