Druker, den förträfflige

Förra våren fick jag, av en rolig händelse, anledning att samtala en stund med Michael Druker.

Han hade likadan frisyr som Johnny Depp i Edward Scissorhands eller som den betydligt blodtörstigare barberartvillingen i Sweeny Todd, och han påstod förresten att han var rätt tjenis med Johnny. Han lindade överhuvudtaget inte in sina företräden i falsk blygsamhet och bäddade sålunda för en uppfriskande rak kommunikation. Pratet kom snart att sträcka sig mellan allt från den internationella stormästerskap i pingpong (där han påstod att han deltog) till den judiska begravningsplatsen i Prag. Det var sammanfattningsvis en mycket trevlig pratstund.

Han påstod bland annat att han skrivit en pjäs som slagit stort, om än inte så mycket i Sverige, som i Helsingfors och Reykjavik. Han påstod att den snart skulle bli film. Han berättade vad den handlade om och jag nickade lite avmätt för i ärlighetens namn tyckte jag nog att den lät lite väl konstruerad, med det där kommatecknet som hamnat fel, och alla chabloner.

Idag har Patrik 1,5 emellertid premiär på landets biografer och möts överlag av goda recensioner (exempelvis i P1, Svd och DN.). Det gläder mig, och även om det ju är Ella Lemhagen som både har regisserat och omarbetat manuset till filmen, vill mina spontana gratulationer hellre gå till orginalförfattaren. Kanske är han alltså just så förträfflig som han, då för en stund förra våren, roade sig med att låta påskina.

Som han beskrev sin nästa, ännu bara påbörjade pjäs verkade den dessutom mycket mer intressant än Patrik - mättad till bredden, som den föreföll, av tyglade trauman á la Tjechov. Undrar hur långt han hunnit med den?

Varde ljus

Drar in ström till väggskylten medan pannkakan stelnar. Funderar över det där med popcorn...

Pannkaka

Underlagskräm. Coverstick. Rouge. Fransformare, flytande eyeliner, mascara. Ögonbrynsborste, ögonbrynspenna. Läppstift, läppenna, läpplans. Puder.

Hårfärg och slingor - lowlights och highlights. Volymmousse och föning.

Imorgon, när ögonen fått vila, ser jag allt som måste ändras.

Såsom i en spegel

Igår: Nan Goldin på Kulturhusets galleri 3. Ögonblickligt, färgstarkt och obevekligt.

Tidsbrist gjorde att vi också fick ta till oss fotografierna ögonblickligt och utan tålamodets nåd. Goldins vardag forsade igenom oss i en hastig störtflod av bilder, och bäst var att bara få sitta i det mörka videorummet en stund och mata ögonen med bild efter bild, akompanjerat av musik som var lika smäktande rå som verkligeheten uppe på duken.

En tanke: Vi är så vana vid kameror nu. Vi poserar, gör roliga miner eller gester. Någon gör sig lustig över sin kompis för kamerans skull och även offret poserar reflexmässigt ur sitt underläge. Även när vi försöker se naturliga ut poserar vi. Även när vi blir fotograferade snett från sidan, inbegripna i ett samtal med någon annan än fotografen, poserar vi. Det syns i ögonen på oss. Kameran har upphört att vara en blick som fångar oss i en blinkning och bär bort. Den digitala tekniken, som genast låter oss se hur bilden blev, har förvandlat den till en spegel.

Goldins vänner är naturligtvis också vana vid kameran. De torde vara luttrade. Hon har ju tagit tusentals bilder av dem. Och ibland poserar de så klart, särskilt när deras extravaganta utstyrslar så kräver. Men deras själar poserar inte. De ser in i kameran, och möter en blick. Men de speglar sig inte. De bara är.

Det är så jag önskar att jag kunde ta bilder. Men kanske är jag också förstörd.

Upp med händerna

Penseln rör sig som en termit över duken. Istället för att gnaga sönder, bygger den upp. Bit för bit. Tugga för tugga. Ett långsamt men helt omvänt förfall.

