Kläck

Något har släppt i skallen på mig. Boken som för ett par veckor sedan kändes stelnad och död har åter börjat röra på sig. Det som såg ut som hopplöst röse med gamla stenklumpar visar sig plötsligt vara en lovande täppa med ägg och nu kläcks de, en efter en på löpande band. Texten spricker upp och lever igen, piper och flaxar. Det får det att pirra i magen på mig, nästan som i förälskelse - en nervositet inför möjligheterna, blandat med en oro att allt bara är inbillning och när som helst ska tas ifrån en.

Såg Amadeus på teve härom dagen och tänkte på nytt att man ska lita till de spontana infallen, inte låta förnuftet bre ut sig och komma med snustorra invändningar. Genialiteten kommer av sig själv, och gör den inte det är det ingen idé att krysta och forsera. De bästa idéerna är de som plötsligt bara öppnar sig i hjärnan på en, till synes sprungna ur ingenting. Som om det faktiskt funnes en annan dimension, alldeles intill vår egen, där alla de smarta idéerna redan svävar omkring fix färdiga, och att en eller annan då och då som av en slump råkar slinka över till vår sida. Man känner igen dem på att de ögonblickligen känns självklara. Som om de egentligen alltid har existerat, även om ingen tidigare har sett dem. Och att det enda man själv egentligen bidrar med är att upptäcka dem och synliggöra dem även för andra.

Men sådant där flum tror jag inte på.