Alternativa (rygg-) slut

Min arma länd läker så sakterliga och tavlan närmar sig sin fullbordan. Jag låter färgen sätta sig och intrycken klarna. Har man stått och stirrat allt för länge på samma fläck kan man inte längre lita på sin egna ögon. Men efter ett par dagars paus brukar felen poppa upp ett efter ett och då kan jag också räta till dem.

Under tiden ligger jag på rygg och läser tantsnusk sanktionerat av Nordiska rådet. Jan Kjaerstad igen, första delen i triologin om Jonas Wergeland. Jag hittade mittenboken bland i ett magert hotellbibliotek i Hat Lamai, på Koh Samui i Thailand i vintras, och flydde in i den för att slippa ta itu med det så kallade paradiset utanför bungalown. När jag kom hem gav jag bort pocketen till en vän som jag trodde skulle tycka om den, hittade oväntat ett sista exemplar av tredje delen i en bokhandel i Mörby Centrum och letade sedan förgäves i flera veckor efter den första, tills samme vän upptäckte den i bokhyllan hos en bekant och på förfrågan om han fick låna den istället fick den i present. Det är det exemplaret jag nu i min tur lånar och läser.

Jag gillar det slumpmässiga i den här hela proceduren - med tre böcker spridda över stora geografiska områden, utlånade och överlåtna - för det passar så bra ihop med böckernas innehåll. Det gör heller ingenting alls att jag läser böckerna i fel ordning: 2, 3, 1. De uppmuntrar rent av till en sådan alternativ omstrukturering. Gång på gång ifrågasätter de den sedvanliga kronologin i ett liv och letar ideligen efter andra infallsvinklar, som om det går att vända på orsak och verkan, bara genom att i efterhand vända på ordningsföljden. Och om man väljer att berätta en vacker episod sist, går det kanske att få en sorglig historia att sluta lyckligt. Som att lyssna på Ted Gärdestads Sol, vind och vatten idag, och genom att koncentrera sig på textraden "För jag, jag tror att livet får ett lyckligt slut" kan bortse från det faktum att det i hans fall slutade så tragiskt, framför ett tåg.

Ryggraden är dessutom central i Jonas Wergelands fiktiva levnad. Så kanske är mitt nuvarande tillstånd bara bra med tanke på inlevelsen. Jag kan så att säga inbilla mig att min aviga kota är en pendang till drakbenet eller silvertråden i Jonas egen rygg, och inte alls bara det trista resultatet av att jag förlyft mig på fula kläder.

Det är bara hundra sidor kvar av första och för mig sista delen nu. När de ofrånkalleligen är slut måste jag hitta något nytt som håller hjärnan i rörelse, för att jag ska kunna sätta igång med min egen bok igen. Tavlan är ju snart klar, som sagt. Efter det, och efter min planerade storstädning, finns inte längre några ursäkter.