(På bilderna ser det alltid ut som att högra dörrkarmen lutar nedåt. Jag måste stå lite för nära med kameran. Motivet buktar sig över linsen.)

Den andra versionen (2)

Apropå Den högsta kasten, som jag nyligen läste, funderade jag på hur den uthängde motparten, advokaten Rolf, skulle ha skildrat samma historia. Samtidigt gick tankarna osökt till Myggor och tigrar, som har stora likheter med Den högsta kasten.

Myggor och tigrar har jag också avhandlat ett flertal gånger i den här bloggen. Bland annat ifrågasatte jag Dan Josefssons beslut att själv göra om samma fel som han anklagade Lundgren för - det vill säga att publicera privata detaljer om deras förhållande (i hans fall i DN.) tillsammans med en naturligt nog mycket subjektiv tolkning av det hela.

Nu har Dan Josefsson kommit ut med en självhjälpsbok för singlar: Hemligheten - Från ögonkast till varaktig relation. Själv har jag lyckligen mitt på det torra, och kommer förhoppningsvis aldrig behöva läsa hans råd till den ensamme sökaren. Vad jag däremot inte kan låta bli att undra, är vad Maja Lundgren skulle ha att säga om det hela...

Tidsresor, nostalgi

Jag började läsa första delen av Lessings Martha-serie i somras. Då var hon knappa tjugo år och gjorde (sin moder till trots) milsvida promenader över den afrikanska velden, klädd i enkla linneklänningar. Jag identifierade mig med henne så pass stark att jag själv gick stad och köpte mig en ljusgul linneklänning, figurnära upptill, ledig nertill och sedesamt knälång, á la 40-tal.

Det är tio år senare nu, Martha har tagit båten till London och gör istället milsvida promenader genom den främmande storstadens krigsruiner. Det regnar. Här som där. Det är höst tror jag. I alla fall är det ett typiskt engelskt väder, och i samförstånd med hennes transartade vandrande vill jag klä mig i följsamma läderkängor, mörk ullrock med hårt åtdraget skärp i mitten och en mjuk basker på toppen. Dock inte de kläder Martha själv ser i Londons skyltfönster. Hon fasar över den flagranta bristen på smak och låter sig inte blidkas av den ständiga (och ofta ursinniga) ursäkten: "Det har ju varit krig!" Överhududtaget söker hon ett liv som inte ska styras av ursäkter.

Jag faller in i det nya, asfalterat gråa, och längtar efter att också få promenera genom en ny stad igen (Berlin och Paris är flera månader sedan). I brist på konkreta planer ägnar jag mig istället åt tidsresor med hjälp av den senaste nätflugan.

Så här hade jag kanske sett ut om jag liksom Martha varit 30 år på 50-talet, alternativt varit född till man:

Som på den gamla goda tiden

Har ni inget annat för er en måndag som denna, strosa iväg till biografen Grand på Sveavägen, som fyller 75 år i dag och där biljetterna tillfället till ära bara kostar tio kronor stycket.

I går var det kö utanför på gatan redan inför öppning, fler människor svängde in under dagen, lockade av gatuprataren men osäkra på om de verkligen kunde tro sina ögon. Jodå, det stämmer. Tio kronor biljetten. För både stora och små. Att plötsligt kunna betala sitt biobesök med myntväxel lockade till fnitter, ett nästan nervöst skratt, som om man gjorde något olovligt. Och på säljarsidan av kassan var stämningen lika munter, som om man inte tog betalt på riktigt, utan bara lekte butik.

Ett par föreställningar blev utsålda under dagen, men till de flesta fanns fortfarande platser kvar på kvällen, så har du tur hinner du också få del av jubileumet. Personalen är uppklädd i gammaldags uniform och en godisgosse går runt och bjuder på lite gott till filmen. Det lär bli så stämningsfullt att man nästan kan se journalfilmsreporna dansa över foajén.

