Mikroorganismer

Till biblioteket i Katrineholm kom härom dagen en tant som önskade lämna tillbaka den bok som hon just hämtat ut. Det hade skett ett litet missöde, sa hon. I vanliga fall brukade det gå alldeles utmärkt att köra låneböckerna i mikrovågsugnen. Men nu, när de börjat klistra in datachip på pärmens insida, hade den gamla rutinen misslyckats kapitalt. Trots att det ju faktiskt var ett mikrochip, hade boken börjat spraka, sa hon, och pyra, och sedan hade boken börjat brinna. Så nu ville hon inte ha den längre.

Förvirrat tog bibliotikarien emot boken och konstaterade att den mycket riktigt bar spår av märkliga brandskador. Det såg ut som om någon bränt sig rakt igenom hela volymen med en stor cigarr. När den första bestörtningen släppte och de uppenbara frågorna till slut började ta form i bibliotikariens huvud, var tanten emellertid redan borta.

Så i bibliotektes fikarum samlades personalen runt den söndermikrade volymen för att spekulera i tantens inre liv. Tyckte hon om varma böcker? Eller var det där med mikron en tvångstanke? Kanske mikrade hon även sina kläder, skor och hemtextilier? Kanske hade hon bacillskräck? Det sista var nog den förklaring som låg närmast. Tydligen hade hela tanten, och boken hon lämnat tillbaka, förvisso sett ut som en enda stor, kryllande bacill. Men kanske var det bara andras baciller som tanten skrämdes av, och därför så finurligt försökte oskadliggöra med hjälp av mikrovågor, medan all den smuts hon själv alstrade snarare fungerade som en trygg och hemtrevlig sköld mot omvärldens alla mikrobiska faror?

Varken du eller jag eller Katrineholms bibliotekspersonal kommer kanske någonsin att få svar på dessa frågor. Men med tanten i gott minne, och innan jag själv förvandlas till en sådan där outgrundlig existens som drar runt på stan i lortiga kläder och pratar högt för sig själv, ska jag idag försöka utrota en eller annan bakterie här i mitt eget hem.

Först ut: dammsugaren.