Biljetterna kan bara köpas över disk antingen på Grand och systerbiografen Victoria. Filmerna som visas under dagen är:
Mamma Mia!
Barnhemmet
Blade Runner - final cut
Arn - Riket vid vägens slut
Sommarnattens leende (specialvisning)
Ben X (förhandsvisning)
En förlorad värld (förhandsvisning)

Helt galet, damer och herrar! Passa på, passa på!

Dubbelliv

Ibland tar jag av mig målarrocken och går ut i staden som en vanlig person.

Klädd i anonymitetens paradplagg nummer ett - stretchjeansen - infiltrerar jag klädbranschen, nickar i kvinnligt samförstånd och svänger mig, till synes fullt naturligt, med fraser som "supertjusigt" och "den där blir ju jättesnygg med nåt glittrigt till runt halsen kanske och så lite klack". Iförd uniformerad t-tröja sitter jag på din biograf och ler, frågar om du vill ha dricka till popcornen, man blir ju lätt så törstig annars.

Periodvis spelar jag min roll så länge och väl att jag börjar tro att detta är mitt egentliga liv. Dagarna går. Orken reserveras för uppackning av violetta leggins och coca cola. Kvällarna går åt till framför telen. En tavla eller bok ropar på hjälp ur fjärran, men mina öron har slutit sig och jag hör dem inte.

Tills plötsligt en morgon då tiden återvänder. Några dagar i sträck att disponera som jag vill. Orken kommer tillbaka. Befriade från meningslösa sysslor får tankarna nytt syre och jag minns åter vem jag egentligen är. Trevande närmar jag mig sysslorna på nytt. Det tar emot först, som om jag nästan vore rädd för dem, rädd för att bli uppslukad, förlora markkontakten som förut och skärmas av från det där andra livet igen, den där andra dimensionen av verkligheten där människor i allmänhet lever sina liv, där man möts och pratar, ser varandra i ögonen. Men redan efter ett par dagar har jag glömt oron.

Disken reser sig i travar över kokbänken. Dammråttorna pilar ogenerat över golvet, mellan mina fötter. Att diska och damma hör det andra livet till. Och själv är jag inte där. Jag har försvunnit ner bland färg och tangenter. Teven får tiga. Jag läser i stället. Byter P3 mot P1. Kan inte få nog. Jag flyger. Stundtals så hastigt att jag inte längre behöver ta hänsyn till naturens lagar. Jag kan backa tiden om jag vill. Jag kan röra mig genom väggar.

Tills en ny morgon kommer och väckarklockan ringer. Jobbet kallar. Mekaniskt byter jag målarstassen mot stretchjeans och ger mig. Kroppen värker av motstånd. Som hos ett djur som släppts ut och åter fått springa fritt i skogen, men bara tillräckligt länge för att det ska minnas ljuden och dofterna, förnimmelsen av mossa och barr under tassarna, daggens kyla, värmen ur hällarna, allt för att sedan fångas in på nytt. Buren har aldrig varit så trång.

Men för att inte väcka misstankar ler jag som om jag menar det. Och snart tror jag på det själv.

Timmarna går. Livet rinner undan.

Uppenbara framsteg...

Ytterligare flera timmar bland tygerna. Lägger ni märke till den avgörande skillnaden? Inte jag heller... Men nu får det hur som helst räcka för ett tag.

En vind av vemod, över velden

Kriget är slut nu. Den frenesi som frodades under de stormiga åren - när Royal Air Forces unga män stationerades i staden, och ovissheten, tillfälligheten, de nya intrycken, fick människorna att bilda politiska grupper, förälska sig, ta fyr - har förbytts i vemod. RAF-männen reser hem igen, till alla de andra problem som väntar dem i deras hemländer. De politiska vindarna skiftar. De unga som blir kvar längtar ut, längtar bort. Kärlek som kriget gjort möjlig, övergår i smärta och vemod.

Ingenting består i Doris Lessings Sydrhodesia, inget utom den äldre generationens bekväma åsikter om skillnaden mellan svart och vit. Tiderna förändras. Landet förändras. Martha själv är stadd i ständig förvandling. Hon är van vid det. Känslor kommer och går. Även hennes utseende är olika från månad till månad. Utan att lägga någon värdering i det konstaterar hon bara att hon just nu befinner sig i en av sina magra perioder, och att hon snart blir rund igen av sig själv. Det enda som alltid brinner lika stark är förtrytelsen och längtan till en plats där hon kan vara sig själv närmast.

Den myndiga Mrs Van, centralfigur inom det socialdemokratiska partiet, gör vad hon kan för att förbättra situationen för afrikanerna. Men i skuggan av de gångna årens grymheter gör hon det utan illusioner:

"Tror vi att vita och svarta raser skiljer sig från varandra ifråga om klokhet? Nej, det tror vi inte. Men jag misstänker att ni tror, att när ni blir självständiga kommer ni att vara klokare än européerna. Men det kommer ni inte att vara. Jag för min del kämpar för ert oberoende därför att jag anser att ni har den oförytterliga rätten att vara lika grymma och lika dumma som vi."

Ett uttalande som gör henne politiskt omöjlig i de flesta läger i ett slag.

Uppifrån framtidens molntuss kan vi idag skåda ner på det land som 1980 döptes om till Zimbabwe och se hur det gick sen.

På bekostnad av förövarens händer

Har draperat rosa tyg i två och en halv timme. Anfallaren smalnar av och försvinner in i vecken. Där bidar han sin tid.

Ett tecken på något?

Inför min (förhoppningsvis snart) förestående flytt rensar jag (mer eller mindre systematiskt) ur skåp och lådor och slänger, skänker, alternativt säljer bort sådant som bara står och skräpar.

Till det som slängs hör livlöst fossil från förra decenniets elektroniska tidsåldrar - disketter, externa cd rom-brännare, telefonkatalogtjocka laptopar och ett ormbo av kablar som förjäves söker efter matchande uttag. Det får mig att känna mig lite gammal, men på ett distingerat, vördnadsbjudande sätt som faktiskt är ganska angenämt.

Det som skänks bort till Myrorna är huvudsakligen för stora eller för små kläder som jag någon gång uppenbarligen funnit snygga eller åtminstone prisvärda. Jag hisnar åter inför tidens gång.

Det som säljs på blocket är allt möjligt. Härom veckan rök min klumpiga flicksäng för en tusing. I förrgår sålde jag farsgubbens gamla vinylspelare till någon musiknörd för ett par hundra (kommer jag någonsin köpa nya LP-skivor?). Och igår lämpade jag över en skrymmande antologi i svensk litteratur, från runorna framåt, på en nykläckt universitetsstudent för en femhundring.

Insåg samtidigt att det snart var tio år sedan jag själv avslutade mina fyra terminer som student på litteraturvetenskapliga institutionen, och de människor som under den tiden rört sig över gräsmattorna på Frescati, på exakt samma sätt, har gått från att se äldre, smartare och tryggare ut, till att successivt bli allt yngre, nervösare, mer sökande. Jag minns hur jag själv mådde då för tio år sedan och jag längtar inte tillbaka.

Ikväll ska jag istället omvandla de pastellfärgade Svensk litteratur I-V, från runorna framåt, till alkohol och annan plägnad på en trevlig lokal i centrala Stockholm. Är detta möjligen också ett tecken, ett symptom, på något? Nej det är det inte.

Vad får det lov att vara?

Överväger om jag borde tillföra något i övre vänstra hörnet, och i så fall vad?

Vad förekommer opåkallat i fågelhöjd, biografmiljö, förutom spakarna till automatiska dörrstängare? Ett popcornregn? Ett tonårskrig som tagit fart utanför bild och som egentligen inte har något med den här kvinnan att göra, men som hon nu ändå råkar bli inblandad i? Ska jag med andra ord låta de 2 stiga ut ur salongen i en överraskande kaskad av puffad majs? I stället för ris så att säga. Och vad kan jag i så fall tänkas vilja säga med det? Är svaret på föregående fråga egentligen väsentlig?